Kent Ekeroth har kommit åter till politiken. Han skall bli ett av SD:s två oppositionsråd i Region Dalarna. Händelsen är intressant av flera skäl. Att en politiker som uppfattas som kontroversiell och radikal tillåts återkomma till SD kan möjligen säga något om utvecklingen inom SD.
Det verkar också vara ett mycket smart drag från SD Dalarnas sida att ta in en professionell politiker med hög arbetskapacitet. Även om han inte har direkt erfarenhet av Region Dalarnas arbete kan det sannolikt lyfta SD Dalarnas arbete till en ny nivå.
Men jag fäster mig vad något annat. Tvåan på listan Aleksandra Børgesen känner sig förbigången och besviken och har avsagt sig sitt partimedlemskap. Det har fått plats nummer tio, Kent Forschner-Hell, som också tar åt sig äran av att ha rekryterat Ekeroth att i lokalpressen säga ”Hon är bara kvoterad” och dessutom ”Det måste vara någon kille som kan allt om politik. Man måste också ha utbildning och klara debatter.”
Det kan sägas att det är väldigt icke-professionellt av Forschner-Hell att tala på detta sätt i lokalmedia, men samtidigt finns det något befriande med detta. Regionfullmäktigeledamoten avslöjar här en illa dold hemlighet inom Sverigedemokraterna – med tanke på det låga antalet kvalificerade kvinnor i SD anses det som självklart att kvinnor måste kvoteras.
Detta erkänns helt öppet, internt inom SD – varje valberedning på lokal och nationell nivå tänker på detta sätt. Men samtidigt får inget ord om detta yppas offentligt, då partiet officiellt är mot kvotering. Det blir till en löjlig teater, där alla såväl i som utanför partiet förstår de verkliga förhållandena, men ändå i någon mån spelar med i spelet. Forschner-Hells ord känns i detta sammanhang som en stor befrielse.
Vad blir då resultatet av denna kvotering? I vissa fall inte särskilt mycket. Det kan leda till passiva ledamöter som inte får något gjort. I andra fall blir de negativa resultaten mer uppenbara. Det leder till konflikter, vildar och mediecirkus. Uppenbara exempel är den förra EU-parlamentarikern Kristina Winberg eller den förra riksdagsledamoten Hanna Wigh – bägge exempel på kvinnor som inte borde ha kommit nära en beslutande församling.
Skulle det vara möjligt att helt strunta i kvotering och bara ta in de kvinnor som kvalificerat sig? Vid en ännu ojämnare könsfördelning skulle sannolikt den mediala kritiken mot SD som ett manschauvinistiskt gubbparti bli ännu hårdare, men samtidigt skulle också en del skandaler och interna konflikter kunna undvikas och den generella kompetensen skulle kunna höjas. I kvinnoväldets tid kanske det rent av kan bli ett slags nisch och en konkurrensfördel.
Framför allt skulle det vara skönt om hyckleriet kunde upphöra. För situationen tycks vara sådan, och det gäller inte bara SD utan också exempelvis liberalkonservativa ledarskribenter, att de som klagar mest på kvotering i själva verket tillämpar den mest omfattande kvoteringen.
Den grovkornige Kent Forschner-Hell blir därför veckans hjälte.
