Hittills har jag sett kursändringen som inkompetens, eller kanske som en form av missriktad och naiv välvilja. Typ: ”Sverige är världens bästa land och alla borde få ha det lika bra som svenskarna”. Men efterhand har jag börjat inse att det finns en annan förklaring, nämligen att den politiska eliten hade ett prioriterat intresse av att skaffa en ny moralisk legitimitet för den utökade välfärdspolitik, som det rådde stor enighet om. När både nationalismen och den kristna etiken hade förpassats till historiens sophög blev det nödvändigt med en ny moral. Inget pris var för högt, eller rättare sagt, vad den nya moralen kostade var en icke-fråga. Jag kan visserligen undra om folk i gemen förstår hur helt avgörande för samhällets stabilitet efterkrigstidens ekonomiska tillväxt var, men det hjälper inte. Kapitalismen och konsumtionskulturen gav inte legitimitet åt välfärdssamhället.
Hur vet jag det? Svaret är att det vet jag inte, men man kan gå ”bakvägen” och fråga om det finns några samhällen som inte har något moraliskt perspektiv och heller inte bryr sig om att besvara frågan om meningen med livet. Såvitt jag vet finns det inga sådana samhällen.
Emellertid, eftersom det faktiskt fanns ett pris som medborgarna skulle tycka var för högt, välfärdssamhällets framtida kollaps, så gällde det att inte röra vid den frågan. Vilket också förklarar det efterhand alltmer absurda försvaret för mångkulturen. Inte minst det som alla, utom anhängarna av den nya religionen, tidigt förstod, att det omöjligen kunde bli lönsamt när de bidragsförsörjda välfärdsmigranterna från tredje världen växte i antal. Det blev till och med politiskt nödvändigt att blåljuga, som om de ensamkommande barnen. De är varken ensamkommande eller barn.
Se ovanstående bild från år 2015, sanktionerad av regeringen, där vår statsminister påstås vara omgiven av ensamkommande flyktingbarn. Stefan Löfven ger visserligen inte intryck av att besitta någon högre intelligens men så dum är han knappast att han tror att det är sant. Han accepterar en lögn därför att han och regeringen bedömer den som politiskt nödvändig. Och som vi vet staplas den ena lögnen på den andra. Välfärdsmigranter kallas för flyktingar etc.
När jag och många med mig uppfattade detta som den yttersta formen både av politisk dumhet och ohederlighet, så hade vi givetvis rätt, men ändå missade vi poängen. Det handlade inte om sanning eller lögn utan om den nya moralens nödvändighet. Och att en majoritet av Sveriges medborgare faktiskt accepterade lögnen blev ett långt viktigare kriterium på att den nya moralen fungerade, än om de hade accepterat en företeelse som alla kunde inse var både rimlig och sann.
På samma sätt förhåller det sig när dagens makthavare, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, byter ut den ekonomiska tillväxten mot miljön och klimatet, som första prioritering. Nu ska planeten Jorden räddas och då är inga kostnader för höga. Det höjs till och med röster för att vi måste skrota demokratin för att klara det självpåtagna uppdraget.
För att inse hur oerhört destruktiv denna nya religion är för västvärlden, måste man förstå de villkor som hänger samman med den demografiska utvecklingen. Ett åldrande Sverige och Europa kräver mer tillväxt än tidigare. Det är en mycket enkel matematik: med en åldrande befolkning så blir de närande färre och de tärande fler. I ett Välfärdssverige , där skatterna och avgifterna på grund av åldrandet, men också på grund av att bidragen till oanställningsbara invandrare, i stort sett slagit i taket, är det bara tillväxten som kan rädda oss. Kan tillväxten inte täcka upp, är loppet kört – det är inte en gissning, inte ens en prognos, utan hårda fakta.
Med den insikten om tillväxtens avgörande betydelse kan man undra varför ledande politiker skiftar fokus och skapar ytterligare ett ekonomiskt slukhål, vid sidan av massinvandringen. Svaret är att utan en ny moral som legitimerar den förda politiken och utan att det finns en mening med livet (stora ord men det är precis det som det handlar om), så kan ändå inte vårt välfärdssamhälle överleva.
Det är människans öde: På grund av medvetenheten om både sin ensamhet som art och sin dödlighet, måste de stora livsfrågorna besvaras. Även om svaren för det rationella förnuftet är fullständigt orimliga, så är de nödvändiga. Värdegrunden, antirasismen, feminismen, globalismen och klimathysterin – det som vi, den nya tidens agnostiker, kritiskt sammanfattar under begreppet politisk korrekthet – är en religion som i likhet med buddhismen varken har himmel eller helvete. Följer vi dess påbud så vet vi att vi är goda (moralen) och ser vi sedan till att med vår klimatlära (religionen) rädda jorden från undergång, så vet vi att det finns en mening med att vi lever.
För oss icke troende är priset på tok för högt. För att bara ge ett exempel, Brå har nyligen levererat statistik som visar att antalet rånade barn sedan föregående år har stigit med 31 procent, till 2 480 polisanmälda rån. 587 fler rånade barn 2019 än 2018! Hur många blir det år 2020?
Varför samlas inte mödrarna framför Rosenbad och kräver politikernas avgång? Varför letar inte svenska män rätt på sina knölpåkar och går hem till dem som rånat och skändat deras barn? Det skrämmande svaret är att de gör det inte, därför att det skulle vara att angripa samhällets nya religion. Alla människor är lika mycket värda och då ska inte invandrarna kopplas samman med dessa problem, hur mycket de än är skyldiga. Ni vet motargumenten, dels att en förkrossande majoritet av invandrarna varken våldtar eller rånar skolbarn och det är minsann ett strukturellt samhällsproblem och blablabla…
Om vi nu ändå gör det förbjudna, nämligen skjuter den nya moralen och den nya religionen åt sidan och tillämpar en gammal ”hederlig” materialistisk sanning, behöver Sverige fler som arbetar och fler lönsamma företag, för att kompensera den åldrande befolkningen med en högre tillväxt. Vi behöver nationalistiska ledare som Donald Trump och Viktor Orbán. Men tyvärr, alltför många bland oss är slavar under den nya religionen och gör tvärtom. Vi drar på oss högre kostnader, därför att det är viktigare att rädda flyktingar och planeten. Det är ett ohållbart samhällskoncept. Ekonomiska realiteter kommer att sänka Välfärdssverige. Det är ett ödets ironi, men logiskt, att det är den nya moralens politiska banerförare som leder detta undergångsrace. Den politik de förespråkar ser inte till de ekonomiska konsekvenserna. Massinvandringen skadesköt välfärdssamhället och den gröna agendan förfaller bli dess undergång.
Västvärldens konkurrenter, med Kina i täten, gnuggar naturligtvis händerna. Ekonomiska världsmakter med starka nationalistiska agendor – utan slukhål som massinvandring och klimatsatsningar – kan ta över ledningen. Det intressanta är att den i västvärlden så hatade Donald Trumf har förstått detta. Okvädningsorden haglar över denne världsledare som varken vill lägga pengar på att rädda klimatet eller på mexikanska invandrare. USA har en nationalistisk president. Han skiljer sig inte från sina medtävlare. Kina, Ryssland och Japan har också nationalistiska ledare. Trump må ha sina personliga defekter men han levererar och USA har en starkare ekonomi än landet kanske någonsin haft, i alla fall innan coronan, men det är väl knappast hans fel. Samtidigt är Trump förmodligen den av etablissemanget mest hatade ledaren som USA någonsin haft. Till skillnad från sin föregångare Barack Obama och sin förlorande medtävlare om presidentposten, demokraternas Hillary Clinton, så bekänner han sig inte till den nya religionen. Han tror inte på den, han tror att tillväxten och ”jobben” är ojämförligt mycket viktigare. Det kommer han emellertid aldrig att få några applåder från etablissemanget för. De mörkar hans goda sidor och lyfter fram de dåliga, att han är en skrävlande narcissist, som inte alltid håller sig vare sig till sanningen eller den politiska regelboken. Ändå pekar allt på att han blir återvald. Sådant kan hända i fungerande demokratier. Ett parallellt förlopp har vi i Sverige, inte knutet till en person, men till ett politiskt parti, de av etablissemanget skändade och hatade Sverigedemokraterna. Jag misströstar emellertid om deras förmåga att med en tillräckligt radikal politik vända utvecklingen.
