Det liberala etablissemanget har länge baktalat nationalismen, ja, det har brännmärkt och förtalat dem som sökt att försvara Sverige och svenskarnas intresse. Nu har dock något hänt. Nu talar liberalerna själva om Sveriges intresse och försöker utmåla andra som fiender till det.
Ett flagrant exempel, närmast löjeväckande i sin förljugenhet, på detta är en artikel i gårdagens Aftonbladet. Tanken är att genom en rad långsökta och vaga associationer koppla ihop SD med Ryssland, förtigande det faktum att partiets hållning nu blivit helt onyanserat atlanticistisk, bland annat genom krav på att skänka bort svenska vapen till Ukraina.
En titt bland undertecknare ger ett märkligt intryck. Starkast i ögonen lyser Daniel Poohl, ansvarig utgivare och tidigare mångårig chefredaktör på anti-svenska Expo. Varför skulle någon lita på en person vars hela verksamhet har handlat om att underminera svenska intressen, när han talar om Sveriges säkerhet?
En annan person som knappast undgår någons blick är Patrik Oksanen. Oksanen ägnar sig, förutom att systematiskt sprida felaktig och vilseledande information i olika pressorgan, åt arbete på Tankesmedjan Fri värld – en tankesmedja som har haft ett samarbete med John Mccain Institute, en amerikansk tankesmedja som syftar till att stärka amerikanska intressen. Vilken trovärdighet en sådan person har att tala om svenska intressen torde vara uppenbart.
Förutom att artikeln innehåller en lång rad felaktigheter, exempelvis stämmer inte uppgifterna kring Exakt24:s chefredaktör Erik Almqvist eller Samnytts tidigare chefredaktör Egor Putilov, så är det också märkligt hur dessa liberaler ifrågasätter nationalisters omsorg om Sverige. Får det inte antas att svenska nationalister tillvaratagit svenska intressen bättre än sådana som ägnat sitt värv åt att underminera grunden för Sverige? Får inte hela sättet att resonera sägas vara suspekt?
Att olika former av anti-nationella grupper försöker att överta motståndarnas stridsutrustning är inget nytt. Redan under franska revolutionen talade revolutionärerna om fosterlandet (patrie), men fyllde det med de egna universella slagorden än något konkret franskt. Också Josef Stalin såg en liknande potential när han talade om ”det stora patriotiska kriget”.
Anledningen torde vara uppenbar. Nationalismen har en mobiliserande kraft. Den kan väcka det slags känslor som den tomma, abstrakta liberalismen inte kan. Det är till sist inte för liberala slagord som människor går i krig.
Särskilt i en tid då nationalismen börjar komma tillbaka och inte har samma negativa stämpel som den en gång hade, inser liberalerna att den på något sätt måste använda den, vädja till de känslor som den väcker, men fylla den med motsatt innehåll. Det sägs vara i Sveriges intresse att slåss för den amerikanska världsordningen. Den som i stället företräder svenska intressen utmålas som en säkerhetsrisk.
Den amerikanske filosofen James Burnham, som Anton Stigermark introducerat i Insikt24, har framhävt att de motiv vilka människor framställer för sina handlingar ofta inte motsvarar de intressen som de verkligen företräder. Detta är ett uppenbart fall. Det är lätt insett att den som ena dag spottat på nationalister, nästa dag inte kan vara en trovärdig försvarare av det nationella intresset.
Vi bör inte låta liberaler som arbetat för att underminera svenska intressen definiera våra intressen åt oss. Sanna Sverigevänner bör göra motstånd mot propagandan.