Detta betyder att de med ett samhällsperspektiv destruktiva identitetsprocesser som i dag dominerar såväl socialt liv, som de högre utbildningarna och politiken, är okända under åtminstone de föregående tiotusen åren i mänsklighetens historia. Håller vi oss till Europa har människor levt i byar med jordbruk och boskapsskötsel där de sociala normerna är såväl fixa som begränsade. Den sociala hierarkin baseras på kön och ålder och alla inom respektive skikt gör samma sak, antingen det nu är jordbruket för männen och att ta hand om barnen och hemmet för kvinnorna. På så sätt levde byborna hela sitt liv i samma lilla gemenskap med samma släktingar, grannar och vänner. Religionen och föreställningarna om världen delades av alla och att välja ett annat liv någon annanstans var en möjlighet för ett så litet fåtal, att det i praktiken var omöjligt. Likaså var möjligheterna till social mobilitet ytterst begränsade.
Denna typ av samhällen är varken plurala eller mångkulturella. Där finns ingen mångfald och heller inga möjligheter för invånarna att välja livsform. Eftersom det inte finns just några alternativ utan det liv man lever är givet, är det meningslöst för individen att stanna upp och börja fundera över vem han eller hon egentligen är – alltså ställa frågor kring sin identitet. Individ och samhälle har inte separerat. Individerna har därför ingen inre identitet som står i opposition till samhället.
Separationen sker i flera steg. Jag ska inte här trassla in mig i en utredning om den inre identitetens födelse utan nöja mig med konstaterandet att det finns flera utgångspunkter. Man kan exempelvis välja Jacques Rousseaus ”Om samhällskontraktet”, franska revolutionen eller kanske den amerikanska självständighetsförklaringen (Thomas Jefferson). Den liberala demokratins genombrott spelar också roll, eftersom den tilldelar individerna en avgörande betydelse i tillsättandet av nationalstatens ledarskikt.
Jag skulle ändå satsa på industrialismen som den viktigaste orsaken. I sig är den en förutsättning för den moderna nationalstaten. Modernisering är ett sammanfattande begrepp som lägger grunden för den nationalism som blir den viktigaste nya ideologin i 1900-talets Europa. Men den ser olika ut i olika länder. Väljer vi mellankrigstiden så sticker ett revanschsuget och förödmjukat Tyskland, med Hitler och hans nationalsocialistiska parti ut. Andra länder som England, Frankrike, Sverige och USA går igenom samma brutala industrialiserings- och moderniseringsprocess utan att landa i lika extrema former av nationalism. Därmed är jag framme vid det som är ämnet för denna text, nämligen frågan om islamism bör ses som ett svar på den identitetskris som följer med Västerlandets modernisering.
Den patologiska nationalism som ledde till såväl första som andra världskriget har det gemensamt med islamism att de alla dyker upp vid dramatiska samhällsomvandlingar, närmare bestämt när traditionella och lokala bondesamhällen (Gemeinschaft) moderniseras och knyter an till världen (Gesellschaft). Uppbrottet från den lilla och självklara världen föder förvirring och frustration, det vill säga en identitetskris som ropar på en förklaring och allra helst en fiende, någon att skylla på, antingen det nu är en fientlig nation eller ”de otrogna”.
Den franske statsvetaren och Mellanösternexperten Olivier Roy har gjort oss uppmärksamma på att många av de terrorister som plågat västvärlden alltsedan millennieskiftet är andra generationens europeiska muslimer, som har brutit med föräldragenerationens islam. Under tidiga ungdomsår lever de samma slags liv som icke-muslimska ungdomar. De lever kompisliv, röker lite av varje och gillar alkohol, jagar tjejer och ägnar sig åt sport, vare sig de nu följer ett särskilt fotbollslag eller själva idrottar. Ingenting signalerar att de kan bli framtidens terrorister. Emellertid, de är inte framgångsrika med anammandet av den västerländska ungdomskulturen. De skaffar sig heller inte de utbildningar som är nödvändiga för att de ska vara gångbara på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är hög, upp emot 30 procent. Många blir kriminella.
Andra generationens europeiska muslimer hamnar mellan två kulturer, sina föräldrars som de förkastar och det nya hemlandets, som inte helt och fullt ut accepterar dem. Det är här islamismen kommer med sin lösning. Radikal islamism erbjuder ett alternativt samhälle där de välkomnas och genom sina gärningar kan bli både respekterade och beundrade. De blir pånyttfödda inom islam genom att se på videos där radikala imamer värvar proselyter, eller så kan de omvändas av en fängelseimam. Det är alltså inte fattigdom, utanförskapet eller hatet mot den västerländska kulturen i sig som skapar terrorister. Inte heller har de hamnat där därför att de är religiösa sökare. Många av dem har medelklassbakgrund och har under största delen av sina liv varit såväl religiöst som politiskt ointresserade. När det visar sig att de gör sig skyldiga till terrorbrott eller dyker upp med långa skägg, som beväpnade och stridande islamister i Syrien, är nästan alltid deras egna familjer väldigt förvånade. För dem är transformationen obegriplig.
Olivier Roy menar att detta är en identitetsprocess. Det handlar inte om en radikalisering av islam utan om en islamisering av radikalism, det vill säga det är i grunden samma slags rotlöshet och alienation som skapat tidigare generationers extremister som Leon Trotskij och Ulrike Meinhof, för att ta ett par namn ur högen. Olivier Roy gör med andra ord en socialpsykologisk tolkning, istället för att söka förklaringen i religionen. Han lägger fram hypotesen att det i grunden är samma process som många västerländska ungdomar hamnar i, men som för deras del inte leder till muslimsk extremism (även om det finns exempel) utan till höger- respektive vänsterextremism, klimatalarmism, veganism etc.
Olivier Roy har fått hård kritik av en annan fransk statsvetare och islamexpert, Gilles Kepel, som menar att det inte går att förstå vår tids jihadism utan att ta med religionen, och då i synnerhet den ultrakonservativa salafism som exporteras av Saudiarabien. Att enbart eller främst se jihadismen som en identitetsfråga är alltför begränsat. Först och främst handlar det om religion. Jihadismen är en religiös pånyttfödelse.
I sin bok Identity. Contemporary Identity Politics and the struggle for recognition (2018) frågar den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama om de båda förklaringarna ändå inte kan ses som komplementära. Att det handlar om att identitetsmässigt hitta ”hem”, är svårt att tillbakavisa. Men varför är det just jihadismen som lockar? Dessa unga män med muslimsk bakgrund blir ju inte exempelvis anarko-syndikalister eller kommunister. Dessutom, andra former av extremt identitetssökande leder inte till att anhängarna tar livet av sig i självmordsattacker. Om man söker efter en egen identitet kan döden knappast vara något annat än en form av abort.
Muslimsk revitalisering har ju dessutom drabbat hela Mellanöstern. Bönder och beduiner har lämnat landsbygd och ökenliv för städer som Kairo, Amman och Alger. Den stora världen har sprängt sig in i det traditionella bylivet via satellitteve och stationer som Al Jazeera och CNN International. Traditionella människor som levt i traditionella byar med ytterst begränsade valmöjligheter med avseende på identitet, har fått stifta bekantskap med en pluralistisk värld med många olika livsval, som kanske enbart har det gemensamt att deras egna traditionella normer framstår som föråldrade och överspelade. Miljoner muslimer har också hamnat i Europa i sitt sökande efter ett bättre liv. De har slagit sig ner i städer som Marseille, Rotterdam, Bradford och Malmö och på så sätt konfronterats med en främmande kultur.
Sekularisering och integration är ett alternativ men också att muslimska befolkningar stärker sin religiösa identitet som ett svar på frågan ”Vem är jag?”. Det handlar om medlemskap i en större religiös gemenskap, umman, en världsomspännande gemenskap för troende muslimer, representerad av politiska partier som Egyptens Muslimska brödraskap eller Tunisiens Ennahda. Den respekt du inte kan få i omvärlden kan du få där, bland dina trosbröder och systrar.
Vi kan se det i kvinnornas klädsel. Hijab, niqab och burkini är inte rester av ett äldre islam utan moderna markeringar. Många av dessa kvinnor är naturligtvis djupt troende muslimer men andra är inte särskilt religiösa utan klädseln är för dem en identitetssignal. De är stolta över att bli identifierade som muslimer. Dessutom är framträdande muslimska aktivister djupt beundrade i de flesta muslimska länder. Islam är inte avklingande utan tvärtom, världens snabbast växande religion. Allt tyder på att den kommer att gå om kristendomen.
