Ibland kan det låta som att all invandring är asylinvandring, men faktum är att denna invandring numera utgör en mindre del av totalinvandringen. Av de ungefär 95 000 personer som under fjolåret fick uppehållstillstånd – om ukrainarna exkluderas – var endast en dryg tiondel asylinvandrare och deras anhöriga. För den som vill få en god uppfattning om invandringen måste samtlig invandring studeras. Här återfinns bland annat anhörig- och arbetskraftsinvandring.
Det skall också sägas att grupperna inte är helt orelaterade till varandra. Minskar en grupp tenderar en annan grupp att öka. Invandrarna försöker helt enkelt finna en väg in och väljer den strategi som för tillfället ger bäst utdelning. Den som vill minska invandringen gör klokt i att studera systemet som helhet.
Arbetskraftsinvandrarna behöver inte fylla någon särskild lucka på svensk arbetsmarknad, utan det kan röra sig om osund låglönekonkurrens, liksom i många fall om fusk och utnyttjande.
Det bör därför välkomnas att regeringen nu aviserat en uppstramning. I ett tilläggsdirektiv till en aktuell utredning föreslås att den svenska medianlönen – vilket i dagsläget skulle innebära 33 000 – skall vara den tröskel som skall uppnås för att få arbetstillstånd. I teorin skulle det alltså innebära att endast högkvalificerad invandring fortsättningsvis skulle tillåtas.
Fullt så enkelt är det inte. För det första står det i direktivet ”att den exakta nivån blir en fråga för utredaren att ta ställning till.” Denna vaghet i direktivet skulle kunna utnyttjas av utredaren för att föreslå en lägre nivå.
I direktivet står det vidare: ”Det kan dock finnas situationer när den arbetskraft som redan finns i Sverige inte räcker till för att fylla behoven inom yrken där lönen är lägre än det fastslagna lönekravet.” En sådan formulering bör väcka misstänksamhet hos den som varit med ett tag. Det är just den här typen av undantag på migrationsområdet som lett till att invandringen blivit så hög som den är. Lagstiftningen kan snart komma att lika en schweizerost.
Det är än så länge oklart vilka slags grupper som kommer omfattas av undantagen, men om undantagen blir tillräckligt stora kommer vi inte se någon större förändring. Som så ofta har regeringen skjutit en viktig konflikt på framtiden. Det är först när utredningen presenterar sitt förslag som det blir tydligt om det blir Liberalernas eller Sverigedemokraternas inriktning som blir vägledande.
Så än så länge är det oklart om regeringen kommer att genomföra en avgörande reform eller om det hela är en mer eller mindre meningslös symbolåtgärd. Skulle det bli så att den lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen avskaffas skulle det dock innebära att folkutbytet går långsammare, att låglönekonkurrens och undanträngningseffekter minskar, liksom, allt annat lika, minskad framtida kriminalitet och social oro.
Själv skulle jag dock vilja gå ännu längre än regeringen. Varför måste vi egentligen ha högkvalificerad arbetskraftsinvandring? Att regeringen ser det som oproblematiskt visar att den framför allt ser invandringens problem som en ekonomisk fråga, men jag vill att Sverige skall förbli Sverige – oavsett invånarnas inkomstnivå. I många fall innebär arbetskraftsinvandringen dessutom att en svensk utkonkurreras, vilket försämrar möjligheterna för våra egna invånare.
Även i de fall där arbetskraftsinvandringen kan motiveras rent ekonomiskt är jag emot. Sverige är inte ett företag och kan inte styras utifrån en företagslogik. Att invånarna i Sverige saknar en gemensam identitet är ett långt mycket större problem än att ett enskilt företag inte kan anställa precis den som det vill.
Vi i Europa får helt enkelt utbilda vår egen arbetskraft. Om ett företag nödvändigtvis måste ha en utomeuropé i sin arbetsstyrka finns i dag goda möjligheter till fjärrkommunikation och digitala möten. Personen i fråga kan dessutom besöka Sverige vid enskilda tillfällen om så skulle behövas. Den enda han inte får göra är att bosätta sig här permanent.
Därför föreslår jag ett omedelbart och fullständigt avskaffande av all utomeuropeisk arbetskraftsinvandring.
