lördag, 23 november, 2024
lördag, november 23, 2024

Seger och nederlag

Sverigedemokraterna har fått igenom en hel del av sin politik och Liberalerna har också fått vika sig på väsentliga punkter. Samtidigt måste det sägas att en del punkter förblir något dunkla och en svekdebatt kan uppstå om regeringen inte lyckas leverera på dessa.

Med tanke på den tidsförlängning som Ulf Kristersson begärt fanns det en hel del, inklusive Insikt24:s ledarsida, som frågade sig hur regeringsförhandlingarna egentligen gick. Med facit i hand verkar det som att de gick relativt väl, men ett omfattande avtal av denna karaktär – 63 sidor – är ingenting som hafsas ihop i en handvändning. Bakom varje formulering finns något parti som behövt kompromissa och göra avsteg från sina uppfattningar.

Hur har det då gått? Vem har vunnit och vem har förlorat? Uppenbarligen har Sverigedemokraterna i något slags mening förlorat i den mening att partiet står utanför regeringen och Liberalerna har vunnit i den mening att de ingår i regeringen. Sverigedemokraterna har dock sedan länge tydliggjort att sakpolitiken sätts framför statsrådsposter – en prioritering som också torde vara väl förankrad hos deras väljare.

Med tanke på att SD i hel del frågor, exempelvis utrikes- och familjepolitik, nu officiellt har samma uppfattning som de borgerliga partierna, har inte någon förhandling på dessa områden kunnat ske. SD måste därför få ett större genomslag på de områden där partiet faktiskt profilerat sig, för att kunna motivera sin existens för väljarna.

Det verkar det också ha fått. På kriminalpolitikens område införs en klart hårdare regim med en lång rad straffskärpningar. Förslag som direkt strider mot Liberalernas stämmobeslut, såsom visitationszoner och anonyma vittnen, finns också med. Det viktigaste på detta område finns dock enligt min bedömning i avsnittet om migration, där ökade inre utlänningskontroller och fler utvisningar föreslås.

I avsnittet om migration tillmötesgås också Sverigedemokraternas krav i någon utsträckning. Både asyl- och anhöriginvandringen begränsas till det som EU och internationella avtal kräver. För arbetskraftsinvandring ställs högre lönekrav, vilket gör att en del, men inte all, låglöneinvandring kommer att försvinna.

Detta kan beskrivas både som en stor seger och som ett nederlag för Sverigedemokraterna. Det kommer med all sannolikhet bli stor strid om vad exakt EU och internationella avtal kräver – ur Sverigedemokraternas synpunkt hade det också varit rimligt att utmana dessa avtal om de uppenbart strider mot svenska intressen. 900 kvotflyktingar om året får Sverige också fortsatt dras med enligt den aktuella överenskommelsen.

Ett problem är också tidsaspekten. Flera förslag kommer att lanseras först om några år, vilket skapar den märkliga effekten att regeringen först skall driva en liberal migrationspolitik, för att sedan efter hand strama åt.  

Det verkligt intressanta, vad det sammanlagda resultatet av alla åtgärder blir lämnas också obeaktat. För det som till sist spelar någon roll är den demografiska utvecklingen sammantaget. Med tanke på att återvandring endast skall utredas och att invandrare föder fler barn än svenskar kommer den sammantagna effekten med all sannolikhet bli ett positivt invandringsnetto – svenskarna blir fortsatt färre i förhållande till invandrarna år för år.

Det finns alltså ett visst utrymme för svekdebatt, även om Sverigedemokraterna med all rätt kan hävda att det skulle vara svårt att få bättre utdelning på det valresultat som föreligger och att den politiska förändringen måste ske stegvis. Partiet får driva på för en mer genomtänkt demografisk strategi framöver.

Ett problem är dock att det kan bli svårt att göra det, om partiet samtidigt måste försvara regeringens politik i egenskap av samarbetsparti. Det är därför av stor vikt att den inre politik- och idéutvecklingen inte hindras av att partiet sitter i regeringens knä.

Om inte annat finns nu en stor marknad för partier och röster utanför riksdagen att kritisera regeringen från en ännu mer systemkritisk position.

Senaste