Metoo har skördat ett sent offer: Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö, som har tvingats avgå efter anklagelser från partikamraten Sara Skyttedal. Händelsekedjan följer ett bekant mönster, men det finns omständigheter som denna gång gör historien till något om möjligt ännu märkligare än vid tidigare, liknande fall.
Sara Skyttedal säger själv att hennes anmälan mot partikamraten för en åtta år gammal historia kommer efter att han passerat ”en professionell gräns” och alltså ytterst sett har att göra med en arbetsrelaterad konflikt. Ingerö och alla andra inom KD förefaller helt överens om vad denna strid handlar om. Efter att Skyttedal vitt och brett talat om att hon använder cannabis i länder med en liberalare narkotikalagstiftning än Sveriges blev det Ingerös uppgift att i egenskap av partisekreterare tala Skyttedal till rätta, bland annat sökte han – förgäves – stoppa hennes medverkan i samtalsprogrammet 30 minuter.
Det rådet alltså inget tvivel om att Skyttedal agerar på den åtta år gamla historien på grund av helt icke-relaterade internpolitiska skäl som saknar anknytning till händelsen. Det finns inte heller något som tyder på att Skyttedal skulle haft problem med att samarbeta med Ingerö under tiden, utan positiva interaktioner märks bland annat i sociala medier. Utan det står klart att den gamla sjaskigheten dras fram i ljuset endast som i ett led i en nuvarande konflikt.
Men märkligheterna stannar inte där. Det Skyttedal har anmält är ett preskriberat brott, då det sexuella ofredandet skall ha skett för över fem år sedan. Skyttedal kan knappast vara obekant med preskriptionstiden för sexuellt ofredande, vilket gör att det ännu tydligare får karaktären av okynnesanmälan.
Det Skyttedal beskriver i sin anmälan är också så påfallande bagatellartat, en hand på hennes lår, att det är tvivelaktigt om det ens skulle uppfylla rekvisiten för brottet. Ingerö kan möjligen anklagas för att vara dekadent, och han vidgår själv att han hade problem med spriten, men anklagelsen faller tillbaka på Skyttedal som var en del av precis samma festkultur.
Ingen kan rimligen utifrån de omständigheter som är kända i fallet betrakta tolka händelserna till Skyttedals favör. Det enda slags perspektiv som möjliggör en sådan tolkning är perspektivet att kvinnan alltid har rätt och mannen alltid har fel, oavsett kända fakta i målet. En sådan syn måste dock avfärdas som extremistisk och manshatande.
KD gör sig genom att ta Skyttedals parti sig till taltratt för en närmast karikatyrartad feminism, en åskådning så verklighetsfrämmande och destruktiv att den över huvud taget inte borde behöva diskuteras. Vad tycker de konservativa väljare som partiet fortfarande attraherar om det?
Partiet gör det dessutom på ett hycklande och fult sätt. Det avskedar Ingerö med motiveringen att hans organisatoriska färdigheter inte är tillräckliga, utan att hans styrka ligger i det kommunikativa. Men att detta sker precis samtidigt som anmälan lämnats in och utan att en efterträdare utsetts är knappast ägnat åt att skänka trovärdighet åt en sådan utsaga.
Även om det skulle finnas brister i hans arbete skulle det ha varit möjligt att låta processen att byta partisekreterare ta något längre tid. Det skulle vara möjligt att omplacera honom till en mer kommunikativ roll. I stället för Ebba Bushs halvkvädna visa om anmälan hade det också varit möjligt att kraftfullt markera att anmälan inte påverkar förtroendet för honom.
Framför allt måste det klart och tydligt uttryckas att det som Skyttedal gjort inte är acceptabelt. Det kan inte försvaras att man lämnar in en uppenbart ogrundad anmälan som hämnd eller för att stärka sin interna position, att man på detta sätt är beredd att skandalisera en partikamrat för all framtid. Ett sådant agerande måste vara oacceptabelt i varje parti.
Skyttedal måste därför straffas för sitt beteende. Hon bör få en offentlig uppsträckning, men det måste också tillses att hon aldrig mer kan bekläda ett förtroendeuppdrag inom KD, ens på kommunal nivå.
