En generande Nato-debatt
Debatten före Nato-ansökan, i den mån den alls har förekommit, har i många avseenden varit en fars. Hela idéen kom plötsligt och oanmäld efter Rysslands invasion av Ukraina 24 februari 2022. Den kunde möjligen sägas ha föregåtts av värdlandsavtalet, som antogs 2016 och som jag själv tydligt kritiserade i SD-tidningen Samtiden, och ett succesivt fördjupat försvarssamarbete, liksom ett mycket omfattande opinionsarbete från den amerikanska regimens nyttiga idioter i Sverige.
Samtidigt så var det ingen fråga som låg särskilt högt upp på den politiska dagordningen. Nato-anslutning var mindre politiskt relevant, inte bara än brännande frågor som gängkriminaliteten, utan också frågor som taket i A-kassan eller en eventuell tandvårdsreform. Något förändrades dock snabbt i hela samhällsstämningen – redan strax före invasionen, men framför allt efter. Plötsligt handlade allt om Ryssland. Det var Ryssland, Ryssland och åter Ryssland. Alla medier fylldes med påståenden om det stora hot som Ryssland sades utgöra mot Sverige, samtidigt som uppgifter om Rysslands invasion i Ukraina spreds i realtid. Allt detta förstärktes på sedvanligt sätt av det ständiga flödet av affektbaserat innehåll i sociala medier. Jag har själv endast upplevt något liknande under den värsta corona-hysterin.
I en sådan situation borde det vara de politiska ledarnas uppgift att tala rationellt, att stilla människors oro och leda människor bort från ett rent känslomässigt tänkande. Det torde egentligen inte ha varit någon större svårighet att förklara för det svenska folket att Ukraina inte är Sverige och att konflikten inte har något med oss att göra, och att den inte innebär att Sverige är en omedelbar måltavla för ett ryskt angrepp. Det borde också vara möjligt att förklara att det inte är en särskilt klok strategi om vi inte vill bli en del av konflikten att göra allt för att bli en del av konflikten, att ensidigt välja sida, att söka ett militärt samarbete med ena parten i en konflikt som vi inte vill bli en del av.
Det motsatta skedde. Politikerna vågade eller ville inte göra motstånd mot krigsstämningarna, utan förstärkte dem i stället. Socialdemokraterna bytte plötsligt fot i Nato-frågan, med all sannolikhet för att slippa debatten med Moderaterna i valet. Sverigedemokraterna ville inte bli sittande med Svarte Petter och bytte fot på ett underlag om en sida som kastades in några dagar före en valkonferens – ett forum som inte alls lämpar sig för en principiell diskussion av detta slag. Det hela blev del av ett ovärdigt spel, vars ovärdighet kanske bäst illustreras av att Nato-anslutningen sannolikt inte ägt rum om valet var längre fram i tiden. En ödesfråga för Sveriges framtid blev del av en valtaktik av simplaste slag. En Nato-ansökan skickades sedan in med utgångspunkt i en säkerhetspolitisk analys som, enligt vad jag skrev när det begav sig, ungefär motsvarar ett mer ambitiöst arbete på gymnasiet.
Grus i maskineriet
Icke-debatten och den obefintliga beredningen av Nato-medlemskapet har lett till att många frågor förblev obesvarade och många problem aldrig över huvud taget diskuterades. Det påstods att Sverige kunde motse en snabb och oproblematisk Nato-process, trots att de stora spänningarna som finns i Nato är väl kända och inte borde bereda några större överraskningar. Ett spänt förhållande mellan Turkiet och USA har rått under lång tid och att Turkiet skulle försöka använda Sveriges medlemskapsansökan i ett förhandlingsspel med USA borde egentligen inte överraska. Tanken att Ungern skulle kunna ha invändningar mot det starkt Ungern-kritiska Sverige eller skulle se möjligheter att använda frågan i sina ständiga konflikter med EU är inte heller alltför avlägsen.
Vad som hände är väl bekant. Över ett år sedan Sverige, den 18 maj 2022, skickade in sin Nato-ansökan står vi här med oförrättat ärende och Sverige är ännu inte medlem i Nato. Turkiet och Ungern har med litet varierande skäl sagt nej.
Utrikesminister Tobias Billström menar dock i en aktuell intervju att det snart är på gång. Han säger till SvD att det turkiska parlamentet kan påbörja ratificeringen efter att den nya terrorlagstiftningen, som Turkiet efterfrågat, börjar gälla på torsdag. Michael McCaul, den republikanske ordföranden i det amerikanska representanthusets utrikesutskott, säger att han har fått försäkringar att det skall genomföras efter det turkiska valet, i utbyte mot en större uppgörelse med USA om bland annat vapen.
Bör det fästas någon tilltro till dessa uppgifter, i synnerhet som de förefaller strida mot varandra? Särskilt McCauls uppgifter har ett mått av konkretion som gör att de inte direkt kan avfärdas, men samtidigt är det mycket svårt att veta vilket värde olika turkiska försäkringar har. Det kan mycket väl vara så att dessa också är en del av ett slags spel och så länge de inte har offentliggjorts på ett konventionellt sätt förblir de osäkra. Vid sidan av detta kan Ungern, trots att landet i hög grad gömt sig bakom Turkiet i denna fråga, välja en annan väg.
Vägen framåt
Jag skulle därmed vara något försiktig med att dra slutsatsen att Sverige inom kort skulle vara medlem i Nato, särskilt efter den nära historia av svikna löften som vi upplevt. Turkiet och Ungern ogillar Sverige av olika skäl och kan också av kortsiktiga strategiska skäl vilja behålla detta förhandlingsvapen.
För tesen att Ungern och Turkiet efter hand skulle ge vika talar, att de inte bör uppfatta Sveriges Nato-medlemskap som något av en sådan betydelse, att de bör anse det värt att offra sitt internationella anseende på denna fråga. Detta argument tycks dock förutsätta att det för Natos del är av stor betydelse att Sverige faktiskt blir medlem i Nato. Ett sådant argument skulle vila på tanken att Nato vill öka sitt inflytande och att en havererad svensk Nato-process skulle innebära en prestigeförlust för Nato.
Tanken är inte orimlig, men kan ifrågasättas. Nato har nu stora problem med inre motsättningar och lider av följderna av ett utsiktslöst proxykrig, vilket inte kan vinnas med mindre än att utlösa ett världsomspännande kärnvapenkrig – knappast några lysande utsikter. Att då utvidga unionen och bygga in ännu fler motsättningar och problem är inte en självklar lösning.
Vidare är Ukrainakriget ett utmärkt exempel på hur Nato helt utan skrupler kan använda buffertstater för att utkämpa krig utan att själva bli formellt invaderade. Ett Sverige som inte är formellt medlem, men i övrigt deltar fullt ut i samarbetet med Nato är en perfekt kandidat för en sådan buffertstat. På samma sätt som Nato gärna utkämpar sitt krig mot Ryssland till den siste ukrainaren skulle de sannolikt utkämpa det också till den siste svensken. Sverige skulle också kunna bli den yta som tar kärnvapensmällen i Natos ställe. Att Nato skulle vilja förändra denna status till ett formellt medlemskap är långtifrån givet.
Natomedlemskapet för Sverige är alltså inte på något sätt en självklar realitet i närtid. Det finns alltså tid för opposition. I många frågor börjar en samhällsförändring med att ett mindre antal kunniga röster bryter tabut i en fråga, först efter en tid får denna opposition en bredare resonans. Genomslaget för en idé drivs ofta av någon avgörande händelse – för Nato-lobbyn utgjorde Ukrainakriget denna uppenbara vändpunkt. En händelse som skulle kunna leda till en stor utrikespolitisk debatt och eventuell omorientering är om Republikanerna – med Donald J. Trump som sannolik kandidat – vinner nästa års amerikanska presidentval.
