Sedan det stått klart att högerblocket vunnit en majoritet av väljarnas röster har det förhandlats. Ständiga möten hålls mellan de fyra partierna som skall utgöra Ulf Kristerssons regeringsunderlag. Men vem är det som förhandlar och vad handlar regeringsförhandlingarna om?
Det är enkelt att säga vilka som förhandlar. Det rör sig om Sverigedemokraternas policychef Gustav Gellerbrant, Moderaternas kanslichef Anna Pettersson Westerberg, Kristdemokraternas stabschef Tobias Karlström och Liberalernas stabschef Martin Andreason. Dessa för allmänheten helt okända tjänstemän tar instruktioner från och återrapporterar till sina respektive partiledningar.
Trots att det är en förhållandevis stor krets, kanske ungefär ett tjugotal personer, som bör vara informerade så verkar de ha hållit förhållandevis tätt. Det får sägas vara ett gott betyg, då det också innebär att ingen medvetet håller på att läcka för att sabotera förhandlingarna.
De senaste dagarna har det dock förekommit vissa uppgifter i media. Det torde vara helt ofrånkomligt att någon i någon partilednings närhet börjar tala med media. Det är dock osäkert vilket källvärde dessa anonyma läckor skall tillskrivas. Dels kan det vara läckor som sker i medvetet syfte, dels kan det vara källor som påstår sig veta något som de inte vet. Det skall inte heller helt uteslutas att någon journalist helt enkelt hittar på något, skyddade av de uppdiktade källornas anonymitet.
Vad är det då rimligt att tänka sig att förhandlingarna handlar om? Häromdagen skrev Svenska Dagbladet att elkrisen skulle vara en viktig diskussionspunkt. Att det skulle röra en sådan rent teknisk fråga, där partierna dessutom är överens om de stora dragen, håller jag för helt osannolikt och jag undrar om läckan inte är ett försök att framställa förhandlingarna som framgångsrika. Tanken ”om de bråkar om el, då kan det inte finnas några större meningsskiljaktigheter” ligger nära.
Flera medier har dock rapporterat om en annan fråga som verkar vara ett betydligt mer sannolikt stridsäpple: skall Liberalerna sitta i regeringen eller inte? Detta synes mig vara en fråga av betydande principiell betydelse. Det är en sak att SD inte får sitta i regeringen, men att det lilla struntpartiet Liberalerna skall få ingå, det är dock något som väcker vrede också hos de mest pragmatiska i SD:s ledning.
Över huvud taget diskuteras formerna för samarbetet sannolikt intensivt. Viktigt för SD är att de kan övervaka processen, till exempel genom tjänstemän på Regeringskansliet och att de inte stängs ute från viktiga moment, såsom budgetförhandladet.
Det bör också framhållas att Sverigedemokraterna och Liberalerna inte bara ogillar att ha varandra i regeringen – de ogillar också varandras politik. Min bedömning är att den största striden kommer stå kring invandringsfrågan. För SD:s väljare kommer sannolikt ha svårt att acceptera något annat än ett fullständigt invandringsstopp (undantaget viss högkvalificerad arbetskraftsinvandring). Också det är egentligen alldeles otillräckligt, då det skulle behövas omfattande återvandring för att förbättra den demografiska situationen. Liberalerna, och kanske i någon mån Kristdemokraterna och Moderaterna, kommer strida till sista blodsdroppen under namn av ”asylrätt” och ”internationella konventioner”.
Detsamma gäller rättspolitiken, där förslag om kraftiga straffskärpningar eller utvisning utan krav på att säkerheten i hemlandet kan garanteras kraftigt kommer att motarbetas, särskilt av Liberalerna.
En möjlig lösning skulle kunna vara att Liberalerna får stort inflytande på något för dem viktigt område, exempelvis utbildningspolitik, i utbyte mot att vika ned sig i ovan nämnda frågor. Frågan är dock om Liberalerna kommer att vara beredda att tumma på sina principer. Det kräver inte bara att partiledningen är övertygad, utan också att riksdagsgruppen är införstådd med överenskommelsen och inte revolterar.
Med tanke på att ingen vill sälja sig för billigt går det att tänka sig att förhandlingarna kan dra ut på tiden. Ulf Kristersson skall redovisa resultatet för förhandlingarna på onsdag, men inga garantier finns för att det är klart då. Kanske måste Sverigedemokraterna, trots de risker som finns med ett sådant agerande, fälla Ulf Kristersson en gång för att visa att man menar allvar med sina krav.
