Det är förvånansvärt många som tror att postmodernister värnar om resurssvaga grupper i samhället. Min erfarenhet talar för det rakt motsatta. Postmodernister låtsas bry sig om förorten för att kunna använda den som ett ”argument” mot meningsmotståndare. Genom att insistera på att det är vita gubbars fel att förorten befinner sig i utanförskap har man skapat ursäkter för att fortsätta vara segregerad. Man har missat att även vänstern har en främlingsfientlig och klassföraktande bourgeoisie-klass som genom sin godhetsnarcissism förstör livet för många av förortens medborgare.
Det är svårt för mig att inte se ett mönster i kulturmarxisternas resonemang. Varje misslyckat fenomen, som till exempel mångkulturens påstådda fördelar, rationaliseras med intersektionalitet. Om det inte är socioekonomiska faktorer som är orsaken till utanförskapet så är det strukturell rasism. När det motbevisas så är det istället kön, maskulinitet och konservatism som är orsaken – men utan några belägg.
Ingenstans får jag läsa om det individuella ansvaret och den integrationsplikt som varje medborgare har. Det kan bero på att postmodernisterna gärna reducerar förorten till sin gruppidentitet, vilket är ett tecken på inverterad rasism. Jag tror att vänsteraktivister inte vill ställa krav eftersom det kan leda till välintegrerade invandrare som inte nödvändigtvis identifierar sig med vänstern. Postmodernisternas nya adel använder sin narcissistiska godhet för att lura förorten att fortsätta rösta på dem.
Nyligen publicerade en vänsteraktivist en tweet som lydde “Finns det något mer idpol (sic!) och självhat än invandrare som hatar invandring? Att man vill bli så accepterad av det nya landet att man till och med anammat rasismen.” Utöver att budskapet bör tolkas som djupt främlingsfientligt insinueras också att invandrare som är för reglerad invandring alltså är rasister.
Vi låter detta få sjunka in lite. Det som förbluffar mig är ironin i det hela. I många fall så föraktar förorten svenska vänsterliberaler på grund av deras bristande trovärdighet. Sexualliberalism och genusteori är inte uppskattat i förortens annars konservativa kultur, men postmodernisterna vägrar acceptera detta av rädsla för vad det kan betyda. Kulturmarxisternas haveri bekräftas av det faktum att de inte är välkomna i den förort de påstår sig försvara.
Tragedin i det hela är att postmodernismen med offermentalitet och ursäkter har infekterat vissa förorter, vilket har skapat incitament till att fortsätta leva i utanförskap. Jag tror att segregationen i högsta grad är orsakad vänsterns kravlösa invandringspolitik men också integrationspolitik. Hade en konservativ politik fått styra hade man sannolikt haft fler välintegrerade invandrare och mindre utanförskap.
Samtidigt som vänsteraktivisterna sällan eller aldrig bor i förorten så är de ”experter” när det kommer till att försvara den. Dessa aktivister påminner om charlataner som egentligen inte kan någonting om varken mångkultur eller utanförskap. Vänsteraktivisternas adel måste stiga ner från sin bärstol som hänger på förortens axlar och erkänna att man helt enkelt har haft fel. Ju snabbare man kan göra det desto snabbare kan vi bemöta utanförskapets utmaningar och därmed också rädda framtidens generationer från ett liv i elände.
