Sveriges Natoansökan drevs fram under en stark medial hets, framdriven av de hysteriska reaktioner som Rysslands invasion av Ukraina frambragte. Det var inte ett bra läge för en rationell diskussion om för- och nackdelarna med ett svenskt Natomedlemskap. Det är därför naturligt att åtskilliga av de argument som framfördas, i den mån det fanns några sådana, var sådana att de inte klarar en närmare granskning.
Någon ordentlig säkerhetspolitisk analys om varför Natomedlemskapet skulle öka Sveriges säkerhet fick vi inte och lär vi inte heller få, då allt tyder på att Natomedlemskapet ökar Sveriges risk att dras in i stormaktskonflikten mellan USA och Ryssland. De naiva löftena som utställts om en snabb Natoprocess har också kommit på skam.
Nu har ytterligare en av de viktigaste förevändningarna för ett Natomedlemskap fallit: att Sverige skall koordinera sin säkerhetspolitik med Finland. Det hette tidigare att detta var ett av de viktigaste skälen för en Natoanslutning, men nu så har det visat sig att Turkiet skall vara beredda att släppa in Finland före Sverige.
Finlands president Sauli Niinistö säger nu att Finland avser att gå före Sverige med sin ansökan. Argumentet för det är minst sagt anmärkningsvärt. Han sade till SVT: ”Tycker man att vi borde ha nekat Turkiet att ratificera? Det låter lite galet.” Det är förvisso sant att Turkiet fattar sina egna beslut, men det borde Finland också göra. Finland förfogar själv över sin egen ansökan och ingen kan tvinga landet in i Nato. Niinistös försök att undandra sig ansvaret för det finska sveket imponerar alltså inte.
Ännu mera anmärkningsvärda är de hovsamma svenska reaktionerna på det finska sveket. Ingen kritik har kommit från svenskt håll mot Finland. Tobias Billström sade: ”Det är en utveckling som vi inte önskat men som vi varit förberedda på.” Ulf Kristersson yttrade redan för en vecka sedan att det inte skulle vara ett problem om Finland gick före Sverige, då det endast skulle vara kortvarigt. Förutom det spekulativa i statsministerns utsaga blir det då ännu mer besynnerligt att Finland inte kan avstå Nato under denna korta tid.
Vad det i själva verket handlar om är ett stort svek från Finland som måste leda till reaktioner. Natomedlemskapet försvarades med att Sveriges försvarspolitik skulle samordnas med Finlands. Om Finland nu inte är intresserad av en sådan samordning måste den svenska regeringen markera sitt missnöje. Nu verkar den inte ens våga uttrycka den allra hovsammaste kritiken mot Finland.
Detta är ett stort svek mot svenska folket som utlovats något annat. Särskilt prekär är situationen för Sverigedemokraterna, vars hela omsvängning villkorades just med detta argument, att Sverige skulle ansöka om Natomedlemskap för det fall Finland gör det. Kommer partiet på något sätt analysera situationen och motivera sin utrikespolitiska inriktning, nu när dess argument för Natoanslutning visat sig vara ett luftslott?
Finland svekfullhet borde också mana till en diskussion om Sveriges utrikespolitiska inriktning över lag. Vi gör allt för att tillfredsställa USA, EU, Turkiet och nu också Finland, men finns det någon tanke vad vi får ut av det? Hur effektiv är egentligen den svenska dörrmattestrategien för att få våra egna krav tillgodosedda?