I en glasmonter på Ängsö slott kan man se en guldkedja vars egentliga ålder och ursprung inte kunnat fastställas. Inte heller vet man vad de på kedjans spänne ingraverade bokstäverna ASVP kan stå för. Det man däremot kunnat notera, enligt boken Engsö från medeltid till nutid: sanning, sägen, spökhistorier av Hedvig Piper, är att kedjan är ”utförd i en mycket ovanlig teknik, s.k. pansararbete. Varje länk består av tre tunna skivor så konstfullt hopfogade, att de ger intryck av att utgöra ett helt.”
Exakt hur denna mystiska kedja kom till Ängsö och vem av slottets tidigare ägare det var som först ägde den är höljt i dunkel, men det finns två sägner som båda knyter friherre Johan Sigismund Sparre (1661-1731) till den här kedjan samt en tredje som nämns kortfattat i ett brev.
Stillbild: YouTube
Den första versionen
För att förstå den första sägenversionen är det en fördel att känna till följande historia som återberättas av Hedvig Piper: ”Han [Johan Sigismund Sparre] tycks emellertid ha varit mån om att upprätthålla sin ställning som envåldshärskare på Engsö utan inblandning vare sig från staten eller kyrkan.
År 1691 upphävde Carl XI Engsö hals- och handrätt [en adelsmans rätt att åtala, fängsla och straffa sina underlydande] och samtidigt den s.k. ’jus episcopi et ecclesiae’, som innebar att godsherren själv tillsatte och avsatte präst utan inblandning från stiftet.” Detta ledde, enligt Piper, till en tvist mellan friherre Sparre och kyrkoherden Erik Vigelius som ledde till att friherren år 1707 lät stänga kyrkan helt i fem månader tills ”landshövdingeämbetet” tog initiativet till att öppna den.
Sparre svarade då med att stänga kyrkan på nytt och till sist nådde församlingens klagomål hovrätten som, enligt Piper, ”lät hålla rannsakning på stället. Både präst och församling, som befanns helt oskyldiga, försökte då att med förbön mildra Sparre[s] straff. Men domen blev likafullt offentlig avbön, kyrkoplikt och 200 daler silvermynt i böter.”
Enligt en sägen, vilken återberättas i boken Svenska slott: Engsö som är utgiven av Carl Arvid Klingspor och Bernhard Schlegel, så ska Sparre vid den här tiden ha haft dåligt samvete och drömt ”att den onde infunnit sig för att bortföra och straffa honom. Han hade på det kraftigaste spjernat [spjärnat] emot, men omsider blifvit fängslad med en kring hans hals kastad kedja.
Sparre vaknade och såg verkligen kedjan, om hvilken [vilken] han drömt, omkring sin hals. Följande natt tyckte han sig i drömmen se en god ande, hvilken förmanade honom att som en helgedom förvara kedjan, emedan densamma, så länge hon [kedjan] innehades af egaren [ägaren] till Engsö, skulle skydda egendomen från all skada, hvaremot, i händelse hon förlorades, eld och brand skulle öfvergå godset.”
Så lyder den första sägnen om hur kedjan kom till Ängsö, men den tycks ha helt kommit att överskuggas av den andra versionen.
Den andra versionen
Sannolikt har de flesta svenskar någon gång i livet hört talas om den här versionen, som återberättas av Hedvig Piper. Enligt denna version kunde friherre Sparre inte sova en natt. Därför steg han upp och började önska att det fanns någon för honom att spela tärning med, och ju ”mer han tänkte på det desto större blev hans lust. Plötsligt stannade han. ’Finns här då ingen, som vill spela med mig’, ropade han ut i den tomma salen. ’Kom bara, kom vem det vara månde, vän eller fiende, ja, om det så vore Satan själv.’”
Sparre hann inte mer än avsluta den sista meningen förrän en svartklädd man med pipskägg plötsligt dök upp och så började de två spela tärning under tystnad. Sparre vann och då tog den svartklädde fram en kedja och sade följande till friherren: ”Den är din. Du har vunnit den. Men kom ihåg, denna kedja får aldrig bäras av någon annan än herren till Engsö slott. Eld och brand kommer att härja, om den någonsin förs härifrån.”
Sedan den natten har kedjan funnits på Ängsö. Den har tagits från slottet vid åtminstone två tillfällen och båda dessa gånger har eldsvådor verkligen utbrutit.
Det finns dock en tredje, väldigt kort version om hur kedjan kom till Ängsö och den skiljer sig från de två andra.
Den tredje versionen
Ängsö förblev inte i ätten Sparres ägo. År 1710 tvingades Johan Sigismund Sparre att sälja egendomen till greve Carl Piper (1647-1716) och dennes maka Christina Törnflycht (1673-1752). Den 13 maj 1749 skrev Johan Sigismund Sparres svägerska, Aurora Uggla (1690-1756), ett brev om att hon sålt den mystiska guldkedjan till Christina Törnflycht, som var Ängsös nya härskarinna.
I det här brevet, som återges i boken Svenska slott: Engsö, nämner Aurora Uggla att kedjan blivit framburen och lagt ”på Bordet” av ”et[t] Spöke”. Uggla nämner inte sin svåger alls i det här sammanhanget, vilket antyder kedjan mycket väl kan ha funnits på Ängsö redan före friherre Sparres tid. Hade Johan Sigismund Sparre fått den, så hade hans svägerska sannolikt inte låtit bli att nämna det.
Vad dessa tre versioner har gemensamt är att kedjan antas ha kommit till Ängsö på ett övernaturligt sätt, sannolikt till följd av de oklara omständigheter under vilka den kom dit. Att kedjans ålder inte kunnat avgöras och att brand utbrutit de gånger den förts från Ängsö har, precis som de tre sägenversionerna, hållit liv i mystiken.
