Jan Gillberg är i dag mest känd som utgivare av tidskriften DSM, som utläses ”Debatt, sanningssökande, mediekritik”. Den har dock inte alltid hetat så, fram till 1980-talet var namnet ”Den svenska marknaden” och var organ för Sveriges marknadsförbund. En mindre uppmärksammad roll kom Jan att spela som verkställande ledamot i den så kallade Hestner-gruppen, som bestod av ett tjugotal industriledare.
Gillberg har haft en lång och skiftande karriär. Han har bland annat varit ordförande för Högerns ungdomsdistrikt i Stockholm, tal- och motionsskrivare åt dåvarande Högerpartiet och vd för Sveriges Marknadsförbund. Under sin tid i Högerpartiet, som Jan menar då var ”en riktig höger”, kandiderade han 1964 även själv till riksdagen, och var 130 röster från att komma in. Till Nya Tider säger han:
− Sedan kom ju då Yngve Holmberg in i bilden och vi var inte riktigt ”kontanta”. Då lämnade jag Högerpartiet och partipolitiken överhuvudtaget. Det var då jag blev vd för Sveriges marknadsförbund.
Tidig utgivning av alternativa medier
Genom sin utgivning av och arbete för olika tidskrifter kan han sägas vara en pionjär inom alternativmedia. Redan 1963 var han den drivande personen bakom tidskriften ORIGO, vars syfte var att bilda front mot det Jan kallar ”den framvällande mediavänstern”. Resurserna var små, men man lyckades samla en stor skara medarbetare över hela spektrat till höger om den då högljudda extremvänstern. Exempelvis ingick liberalen Per Ahlmark i redaktionskommittén.
Enligt Jan började den ena efter den andra av medarbetarna känna ängslan över att synas i tidskriften, och på tidskriften DSM:s hemsida skrivs:
”Att öppet medarbeta i ORIGO var att hamna på DN:s och Sveriges Radios ’svarta listor’, att inte få möjlighet att bli ’exponerade’ i det då så viktiga Kulturmagasinet OBS, att kort sagt via marginalisering ’tystas’, att inte tillåtas att finnas med i debatten. Det var så mediavänsterns likriktningsmaskin malde på. Och de ’avvikare’ som inte tystades valde att diskret lämna den scen, som brukar kallas ’det offentliga rummet’, men som dessa år och delvis fortfarande mer är förtjänt av att kallas ’det slutna rummet’.”
Under slutet av 1960-talet var Jan vd för Sveriges marknadsförbund och samtidigt redaktör för tidskriften DSM, som då var organ för personer som arbetade med marknadsföring i Sverige. Förkortningen stod för ”Den svenska marknaden” och tidningen var med Jans ord ”något av ett kamporgan för fri marknadshushållning”. Den hade en upplaga på runt 7 000 och utkom tio gånger per år. Det kom senare att bli fyra nummer per år, och Jan avser att i år utge ett avslutande nummer.
Jan menar att det under 1970-talet skedde en infiltration av personer med bland annat kopplingar till sovjetiska KGB och att han därför övertog utgivningsrätten för tidskriften. Förkortningen DSM kom från mitten av 1980-talet att stå för ”Debatt, sanningssökande, mediekritik” och inta en mer systemkritisk hållning. Jan berättar:
− I hög grad kom tidskriften att bli en exponent för alternativtänkare. Tidskriften har ju haft en lång rad medarbetare, varav en del nu dyker upp i SwebbTV och så vidare. Men tidigare var DSM det fönster som de alternativa hade att tillgå.
En frisk fläkt i samhällsdebatten
Genom åren har framstående företagsledare, höga militärer, myndighetschefer, kända forskare och andra experter inom sina respektive områden kommenterat samhällsutvecklingen i DSM.
Samtidigt har Jan inte varit rädd för att ta upp kontroversiella frågor. Av flera ämnen har det till och med blivit egna häften, som Jan kallar DSM Dokument. Det handlar om Estoniakatastrofen, Palmemordet, mediecensuren i Sverige, Kreugermordet och flera andra. Detta var långt innan alternativmedia slog igenom, och Jan Gillberg var på många sätt före sin tid.
Med DSM var Jan också den förste som skapade listor över ”Sveriges viktigaste opinionsbildare”, baserade på en omröstning bland mediemänniskor:
− Det här fick ju stor uppmärksamhet bland de olika, vad ska vi säga, ”vanliga medierna”. Aftonbladet, exempelvis, hade ett helt uppslag där de presenterade vår lista. Lena Mellin, deras politiska krönikör, hamnade högt på den här listan i ett antal år. Och det firades på Aftonbladets redaktion med tårta och ett stort porträtt av Lena Mellin.
Situationen förändrades när nya namn, som Jimmie Åkesson, började dyka upp:
− När DSM sedan fick en mer tydlig inriktning blev det stopp på den här publiciteten. De senaste åren har det ju inte stått en rad om den här listan.
Aftonbladet och andra tidningar började i stället att göra egna listor med DSM som förlaga, en friserade så att de skulle motsvara vad tidningsägarna ville förmedla. Listan ska dock spegla den faktiska situationen:
− Det blir ju rätt mycket vänsterorienterade opinionsbildare. Listan ger en bild av den verklighet vi lever i.
Ett händelserikt liv
En av Jans många anekdoter handlar om hur morfadern möjligen inspirerade Ingvar Kamprads grundande av IKEA. Denne hade en gång i tiden en möbelfabrik som tillverkade pinnstolar. Företaget sålde en del på export, bland annat till Australien. Jan berättar:
− De här pinnstolarna levererades i delar, i platta paket. Jag har haft kontakt till och från med Ingvar Kamprad, och skrev en gång ett brev till Ingvar Kamprad där jag frågade om IKEA-idén, med platta paket, hade hämtats från morfars idé med platta paket. Det finns exempelvis en poststämpel, som används även i dag när det går i väg post från den här delen av Småland, och där finns pinnstolen.
Kamprad svarade i ett handskrivet brev tillbaka, som han undertecknade med ”en av dina många beundrare”.
Från tiden då Jan var ordförande för Högerns ungdomsdistrikt i Stockholm, under 1960-talet, kommer berättelsen om avsättandet av Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov. I historieskrivningen förklaras denna kupp bland annat med missnöje med hanteringen av Kubakrisen och en misslyckad jordbrukspolitik, men Jan Gillberg kan också ha haft en liten roll.
Han hade då en sekreterare som kom från Lettland, och denna sekreterare hade en pojkvän som tillfälligt internerats av svenska myndigheter, då de befarade att protester eller rentav ett attentat kunde ske vid Chrusjtjovs statsbesök i Stockholm 1964. Dock såg även Jan och hans sekreterare detta besök som ett tillfälle att utföra en aktion. De köpte en griskulting, och Jan berättar:
− Denna gris smordes in i olja, så att den skulle vara svår att greppa, och sedan målades då ett Chrusjtjov-ansikte på den här grisen. Sedan, när kortegen kom på Skeppsbron, släpptes grisen, och konstaplar jagade den över hela bron. Det togs då bilder, och dessa fick spridning i en stor del av världspressen.
”Chrusse-grisen” blev ett begrepp.
Några månader senare skedde då kuppen där Chrusjtjov ersattes av Brezjnev, och Jan fortsätter:
− Då var just detta med grisen ett argument från dem som vill avsätta honom. De menade att de inte kunde ha en statsledare som världen skrattar åt, vilket man ju hade gjort i världspressen med anledning av grisen.
Händelsen på Skeppsbron var inte den enda gången Jan engagerade sig mot Sovjetunionens regim. Han var också den förste som översatte den sovjetiske dissidenten Andrej Sacharov till ett västeuropeiskt språk. En organisation för dessa dissidenter i Frankfurt kontaktade Jan för en översättning till svenska och utgivning av manifestet Tankar om framsteg, intellektuell frihet och fredlig samexistens, som skrevs 1968. Följande år utkom verket på svenska, men det var först några år senare som den kom att få större spridning. I manifestet kritiserar Sacharov Sovjetunionen och dess socialism, inte minst i fråga om mänskliga fri- och rättigheter.
Skälet till att just Jan Gillberg kontaktades var främst aktionen med grisen på Skeppsbron, som gjorde att han i bland annat dessa kretsar gjort sig känd som en orädd och initiativrik person. Han berättar om tillkomsten:
− Manuset fick jag på tunt genomslagspapper, och en ryskspråkig flicka i Uppsala engagerades för grovöversättning. Jag ansvarade för finslipning. För arbetets utförande fick jag låna en lägenhet på Linnégatan i Stockholm. Allt var mycket hemligt.
Orolig för Sveriges framtid
Från historia och berättelser från Jans liv, övergår Nya Tiders frågor avslutningsvis till nutiden. Han följer även dagens alternativa medier, som han ser som sin främsta informationskälla, och säger:
− Det är klart att internet spelar en viktig roll. Samtidigt blir det ju så att de som redan har alternativa uppfattningar talar med varandra. De som agerar i dessa forum behöver vidga den krets de når ut till. Det sköter sig delvis självt, och man når fler och fler. Naturligtvis är det en process som tar sin tid.
På frågan om vad som är Sveriges största utmaning i dag, svarar Jan:
− Den invandringspolitik vi har fört, som har tillfört oss mängder av så kallade ”nya medborgare”, utgör naturligtvis en växande fara för det gamla Sverige. Där har ju de nuvarande politikerna ett enormt ansvar för om Sverige kan fortsätta att vara Sverige.
Han fortsätter:
− Jag är väldigt orolig för den utveckling som sker. Det är helt klart. Man förvånas av att det inte finns ett tydligare uppvaknande, även om man kan märka vissa tendenser till ett uppvaknande går det alldeles för sakta. Det krävs nog, om inte en revolution, fler krafter som inser detta och agerar.
