Året är 1932 och trettonåriga Kira Allilujeva sitter på ett specialtåg. Hon är nämligen inte vilken rysk flicka som helst. En av hennes ingifta farbröder är ingen annan än Sovjetunionens ledare, Josef Stalin (1878–1953), och hon har varit på besök hos sin andre farbror, Stanislav Redens (1893–1940), som på den här tiden är GPU-chefen i den ukrainska staden Charkov. GPU är, som Simon Sebag Montefiore noterar i Stalin – den röde tsaren och hans hov, den dåvarande benämningen på den sovjetiska hemliga polisen. Montefiore berättar även att när Kira Allilujeva drog undan ”gardinerna på sitt specialtåg” såg hon ”till sin förvåning svältande människor med uppsvullna magar stå och tigga mat utmed tåget medan uthungrade hundar sprang bredvid. Kira berättade om det för sin mor Zjenja, som oförskräckt förde upplysningen vidare till Stalin.” När Stalin mottog denna upplysning noterar Montefiore att han avfärdade den: ”Hon [Kira Allilujeva] är ett barn. Hon hittar på.”
Stalin ljög dock för sin svägerska här. Han visste mycket väl att Kira inte hittade på då det var hans politik som var orsaken till svälten, men samtidigt var han mycket ovillig att öppet stå för sina egna handlingar och beslut.
Det lilla Kira hade sett genom tågfönstret den dagen var en skymt av den stora svält i Ukraina som varade under åren 1932–33 och som idag är känd under benämningen holodomor, vars ungefärliga betydelse är ”död genom hunger”.
Ekonomi, kollektivisering och hungersnöd
För att få en uppfattning om orsaken till svälten i Ukraina måste man gå tillbaka i tiden. År 1921 hade Vladimir Lenin (1870–1924), enligt Montefiore, låtit införa Nya ekonomiska politiken (NEP). Detta ekonomiska system kan definieras som en statligt kontrollerad fri marknad och kapitalism och Stalin var en av de partimedlemmar som stödde NEP.
Tre år senare dog Lenin och en intensiv kamp om ledarskapet mellan de gamla fienderna Josef Stalin, som var kommunistpartiets generalsekreterare, och försvarsministern Lev Trotskij (1879–1940) inleddes. Montefiore skildrar denna maktkamp på följande sätt: ”Stalin hade redan använt sig av det bastanta skydd sekreterarposten gav för att föra fram sina bundsförvanter: Molotov, Vorosjilov och Sergo [Vjatjeslav Molotov (1890–1986), Kliment Vorosjilov (1881–1969) och Grigorij ”Sergo” Ordzjonikidze (1886–1937)]. Dessutom lade han fram ett löftesrikt och realistiskt alternativ till Trotskijs envisa krav på en europeisk revolution, nämligen ’socialism i ett land’.” Enligt Montefiore kom även Lenins närmaste medarbetare Lev Kamenev (1883–1936) samt Grigorij Zinovjev (1883–1936) att ta Stalins parti, vilket ledde till att Trotskij ”besegrades överraskande snabbt och enkelt.” 1926 blev dock Zinovjev och Kamenev, som Montefiore skriver, utmanövrerade av Stalin samt Nikolaj Bucharin (1888–1938) och Aleksej Rykov (1881–1938), som båda tillhörde partiets högerflygel.
Precis som högerflygeln var Stalin ännu för NEP, men detta skulle snart ändras. År 1927, noterar Montefiore, inträffade en livsmedelskris och året därpå reste Stalin själv till Sibirien ”för att personligen undersöka varför spannmålsleveranserna minskade.” Han gav under denna vistelse, enligt Montefiore, ”order om tvångsrekvirering av spannmål och skyllde livsmedelsbristen på de så kallade kulakerna, vilka påstods hamstra skörden i avvaktan på högre priser.” Kulaker var benämningen på relativt välbeställda bönder som, enligt Montefiore, antingen hade ”några få anställda eller ägde några få kor.” Montefiore noterar även att de yngre partimedlemmarna uppskattade Stalins hårda metoder samtidigt som de ansåg att ”NEP-politiken misslyckats” och att ”radikal militär lösning på livsmedelskrisen” nu krävdes.
Det var vid den här tiden som Stalin vände sig emot NEP och, som Timothy Snyder skriver i Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin, började verkställa sin första femårsplan och omvandla marknaden till en planekonomi. Följden av detta blev, enligt Montefiore, att alla skördar skulle samlas in med tvång och säljas utomlands och all ”privat handel med livsmedel förbjöds. Kulakerna beordrades att leverera in spannmål, i annat fall ställdes de inför rätta för spekulation. Steg för steg tvingades alla bybor in i kollektiven.”
Varför just kulaker drabbades så hårt kan man fråga sig, men en sannolik förklaring är att de inte tycks ha varit så villiga att hänge sig åt kommunismens idéer. De hade anställda och egen boskap. De var på det stora hela ganska välbeställda. Sannolikt var de, som Montefiore nämner, mer fientligt inställda till kommunismen. I Execution by Hunger: The Hidden Holocaust skriver Adam Ulam i förordet att under åren 1926–27 hade den sovjetiska regeringen dessutom börjat tvinga de bönder som hade det gott ställt att betala höga skatter samtidigt som priset på spannmål sänktes godtyckligt med 20 procent. Trots detta kom förföljelserna av och den ökade pressen på de mest effektiva bönderna, enligt Dolot, att leda till att dessa blev mindre motiverade, vilket i sin tur ledde till sämre produktion.
Det dröjde inte länge förrän följderna av Stalins planekonomi och tvångskollektiviseringar började märkas. Enligt Montefiore utbröt hungersnöd på landsbygden sommaren 1931 och bonderevolter blossade upp vid den här tiden. Dessa revolter slogs dock snart ner av Lazar Kaganovitj (1893–1991).
Kornboden Ukraina drabbades särskilt hårt av kollektiviseringarna. Anledningen till detta var, enligt Snyder, att det bland de ukrainska bönderna inte fanns någon tradition av något ”gemensamt drivet jordbruk” och dessutom var bondesamhällena i Ukraina starkt religiösa. Det var nämligen så, noterar Snyder, att de ukrainska bönderna inte övergett ”sin kristna tro och många uppfattade kontraktet med kolchosen [kollektivjordbruket] som en pakt med djävulen.” Detta ökade det lokala motståndet och därmed även tvånget från den sovjetiska staten. Både Montefiore och Snyder nämner hur ukrainska bönder deporterades till Gulag, men den sistnämnde även noterar att ”bönderna försökte rädda sig själva och sina samhällen av egen kraft. De gjorde vad de kunde för att behålla sina egna tegar, sina små plättar av självstyre. De satsade all sin styrka på att hålla sina familjer utanför staten, som nu manifesterade sig fysiskt i kolchoserna och traktorstationerna.” Snyder skriver också att bönderna hellre sålde eller slaktade sina djur själva ”än att se dem gå till kollektivet.” Montefiore noterar att detta gjorde Stalin fullständigt utom sig av hysteri och att denne uttryckte sin fasa i ett brev över att sovjetmakten tycktes upphört att existera i Ukraina. Stalin lät därför, enligt Montefiore, sända ner stormän till Ukraina för att samla in mer spannmål med våld.
I slutet av år 1931, skriver Snyder, ”svalt många bönder redan. Utan egen jord och utan kraft att stå emot kraven från högre ort kunde de helt enkelt inte skaffa fram tillräckligt med kalorier till sina egna hushåll. I början av 1932 hade de alltså inget utsäde till höstskörden.” Katastrofen var därmed ett faktum.
Svälten 1932–33
Våren år 1932 minns Miron Dolot (1916–1998) i Execution by Hunger som en tid av oro i Ukraina. Varje dag dog någon, enligt honom, och i stort sett alltid hölls någon begravning på kyrkogården i byn. Dolot minns även att det vid den här tiden inte var många som arbetade på fälten av anledningen att de var så utsvultna att de varken kunde utföra något ansträngande arbete eller gå längre sträckor. Montefiore berättar även om hur ministern för handel och livsmedelsförsörjning, Anastas Mikojan (1895–1978), blev uppsökt av ”en ukrainare som frågade: ’Känner kamrat Stalin, eller för den delen någon i politbyrån, till vad som händer i Ukraina? Om inte så skall jag ge dig en vink. För lite sedan kom ett tåg in till Kiev fullastat med lik av människor som svultit till döds. Det hade lastat lik hela vägen ända från Poltava…‘”.
Dock kände stormännen, även Stalin, mycket väl till svältkatastrofen i Ukraina, skriver Montefiore. Svälten var även känd utomlands, i synnerhet i USA där tidningsläsarna möttes av stora rubriker om svälten men även i Tyskland skrevs om detta och Storbritannien mottog rapporter från utsända britter i Ukraina. En av dessa rapporter, som finns återgiven i The Foreign Office and the Famine: British Documents on Ukraine and the Great Famine of 1932–1933, är daterad den fjärde maj 1932, berättar att det rådde kraftig ransonering av bröd i Ukraina och i en annan rapport från 20 maj får man veta att ett stort antal hästar dog i överallt Kiev samt att ”det var svårt att köpa något, till och med i staden”.
Montefiore berättar även om hur amerikanen Fred Beal ”besökte en by utanför Ukrainas huvudstad Charkov” sommaren 1932 och fann ”alla invånarna döda, med undantag för en galen kvinna. Råttorna hade kalas i husen, som förvandlats till likstugor.” Denna sommar bad Ukrainas politbyrå, enligt Montefiore, om livsmedelsbistånd, men Stalin gick inte med på det. Istället skrev han i ett brev till Kaganovitj att ukrainarna fått mer livsmedel än de förtjänade. Montefiore noterar att Stalin denna sommar även beslutade att en lag som innebar att ”hungriga bönder skulle skjutas för stöld av minsta sädeskorn.” Enligt Snyder kunde bönderna inte ens ha livsmedel hemma då detta var ”bevis för brott.” Denna lag trädde i kraft den sjunde augusti 1932.
Snyder skriver att denna lag ledde till ökade övergrepp mot befolkningen. Partiaktivisterna tog, noterar Snyder, ”allt som liknade livsmedel”, förnedrade de svältande bönderna, våldtog ensamma kvinnor ”rutinmässigt på nätterna under förevändning att man konfiskerade spannmål”. En del kvinnor började även prostituera sig.
Svälten drev till sist den uthungrade befolkningen i Ukraina till kannibalism. Dolot erinrar sig i Execution by Hunger hur människor plötsligt började försvinna (bland annat en av hans vänner) och köttet från en treårig flicka hittades en ugn. Denna flicka hade dödats och tillagats av sin egen mor. Dolot minns även hur folk vid denna tid hade mist ”alla spår av medkänsla, heder och moral” samt att flera börjat hallucinera och till sist börjat sätta tänderna i vad som helst ”till och med i sina egna armar och händer”. Stalins lösning på detta problem var att förbjuda kannibalism.
Snyder återberättar följande vittnesmål av en statstjänsteman från maj 1933: ”När jag reste runt såg jag ofta deporterade ströva omkring i byarna som skuggor på jakt efter ett stycke bröd eller avfall. De äter as, slaktar hundar och katter. Byborna håller sina hus låsta. […] Jag såg åtskilliga dö på vägarna mellan byarna, i badstugorna och i ladorna.”
När 1933 gick mot sitt slut hade miljontals människor dött i Ukraina. Exakt hur många är oklart, men det uppskattade antalet har beräknats vara mellan tre till tolv miljoner.
Stalin växlade mellan att skylla svältkatastrofen på de lokala politikerna och att helt förneka det som pågick. Sin egen skuld vägrade han däremot inse.
Snyder berättar att det kom nybyggare ”från Ryssland” som bosatte sig i de ukrainska böndernas ”hus och byar, och det första de fick göra var att föra bort de föregående invånarnas lik. […] Ibland återvände nykomlingarna hem eftersom stanken aldrig försvann, hur mycket de än skurade och målade. Somliga stannade ändå.” På så vis kom Ukrainas etniska demografi att förändras till följd av svälten.
Det var inte bara Ukraina som drabbades av svälten 1932–33. Även Volgaregionen, Kazakstan och norra Kaukasus drabbades. Dock var Ukraina ett av de allra hårdast drabbade områdena.
Huruvida svälten i Ukraina 1932–33 kan betraktas som ett folkmord är omtvistat än idag, inte minst bland historiker. Sexton länder betraktar dock denna svält som ett folkmord.
Svälten i Sovjetunionen upphörde dock inte helt 1933, utan pågick i åtminstone ytterligare tre år efteråt.
