Det står nu klart att Centerpartiets nye partiledare med en till visshet gränsade sannolikhet heter Muharrem Demirok. När valberedningen har sagt sitt kommer knappast fotfolket att revoltera.
Utvecklingen inom Centerpartiet är intressant av flera skäl. För det första är Centerpartiet med sin blandning av nyliberalism och kulturradikalism på många sätt ett emblematiskt parti för vår tid. För det andra är Centerpartiets vägval viktigt, då partiet med sin illusoriska placering i mitten av svensk politik kan få en avgörande roll i framtida regeringsbildningar. För det tredje säger partiledarval alltid något om samhällsklimatet, något om de aktuella trenderna i kulturen och politiken.
Inledningsvis kan det konstateras att nästan ingen nämner att det rör sig om en invandrare i etablissemangsmedia. Det är som att vi helt enkelt inte skall tycka det är något märkligt att en icke-svensk, en turk, blir partiledare i Sverige. Det är ett utslag av vad Tobias Hübinette brukar kalla den hypermilitanta, färgblinda anti-rasismen, att inte ens positiva prestationer av rasminoriteter får uppmärksammas.
Oavsett vad folk säger finns det dock ingen, inte ens bland Centerpartiets delegater, som inte tänkt på detta. Det kan därför ses som en medveten strategi att på detta sätt försöka tilltala invandrare från förorten.
En sådan strategi måste inte vara fel ur ren väljarmaximeringssynpunkt. Att en allt större invandrad befolkning på det ena eller andra sättet söker politiskt inflytande är knappast överraskande.
Med tanke på att invandrarna är för oorganiserade och har för många inbördes konflikter för att själva driva ett parti har försöken att driva rena invandrarpartier gått relativt trögt. Nyans lyckades förvisso erövra några kommunala mandat i valet, men partiet kännetecknas redan av interna bråk och avhopp.
En mer fungerade strategi har varit infiltration i etablerade partier. Detta har ägt rum mer till vänster än till höger, men i någon mån i alla partier – till och med i Sverigedemokraterna har det skett infiltration av framför allt kristna invandrargrupper som drivits av ett anti-muslimskt patos.
I den mån mer uttalade representanter för invandrargrupperna försökt att driva sin agenda, har de ofta avslöjats efter hand, kända exempel är Moderaternas Abdirazak Waberi och Miljöpartiets Mehmet Kaplan som bägge försökt att driva en smygislamistisk agenda. Mest framgångsrika att utnyttja invandrarrösterna har dock Socialdemokraterna varit och därnäst Vänsterpartiet.
Kontraktet med invandrargrupperna har då fungerat som ett slags patron-klient-förhållande. Det har inte varit så att invandrarna frontat respektive partier – även om en i hög grad anpassad invandrarkvinna nu leder Vänsterpartiet – utan partiernas ledningar, i hög grad bestående av medelklassvenskar, har levererat invandrarna vad de vill ha i form av mångkulturalism, invandring och bidrag, mot att de sedan röstat på partierna.
Kommer nu invandrarna att rösta på Centern, då det leds av Demirok? Han är ju en multikulturvurmande invandrare, enligt egen utsago kulturmuslim, som dessutom uttalat sig klart anti-vitt och SD-kritiskt.
Jag tror inte det. Det finns inget, trots en något mer nyanserad hållning än Centerpartiets partilinje i friskolefrågan, som tyder på att Demirok kommer att avvika från partiets nyliberalism. Det skulle alltså vara mot invandrarnas ekonomiska intresse att rösta på partiet. Invandrarminoriteterna verkar vara pragmatiska nog att fördra feminism och HBTQ-agenda, men om något parti agerar mot deras ekonomiska intressen verkar de inte längre vara intresserade. Centerpartiet kommer också få det svårt att matcha Socialdemokraternas nätverk och kampanjapparat i förorterna.
Vid närmare övervägande, så är Demirok kanske ännu en kandidat för ”högutbildade”, unga kvinnor i storstad, de som tilltalas av kombinationen av woke och nyliberalism. Men är det verkligen en god idé att satsa ännu mer på denna grupp, vilken det politiska etablissemanget redan har ägnat så stor uppmärksamhet? Det är dessutom en trendkänslig, politiskt oinformerad grupp, som plötsligt kan hitta på att stödja någon helt annat.
Till detta kommer flera frågetecken kring Demiroks egenskaper. Han har förvisso varit en framgångsrik lokalpolitiker, men det är något helt annat att vara politiker på nationell nivå. Längre intervjuer med kritiska frågor lyser ännu mer sin frånvaro och ännu mer är han ett oprövat kort i partiledardebatter.
Det bör också sägas att invandrare ofta överskattas, ja, att de enligt kvoteringslogiken helt enkelt inte bedöms enligt samma stränga kriterier. Ett för mig uppenbart fall av detta var när Nyamko Sabuni valdes till ledare för Liberalerna. Hon var ofta osammanhängande, sade felaktigheter och plattityder av ett slag som inte borde förekomma på denna nivå. Hade hon inte varit en svart kvinna hade det påtalats redan före hon valdes.
Till Demiroks nackdel kan också sägas att han har två misshandelsdomar mot sig med fyra års mellanrum. Det låter sig svårligen avfärdas som ett enskilt misstag. Med tanke på dessa antecedentier kan det finnas ännu mer att gräva fram.
Det bör medges att den nye partiordföranden i något avseende skulle kunna överraska positivt, men med tanke på vad som är hittills känt möter Centerpartiet nu en golgatavandring.
