Det blev katastrof för Dansk Folkeparti i deras “konservativa block” förra året. Nu sägs Socialdemokraterna växa i Danmark med ny stram invandringspolitik, och ta väljare från DF. Tidigare blev det katastrof även för Sannfinländarna i deras konservativa block. Inte ens för liberalpopulistiska Fremskrittspartiet har det gått bra i det norska konservativa blocket – de har nu klokt nog lämnat regeringen. Skillnaderna mellan dessa partier, och mellan dem och SD, ifråga om förhållningssättet till högern, får inte dölja att det finns lärdomar från deras koalitioner som är av betydelse för det svenska partiet.
Den konservativa blockstrategin är fel väg för SD, en återvändsgränd. På något sätt måste vänstern vara med på omläggningen av den extrema invandrings- och mångkulturpolitiken med alla dess konsekvenser på olika områden. Att tro att högern ensam kan åstadkomma denna gigantiska omställning, genom att man helt enkelt medels anpassning ansluter sig till den och påverkar den i denna fråga, framstår som naivt.
I början av februari utlovade Jimmie Åkesson, i Ekots lördagsintervju, stöd till M utan att kräva några poster i en regering efter nästa val. SD ska vara ödmjuka inför dem. Naturligtvis önskar M i verkligheten ingenting högre än att få ett sådant stöd. Att det ska bli opinionsmässigt acceptabelt att motta det, att media ska tillåta det. Att SD ska avväpnas och hela deras enorma kraft ställas i den extremradikala, fortsatt nyliberala agendas tjänst.
Sveriges och Europas räddning är ett alldeles för stort projekt för att det ska kunna genomföras utan vänstern.
Sveriges och Europas räddning är ett alldeles för stort projekt för att det ska kunna genomföras utan vänstern. Ingenting talar heller för att högern skulle vara mer lämpad än vänstern att genomföra det. Tvärtom är det mer rimligt att vänstern kan bringas att erkänna att den haft fel, att massinvandrings- och mångkulturextremismen var en del av det kapitalistiska systemskifte de tillfälligt lurades eller tvingades ombord på.
Det var främst högern som initierade och verkligen önskade detta skifte, även om det var först under Reinfeldt som det blev uppenbart för alla. På Bohmans och till och med Bildts tid fanns det fortfarande residuer av en äldre borgerlighet som tänkte på näringslivet i åtminstone delvis nationellt ansvarsfulla termer, och till och med hade kvar drag av genuin bildningsborgerlighet. Många kunde knappast förstå den fulla innebörden av den nyliberala revolution som dragits igång, perfiditeten hos den kåkstadsliberalism som var på väg att ta över i deras eget parti och deras egen press.
Delar av den radikalare svenska vänstern har redan omprövat ifråga om denna extremism, och även de danska socialdemokraterna har alltså gjort det. Det är svårt att se att de svenska inte helt enkelt måste följa efter inom kort. SD:s utmärkte tidigare chef för riksdagskansliet, Mikael Valtersson, som även är en god politisk analytiker, framhåller i en kommentar på Facebook att de skulle få ett bra alibi med en invandrare som ny partiledare. Han har rätt. Det kunde bli en succé. Och detsamma gäller för Vänsterpartiet.
Genom det konservativa blocket binder SD på hopplöst sätt in sin definierande profilfråga, den på vilken deras hela deras existens och hela deras framgång beror, i högerns helhetliga politiska paket. Även om de inte kompromissar i den, kommer de kräva att väljarna för att kunna stödja dem i den också stödjer deras blocks högerprogram.
Det socialkonservativa “nya folkhemmet” och de flesta andra profilfrågor har redan börjat kompromissats bort för högernärmandets skull.
Därmed skrämmer de omedelbart bort de många väljare som bara håller med partiet i denna fråga, och förhärdar vänsterpartiernas ledningar i försvaret för den ohållbara politiken. Det socialkonservativa “nya folkhemmet” och de flesta andra profilfrågor har redan börjat kompromissats bort för högernärmandets skull. Och med dem uppges också ambitionen att bli något annat än ett enfrågeparti, att bli ett allsidigt parti med en egen linje på alla områden, ett komplett, regeringsdugligt alternativ.
Av allt att döma, inklusive Åkessons senaste radiouttalanden, är det nu oproblematiskt att laborera helt fritt med de andra profilfrågorna, att plocka, ändra, byta, pussla och stryka med det enda syftet att befrämja det nya Blocket och den stora Enfrågan. Vi har sett denna tendens under flera år. För ett stort antal väljare som inte tror på högern innebär det att de kommer se sig tvungna att fortsätta rösta på vänstern. SD förlorar kraft även för genomförandet av sin huvudsakliga mission.
Vad SD nu tycks satsa på är att få igenom sina krav i den centrala, definierande frågan genom att, medels samarbetet med högern, permanent sänka vänstern i dess helhet. Det är inte bara feltänkt av det skäl jag redan nämnt: högern, med de kapitalistiska intressen som står bakom den, motsätter sig genom själva sitt väsen dessa krav. Det är också ett övermod. Den hittillsvarande och oavbrutna framgången är givetvis inte tillräcklig för en sådan totalt orealistisk uppgift. Men den har skapat denna grad av förblindelse.
Vidare är den konservativa blocksträvan feltänkt inte bara av strategiska utan också av sakliga skäl, givet högerns natur. Även om vi ponerar att strategin skulle lyckas, i meningen att SD får igenom sina krav i Enfrågan, skulle det bara kunna ske till ett mycket högt politiskt pris i de andra frågor partiet tills nyligen drev.
Men detta “framgångsscenario” är givetvis fullständigt osannolikt. Ingenting tyder på att den kortsynta strategin kommer fungera ens i närheten av den utsträckning som är nödvändig. Den enda vägen framåt för SD är att fortsätta växa på den stabila grunden av en egen, självständig, verkligt socialkonservativ ideologi i europeisk mening, som i lika hög grad kan vinna väljare från vänstern som från högern.
Och att tills vidare, tills det är högern eller vänstern eller båda som i tillräcklig utsträckning anpassar sig till SD och inte tvärtom, göra det utan blockbildning, utanför regeringssamarbete. Detta är inte detsamma som att sakna inflytande och inte kunna åstadkomma något. Det är att gradvis och på längre sikt vinna verklig makt.
Besök gärna Jan Olof Bengtssons blogg.
