I sitt tal på den nya socialdemokratiska föreningen Reformisternas stora offentliga möte i Stockholm för drygt ett år sedan förklarade Göran Greider att han utelämnade en kritisk synpunkt, och hänvisade de intresserade till sin Facebook-sida, där denna synpunkt inom kort skulle kunna läsas. Man fick intrycket att han kanske fann synpunkten olämplig för mötet och där ville begränsa sig till det positiva. Men på Facebook framställdes den som en del av talet som helhet, och det sägs ha varit tidens begränsning som nödvändiggjorde avkortningen.
Hursomhelst är denna på Facebook tillagda, avslutande del av talet innehållsligt det allra viktigaste. Det markerar vad som hittills ser ut att vara en avgörande skillnad mellan den nya föreningens linje och den försiktiga vänsterpopulistiska linje som Greider själv året innan tillsammans med Åsa Linderborg började driva i boken Populistiska manifestet. Följande är vad mötesdeltagarna inte fick höra:
“Men: Ordet reformist förpliktigar i flera dimensioner. Reformismen så som vi känner den historiskt har ingen teori om sig själv. Men den hämtar styrka ur sin systemkritik, sin antikapitalism – men också ur sin pragmatism och sin folklighet. Reformismen vet att det inte går att blunda för svåra dilemman. När den reformistiska blicken därför ställs inför det fenomen som till stor del tyvärr definierar vår tid – högerpopulismen – så vet den att högerpopulismen måste utmanas på flera sätt samtidigt. Det viktigaste är och förblir att för alla människor som känner vanmakt klarlägga hur maktlandskapet ser ut och peka på de verkliga makthavarna: De som äger kapital och styr bolag och vill se otryggare löntagare. När socialdemokratin avideologiserats har många förbannade människor sökt sig till de ideologier som står till buds – och där har högernationalismen stått och tagit emot dem med öppna armar. Kamrater! Jag ska gå rakt på sak: Reformismen idag måste hitta flera sätt att hantera den nationalistiska utmaningen kring flyktingpolitik, migration och integration. Jag tror att många av oss tyst hoppas att migrationsfrågan helt enkelt bara ska tona bort av sig själv, alternativt kämpas bort med antirasistisk kamp. Kanske blir det så till slut, vem vet. Men jag tror inte det. De närmaste låt oss säga fem-tio åren kommer dessa frågor att avgöra mycket i politikens utfall.
Varför har Vänsterpartiet bara nio procent av LO-medlemmarnas röster och socialdemokratin bara 40 procent? Jag tror att ett avgörande skäl till det är att hundratusentals löntagare anser att dessa partiers syn på migration, flyktingpolitik inte håller.
I senaste mätningen är det över sjuttio procent av svenska folket som vill att Sverige tar emot färre flyktingar. Det är en dyster siffra. Men ett faktum. Utmaningen för reformismen är då följande: Hur ska vi inom ramen för en progressiv jämlikhetspolitik formulera en syn på migration och flyktingpolitik som är så generös som möjligt men som inte nonchalerar de opinioner som finns bland löntagarna? Jag vet inte. Men jag tror att två principiella hållningar är vettiga. För det första: Säg evigt nej till ideologisk nationalism – men erkänn nationalstatens fortsatta betydelse för välfärd och demokrati. Säg Nej till snacket om svenska värderingar men Ja till idén att universella värderingar ska vara starka i detta land, denna nationalstat Sverige! För det andra: Erkänn att all flyktingpolitik faktiskt också har fördelningspolitiska konsekvenser, både dåliga och bra, men erkänn detta faktum och lämna det tomma moraliserandets sfärer. Något måste göras, något måste tänkas – de här frågorna får inte lämnas över till stora intellektuella som Widar Andersson eller Stig-Björn Ljunggren.
Begreppet reformism förpliktigar – också till att hitta en balanserad syn på migrations- och flyktingpolitik. Sker inte det – ja, då fruktar jag att reformisterna aldrig får med sig just de breda löntagarskikt vi vill ha med oss.
Kamrater! Vänner! Reformister! Det där var inget överklagande. Det viktiga är att en s-förening har bildats. Den är liten ännu. Men den bär verkligen på embryot till den systemkritik, den pragmatism och den folklighet som kännetecknar reformismen när den är som bäst och viktigast.
Låt en rörelse födas!”
Greider och Linderborg vågar eller vill inte gå lika långt som Sahra Wagenknecht och hennes nya organisation inom Die Linke i Tyskland, Aufstehen. Men i linje med vänstern på flera håll i Europa börjar de i alla fall ta några små, små steg i riktning bort från vår tids etablissemangsvänsters fantasmagoriska och tragiska livslögn och, i vissa fall, säkert också bedrägeri. Det är en lögn och ett bedrägeri som är lika gamla som nyliberalismen, och som högerpopulismen naturligt nog inte gjort mycket – och idag tenderar att göra allt mindre – för att belysa. Nämligen lögnen och bedrägeriet att massmigrationen till Europa är ett fenomen skilt från den globala kapitalismens intressen, och som i stället stärker de progressiva vänsterkrafterna och på något sätt automatiskt leder enbart till en av dem präglad radikal mångkultur eller smältdegel.
Varken Greider eller ens Wagenknecht kan förstås, på sina nuvarande ståndpunkter, gå på djupet i de historiska frågorna om det verkliga förhållandet i allmänhet mellan olika grenar av vänstern och kapitalismen, eller med andra aspekter av detta förhållande i nuet, allt det som utförligt analyserats exempelvis av en filosof som Jean-Claude Michéa. Men Greider kan åtminstone se sambandets natur på denna punkt. Han vet förstås att det här handlar om mycket mer än verkliga flyktingar. Att det handlar om lönedumpning, om ett avsiktligt omöjliggörande av välfärdsstaten, om exempelvis Anders Borgs offentligt deklarerade tjänstvillighet när det gäller att ta hand om följderna av USA:s och NATO:s av honom uppmuntrade krig i Mellanöstern.
Det är svårt att se hur Reformisterna ska kunna få någon verklig betydelse om de inte följer Greider och Linderborg i deras begynnande brytning med den genomfalska socialistiska migrationismen, som så länge försvagat vänstern och, i förening med alla dess lika ohöljt av kapitalet understödda postmarxistiska, s.a.s. sekundär- och Ersatz-radikala kampanjer, fått den att ofta framstå som ett monstrum av falskhet, motsägelser och inte minst analytisk ytlighet.
Brittiska Labour ertappades för länge sedan med att i sitt interna strategiarbete explicit ha planerat för att öka massinvandringen i syfte att vinna fler väljare. Idag kan alla se hur den kontinuerligt försvagade socialdemokratin offentligt gör separata, språkligt och kulturellt anpassade satsningar på de nya segregerade invandrarområdena, och där naturligtvis också har sina största och mest entydiga framgångar. Men vad hjälper det vänstern, när socialdemokratin sedan årtionden i allt väsentligt underordnat sig nyliberalismens globala finanskapitalism och endast representerar ett harmlöst alternativ till borgerligheten i dess lokala administration? När den leds av Tony Blair och Göran Persson? Eller för den delen Stefan Löfven, om vilken vänliga ord sades på Reformisternas möte. Reformisternas själva primära syfte anges rentav helt allmänt, och platt, vara endast att “stärka socialdemokratin”.
I det nya förordet i Populistiska manifestets pocketupplaga skrev författarna:
“Populistiska manifestet utkom i april 2018. Den uppmärksammades i medierna, fick många läsare och åhörare när vi åkte runt och talade om den, men ledde inte till någon mer grundläggande debatt. Vi har sedan boken kom ut häpnat över att vänstern och arbetarrörelsen fortsatt har haft så svårt att gå till botten med de frågor som den populistiska vågen över världen ställer. Vänstern väjer ännu rätt fegt för de flesta dilemman och målkonflikter som rör synen på nationalstat och migration och reducerar ofta populismen till en fråga om rasism. Vi är i denna bok noga med att påpeka att rasismen visserligen är en helt egen kraft, som oupphörligt måste bekämpas. Men vi menar att det klassdrama som formar och förklarar mycket av dagens populism knappast har förståtts av en vänster som ofta mist kontakten med den breda arbetarklassen.
På en annan kant har de liberala kommentatorerna haft lika svårt att se den grogrund som den moderna populismen växer ur: galopperande inkomstklyftor, tillbakarullning av trygghetssystemen och en allt mindre ifrågasatt fri kapitalism. Där reduceras problemet snarast till psykologin hos ‘globaliseringens förlorare’.
Men debatten kan till slut inte vänta. Populismen definierar idag så oerhört mycket av vår tid och än så länge är det högerpopulismen som dominerar.”
Greider och Linderborg avslutar med att konstatera att “en populismforskare skriver denna senhöst: ‘De hoppfulla förväntningarna om en vänsterpopulism har kommit på skam’. Där står vi. Men vi borde kunna annat! Vi hoppas att våra teser i denna bok kan inspirera till både självrannsakan och optimism.”
Omedelbart därefter startades Reformisterna, synbarligen utan Greider som inspiration och drivande kraft (Linderborg är såvitt jag förstår inte längre socialdemokrat och kan därför inte bli medlem). De motsvarar ännu inte den rörelse Greider vill se födas. Kommer han kunna övertyga Daniel Suhonen, Markus Kallifatides, och Sara Karlsson som lämnade sitt riksdagsuppdrag i protest mot sitt partis skärpta invandringspolitik, att göra Reformisterna till vänsterpopulismens rörelse? Tyvärr finns ännu inga tecken på att den nya föreningens ledning har uppfattat innebörden av Greiders och Linderborgs partiella nyorientering, för att inte tala om Wagenknechts. Deras sätt att ignorera eller avfärda hela den problematik Greider och Linderborg nu slutligen förtjänstfullt beaktar påminner bara om deras partis cyniska maktkalkyl och marginellt alternativa förvaltning av kapitalismen. Är Suhonen överhuvudtaget i god tro här?
Från ett genuint socialkonservativt perspektiv, ett perspektiv av det slag vars djupare ideologiska och politisk-filosofiska grunder jag försökt antyda, blir det alltmer uppenbart att den programmatiska, kalkylerade massmigrationen och kulturradikalismens ständiga, banalt mekaniska frontframflyttningar, såväl som hela den ohistoriska, identitetslösa globalistiska finanskapitalism som de uteslutande tjänar, inte kommer kunna hanteras och övervinnas av vare sig någon enkel högerpopulism eller någon populistisk nationalism. I synnerhet inte om dessa alltmer närmar sig och anpassar sig till den vanliga, borgerligt-liberala högern, sådan den sedan länge existerar i väst och gjort sina partier meningslösa för dem som vill försvara en de överordnade värdenas konservatism.
Den enkla högerpopulismen har förstås alltid stått närmare denna vanliga moderna höger. Men även den mer distinkta, nationalistiska populismen tenderar nu inte minst i Sverige att närma sig dess liberalism och ekonomism, och fjärmar sig därmed från sina egna ideologiska rötter. Buren av samma väljar- och medlemsunderlag av delvis timbroiserad arbetarklass i vid mening, låser den sig allt oftare i en urskillningslös, sakligt blind och stilmässigt grov överloppsantagonism gentemot vänstern, all vänster.
Inte heller en vänsterpopulism är tillräcklig. Men den politiska kraft som kommer kunna prestera den nödvändiga och politiskt effektiva systemkritiken måste uppta populismen i dess högre form som ett moment bland flera. Och i stor utsträckning både höger- eller nationalistpopulismen och vänsterpopulismen. Genom ömsesidiga modifikationer borde båda dessa kunna inordnas i ett större teoretiskt sammanhang, som mer systematiskt och precist överskrider den gamla höger-vänsterskalan. En rad betydande tänkare och debattörer i Europa arbetar sedan länge med dessa frågor, både sådana som kommer från vänster och sådana som kommer från den “nya högern”. I USA gav Ralph Nader exempelvis härom året ut boken Unstoppable: The Emerging Left-Right Alliance to Dismantle the Corporate State.
Otillräckligheten i Greiders vänsterpopulism är uppenbar även i den på mötet utelämnade passagen ur hans tal. Men den representerar ändå ett stort steg i rätt riktning för svensk socialdemokrati i jämförelse med Reformisterna. De senare fortsätter tyvärr att blunda för svåra dilemman. De förmår inte klarlägga hur det verkliga maktlandskapet ser ut. De döljer av dubiösa skäl de frågor som i mycket kommer avgöra politikens utfall. Det är i sanning häpnadsväckande hur även de har så svårt att gå till botten med de frågor som den populistiska vågen över världen ställer. De väjer fegt för de dilemman och målkonflikter som rör synen på nationalstat och migration. De förstår inte att hundratusentals löntagare med rätta anser att deras partis syn på migration och flyktingpolitik inte håller.
Reformisterna kan nog bara bli en verklig och relevant ny kraft inom socialdemokratin, en rörelse som får med sig åtminstone en meningsfull andel av dessa löntagare, om de anammar Greiders och Linderborgs vänsterpopulism. Och det torde kräva att Greider fortsättningsvis prioriterar just detta när han talar direkt till dem på deras möten. Debatten kan inte vänta.
