Många utlänningar blir förvirrade över den svenska luciafirandet. Varför firas ett sicilianskt helgon i Sverige, i ett protestantiskt land där helgondyrkan inte står högt i kurs? Ja, det firas till och med mer och på ett helt annat sätt än i Italien. Den genomsnittlige svensken torde ha svårt att förklara fenomenet.
En bok som publicerades för några år sedan har gjort en tämligen gedigen genomgång, Håkan Strömbergs Lucia – den svenskaste av alla traditioner (Carlssons 2017). Jag använder den som utgångspunkt för en förhoppningsvis klargörande redogörelse.
Om den historiska Lucia är mycket litet känt. Som ofta med helgon är den historiska basen så liten, att dyrkandet kanske snarare skall förstås som analogt med folktro eller magi än med autentisk religionsutövning. Det är inte ens säkert att Lucia verkligen vandrat på denna jord och inte är ett barn av fantasin.
Lucia påstås ha levt i Sicilien kring 300 och varit av en förmögen, kristen familj. Enligt den mest spridda versionen från sen medeltid skall hon ha lovat Herren att förbli jungfru, mot att hon kunde hela sin mor från blödningar. För detta utsattes hon för en väldig förföljelse, då hennes fästman inte var införstådd med detta och angav henne som kristen. Men hennes jungfrudom skyddades av Herren, och när hon till slut dog efter väldiga vedermödor, skedde detta inte förrän hon fått motta nattvarden av sina kristna bröder. Detta är berättelsens grundstruktur, även om den finns mängder av olika versioner och tillägg.
Lucias helgonlegend är typisk för en hel genre av legender av jungfrumartyrer, och det finns ingen anledning, att dröja vid frågan om Lucia-legendens historicitet – den är med all säkerhet ringa. Viktigare är att försöka förstå, hur den specifikt svenska traditionen har uppkommit. Under medeltiden var Lucia inte något särskilt viktigt helgon, även om hon hade sin dag i almanackan, en plats som hon, liksom andra helgon, behöll efter reformationen.
Lucianatten var däremot viktig, då den innan kalenderreformen på 1700-talet var årets längsta natt (och föreställningar som hörde samman med det överlevde också efter kalenderreformen). Den var således en vändpunkt som hade betydelse för arbetsåret, men till den knöts också mängder av magiska föreställningar. Det kunde till exempelvis vara att djuren kunde börja tala.
Många lokala traditioner var knutna till denna natt. På vissa håll var det påbjudet att man skulle gå upp extra tidigt och äta flera frukostar efter varandra. Ofta ansågs lucianatten farlig, vilket väl inte var så märkligt, med tanke på hur lång och mörk den var. Olika slags skräckväsen härjade denna natt. Lucia själv sågs inte sällan som en farlig häxa, som kunde ställa till otyg denna natt. Som ett motdrag kunde vissa ”gå lusse” och själva driva runt utklädda till olika väsen; här ser man kanske ett embryo till luciatåget.
Under sjuttonhundratalets andra hälft börjar man skönja konturerna av en modern lucia, då det på sina håll berättas att ljusklädda flickor bar in luciafrukosten. Under 1800-talet utbredde sig traditionen, och lucian fick sin karaktäristiska form med ljus i håret. I början av 1900-talet kunde det synas som att traditionen var litet på utdöende, men den moderna kommersialismen väckte intresset på nytt och Stockholms Dagblad började på 20-talet med en luciatävling, som snart härmades av andra.
Teorierna om varför denna tradition uppkom och vem lucia, då kopplingen till helgonet är väldigt svag, egentligen var är många, och Strömberg går igenom flera av dem. Kanske är detta inte så viktigt. Det blir oavsett ursprung en kraftig symbol för ljuset som lyser upp i mörkret, liksom naturligtvis för den karaktäristiskt nordiska kvinnotypen.
Luciafirandet består förstås inte bara av lucia, utan många traditioner kring henne. Strömberg beskriver också utvecklandet av luciafirandets speciella sångrepertoar, liksom när de andra figurerna i luciatåget uppstod. De flesta kom till vid förra seklets början, och vi känner alla till tärnor, stjärngossar och pepparkaksgubbar, men det fanns också fler, nu bortglömda figurer som bagarna och Judas med pungen.
Om alla dessa saker och litet mer berättar Strömberg i sin bok. Visst finns det flera ansträngande politiskt korrekta passager, men dessa kan man bortse från, och kanske till och med hoppa över vid läsning, för att i stället få en bild av hur denna unikt svenska tradition har uppstått.
För även om namnet kommer av ett sicilianskt helgon, så är det en unik svensk tradition – en tradition som hyllar ljuset i den mörkaste tiden i ett solfattigt land. Vad kunde vara mera svenskt än att under mörka vinternätter längta efter ljuset och värmen?
