Det får sägas att regeringens arbete går framåt i tämligen maklig takt. Att lyckas få de fyra, i sig väldigt olikartade, samarbetspartierna att enas om något är svårt och det lättaste sättet att få regeringen att överleva, är att helt enkelt skjuta upp konflikterna till i slutet av mandatperioden. Tillvägagångssättet liknar i hög grad Socialdemokraternas maktstrategi på senare år.
Kanske är det rent av så det nya politiska landskapet ser ut. I avsaknad av tydliga politiska majoriteter bildas breda regeringsunderlag som i praktiken inte lyckas göra något, då skillnaden mellan partierna leder till handlingsförlamning.
Jag överraskades därför knappast över att gårdagens budget inte innehöll några avgörande förändringar, särskilt som det är en så kallad vårproposition, också kallad vårändringsbudget. Till skillnad från höstbudgeten, då detaljer efterfrågas, görs i en vårbudget en mer allmän bedömning av det ekonomiska läget och regeringens planer inför framtiden.
Det överhängande inflationshotet minskar möjligheterna till statsfinansiella utsvävningar ytterligare. Det kan också sägas att mycket av det som rör sig i samhällsdebatten, såsom kriminalitet och invandring, endast i begränsad omfattning berörs av en statsbudget. Ett perfekt upplägg för den som inte vill göra konkreta utfästelser.
Den samlade summan för de reformer som här aviseras är 4 miljarder; det rör sig om under en halv procent av statsbudgeten. Pengarna kan vara nog så viktiga för de verksamheter som kommit i åtnjutande av dem, men utgör en väldigt liten del av den totala statsbudgeten.
Bland större satsningar finns bland annat pengar till kriminalvården, en helt riktig prioritering för den regering som vill profilera sig inom området lag och ordning. Om fler skall dömas behövs också fler fängelseplatser, särskilt som anstalterna redan är ansträngda.
I övrigt märks förstärkt bostadsbidrag till barnfamiljer, en åtgärd som innebär att regeringen kan visa att den gör något, samtidigt som den kan säga att den står för en arbetslinje. Detta då bidraget räknas av gentemot försörjningsstödet för de arbetslösa.
Alla större och viktiga konflikter skjuts på framtiden. Här märks särskilt den konflikt som verkar sysselsätta samarbetspartierna mest av allt just nu: konflikten mellan Sverigedemokraternas fokus på att sänka bränsleskatterna och övriga partiers vilja, särskilt Moderaternas, att sänka skatten på arbete.
Det som skulle intressera mig mer, och som faktiskt går att göra med en statsbudget, är att motverka statsapparatens politiskt korrekta propaganda. Det torde stå klart för var och en att statens myndigheter till stor del handlar om propaganda. Omdiskuterade exempel är den så kallad Jämställdhetsmyndigheten, en myndighet för radikalfeministisk propaganda och Institutet för mänskliga rättigheter, en myndighet som instiftades häromåret och som ägnar sig åt mer allmän politiskt korrekt opinionsbildning. Men myndighetspropandan finns också utspridd på alla möjliga håll i olika verksamheter som i andra avseenden kan vara samhällsnyttiga.
Faktum är att vårbudgeten också innehåller skrivningar om att antalet myndigheter skall minska. Regeringen har inte velat specificera exakt vilka myndigheter det rör om, utan vill hellre försvara åtgärden som en allmän effektivisering. Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesman Oscar Sjöstedt vågar dock peka ut just Jämställdhetsmyndigheten.
Det vore positivt om det övriga regeringsunderlaget kunde övertygas om något i denna riktning, men än så länge tillhör det en hypotetisk framtid. Det som möjligen kan sägas positivt om den nuvarande vårbudgeten är att vi inte fick ytterligare en PK-myndighet eller satsning, som möjligen hade varit fallet om vi hade haft en rödgrön regering.
