Mitt i julruschen, natten mot den 19 december 2019 genomförde ett antal rumänska medborgare en stöld från en lastbil på vägen mellan Jönköping och Mariestad. Förövarna följde efter lastbilden från Elgigantens centrallager i minst två bilar. Fem av tjuvarna satt i en Mercedes, en sjätte man körde en Chrysler Voyager där sätena avlägsnats för att bilen skulle kunna rymma stöldgodset. Fler personer har figurerat i utredningen men har inte kunnat knytas till det spektakulära brottet.
Mercedesen åkte ikapp lastbilen, varefter två av förövarna klättrade ut genom bakluckan och ställde sig på Mercedesens motorhuv. Där använde de kofot och vinkelslip för att ta sig in i släpet. De lyckades få upp låset och började kasta ut varorna. De hann få ut fyra högtalare, en tv och en del till en luftvärmepump. Föremålen slängde de vid vägkanten, för att sedan plockas upp av Chryslern.
Färja från Polen och stuga i Västra Götaland
Eftersom Elgigantens transporter utsatts för stölder bara en dag tidigare, hade chaufförer uppmanats att vara uppmärksamma på efterföljande bilar. När chauffören i det aktuella fallet misstänkte att två bilar följde efter henne, kontaktade hon ett säkerhetsbolag, som i sin tur larmade polis. När en polisbil dök upp svängde Mercedesen in på en avfart, men stoppades av poliserna. Även Chryslern kom att stoppas, efter lastbilchaufförens uppgift om att andra bilar kört om henne då polisen närmade sig. Genom de misstänktas mobiltelefoner kunde fastslås att de befann sig i kontakt med varandra, och en del av stöldgodset kom att påträffas längs färdvägen.
Åklagaren menade att brottet borde bedömas som grovt, då tillvägagångssättet ”präglats av planering och förslagenhet”, och yrkade därför på att de tilltalade skulle dömas för grov stöld, utvisas ur landet och förbjudas att återvända i fem år. Elgiganten begärde å sin sida 46 358 kronor i skadestånd, ett belopp som motsvarar varornas värde exklusive mervärdesskatt.
De två personer som stått på bilens motorhuv, Alberto Paun och Edison Vaduva, erkänner detta, men menar att syftet var att stjäla billiga varor till sina barn. Övriga, Ciprian Moisa, Lorenzo Vaduva, Felix Velcu och Cristi Vaduva, förnekar alla gärningen avseende grov stöld.
Edison, Lorenzo och Cristi, som är släkt, anlände tillsammans med Alberto och Felix den 12 december till Ystad via färja från Polen.
Ciprian kom samma dag till Sverige via flyg till Landvetter i Göteborg, och sammanstrålade med de övriga i Malmö. Fram till gripandet hyrde de en stuga i Hökerum i Västra Götaland. Enligt dem själva ska de ha kommit till Sverige för att söka arbete inom byggbranschen. Att stölden från lastbilen framställs som en spontan idé om att skaffa presenter till barnen ansåg tingsrätten vara uppgifter ”så osannolika att de kan lämnas utan avseende”.
Skaraborgs tingsrätt valde att gå på åklagarens linje och dömde den 9 mars de sex för grov stöld till fängelse i 18 månader, men undantag för Lorenzo, som dömdes till 9 månaders fängelse då han var 18 år gammal vid tiden för brottet. De ska tillsammans också betala skadestånd till Elgiganten, och utvisas i fem år efter avtjänat straff. Samtliga, utom Lorenzo, är tidigare dömda för liknande brottslighet i flera andra europeiska länder.
En stöld som kostar samhället miljoner
En aspekt av denna typ av brottslighet som sällan berörs i mediers rapportering, om ens brottet gör det, är de stora kostnader den medför för det svenska samhället. I detta fall var brottet relativt okomplicerat, bytet uppgick till endast 70 000 kronor och gärningsmännen kunde gripas omgående. De resurser detta brott tar i anspråk inom rättsväsende och kriminalvård är dock desto mer omfattande.
De sex åtalade hade varsin advokat, samtliga betalade av staten, och deras arvode redovisas exakt i domen. Ersättningarna varierar mellan 93 632 och 169 599 kronor, och uppgår totalt till ungefär 772 000 kronor.
Vid tiden för domen hade samtliga sex suttit häktade sedan den 19 december, alltså i runt 80 dygn. Kriminalvården anger som standardkostnad per dygn och häktad 3 255 kronor, vilket gör att endast häktningstiden för var och en av de sex rumänerna uppgår till ungefär 260 000 kronor, och för dem tillsammans 1 562 000 kronor. De har skjutsats från olika häkten till domstolförhandlingarna, där häktespersonal suttit med hela dagen på åhörarplats och väntat på att köra tillbaka dem.
Den största posten utgörs av själva fängelsestraffet. De dömdes alla, med undantag för Lorenzo, till 18 månaders fängelse. Efter avdrag för häktningstid och den tredjedel efter vilken villkorlig vanligen sker, kommer fem av dem att avtjäna 270 dagar, och en 90 dagar.
Kriminalvårdens standardkostnad för anstaltsvistelse ligger på ungefär samma nivå som vid häktning, 3 202 kronor per intagen och dygn, vilket gör att var och en av de fem äldre förövarna kommer att kosta 865 000 kronor, och alla sex tillsammans 4 611 000 kronor.
En stor kostnadspost utgör också polisens arbete, från ingripandet till den utredning som sedan tar vid, ända till åtal. Förundersökningsprotokollet för detta fall omfattar över 400 sidor, och ger en bild av de resurser som använts för att höra vittnen och gärningsmän, undersöka kläder, fordon och mobiltelefoner, samt dokumentera och analysera dessa moment. Att fastställa hur många arbetstimmar som totalt lagts på ett enskilt fall är omöjligt, men inspektör Marlene Andersson Wikman vid lokalpolisområde Östra Skaraborg berättar för Nya Tider att två utredare arbetat heltid med fallet under hela häktningstiden, och uppskattar att summan av specialisters och övrigas insatser kan motsvara ytterligare två heltidstjänster.
Genomsnittlig månadslön för en polisinspektör är 33 400 kronor, vilket då motsvarar en lönekostnad för arbetsgivaren på runt 43 900 kronor. Polisutredningens kostnad för enbart dessa fyra tjänsters löner skulle alltså bli 527 000 kronor.
Med denna överslagsberäkning kan vi alltså uppskatta att det relativt enkla brottet kom att kosta det svenska samhället minst 7,5 miljoner kronor. Då ingår exempelvis inte andra kostnader för förhandlingen än advokaternas arvoden, som ersättning för övriga jurister och tolkar. Inräknad är inte heller kostnaden för gripandet eller materiel som använts vid arbetet.
Observera att just dessa rumänska medborgare gått igenom liknande rättsprocesser flera gånger tidigare då de åkt runt i Europa och begått vägstölder.
30 procent av intagna på anstalt är utländska medborgare
Varje år skrivs runt 3 000 utländska medborgare in på någon av Kriminalvårdens anstalter, en siffra som legat stabilt under senare år. Tillgreppsbrott, dit de sex rumänernas grova stöld hör, är det vanligaste, med 848 dömda till fängelse 2018. Samma år dömdes 730 utländska medborgare för narkotikabrott (inklusive smuggling), 428 för våldsbrott och 348 för rattfylleri. Andra kategorier med ett hundratal dömda är bedrägeri, sexualbrott, samt brott mot allmänhet och stat (exempelvis mordbrand).
Två tredjedelar av de utländska medborgarna får en strafftid på sex månader eller kortare. 12 procent ska avtjäna upp till ett år och ytterligare 18 procent mellan ett och fyra år. Runt 5 procent ska avtjäna över 4 år och där ingår även livstid. Av samtliga inskrivna på anstalt utgör utländska medborgare 30 procent, men i Kriminalvårdens statistik görs ingen åtskillnad mellan huruvida dessa är bosatta i Sverige eller besöker landet tillfälligt.
Med samma schablonkostnad per dygn på 3 202 kronor blir årskostnaden för en intagen på anstalt drygt 1,1 miljoner kronor. Med 1 319 intagna utländska medborgare (den 1 oktober 2018) blir den årliga kostnaden för denna kategori då 1,5 miljarder kronor, enbart sett till anstaltsvistelsen. Om man i stället utgår från Kriminalvårdens totala anslag för 2020, som var 9,7 miljarder kronor, och multiplicerar med de utländska medborgarnas andel på 30 procent, blir kostnaden drygt 2,9 miljarder kronor.
Värt att hålla i minnet är att detta förstås bara är statens ekonomiska kostnader. Man får inte glömma bort skadan för de enskilda brottsoffren, både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt, samt den allmänna påfrestningen på samhället i form av urholkad tillit mellan människor och en ökande känsla av otrygghet.
Straff avtjänas sällan i hemlandet
Trots nya EU-regler från 2015 som skulle underlätta överflyttning av fångar mellan medlemsstater, sker detta i mycket liten utsträckning. Under de senaste åren har det handlat om mellan 50 och 80 personer. Hälften av dessa var dessutom från Norden. För att ett överförande ska ske måste både Sverige och det andra landet godkänna det. I vissa fall krävs det också att den dömde går med på att straffet överförs. Denne kan dessutom förhala processen genom att överklaga beslut.
Det kan också vara komplicerat att reda ut var en person egentligen hör hemma. Denne kan ha bott i flera olika länder, och det är inte alltid som medborgarskapet är avgörande. Vissa länder har också ett system där lokala domstolar fattar beslut, vilket försvårar. Det är heller inte alla länder som håller de 90 dagar de har på sig att fatta beslut efter att en begäran lämnats in.
Många länder brister i de krav som ställs på exempelvis yta per fånge och hygien. Just Rumänien är ett sådant fall, och till nyhetsbyrån TT sade Lisa Gezelius, sektionschef på Kriminalvårdens rättsenhet, 2018 att ”det har varit nästan omöjligt att föra över klienter dit”.
EU-lagstiftningen godkändes i februari 2015 i riksdagen som ”Lag (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen”. Där fastslås att en dom innebär frihetsberövande kan verkställas i en annan medlemsstat om den dömde befinner sig i denna stat eller i Sverige, om den dömdes sociala återanpassning underlättas av att straffet verkställs där och ”om det i övrigt är lämpligt”. Samtycke från den dömde krävs inte om denne kommer att utvisas till den andra medlemsstaten till följd av ett i domen meddelat beslut om utvisning, som i fallet med de sex rumänerna. Om straffet är kortare än sex månader krävs särskilda skäl för att överföra domen.
