Litteraturen om SD blir allt större, trots det finns det väldigt litet av mer grundlig akademisk forskning om partiet. Huvuddelen av litteraturen om SD kan delas upp i två kategorier: böcker skrivna av SD-politiker eller före detta SD-politiker, till exempel jubileumsböckerna och biografier av tidigare partiledare, och böcker skrivna av SD:s värsta fiender, ofta med anknytning till den svenskfientliga stiftelsen Expo.
En mellankategori utgörs här av böcker skrivna av kritiskt sinnade journalister, vi skulle här kunna nämna Pontus Matssons, som kanske är den journalist som har behandlat partiet mest objektivt, och Niklas Orrenius respektive böcker. En ny bok av detta slag är David Baas Segra eller dö: ett reportage (Mondial 2022). Baas har ett litet speciellt förhållande till SD, då han står bakom en mängd uthängningar av SD-politiker, ja, så många att det har blivit ett begrepp bland partister, en ”baasning” är att ställas till svars i Expressen för något påstått förgripligt, ofta en anonym kommentar. Den bland allmänheten mest kända baasningen torde vara den s.k. järnrörsskandalen från 2012.
Redan inledningsvis under min läsning märker jag en tydlig tendens. I förordet beskriver Baas sina upplevelser av Almedalen: ”Bland de cirka hundra nazisterna såg jag en mördare stryka omkring, dold bakom en svart keps och mörka solglasögon. När han var tonåring slog han och hans kumpaner ihjäl en handikappad man under tortyrliknande former. De gick loss på sitt offer med baseballträ, knogjärn, kniv och stålhättade kängor.” Varför nämns detta först i en bok om SD? Tanken är förstås att etablera ett sammanhang, en associationskedja, mellan en mördare och SD. Att detta är orimligt förstår nog de flesta, men den vidare ansatsen, att beskriva SD som en del av en större nationalistisk rörelse tycker inte jag bör avfärdas utan vidare. Olika typer av nationalism kan formulera svar på samma typer av frågeställningar, liksom vara en frukt av samma samhällsutveckling.
Det gör dock att en stor del av boken inte handlar om SD i trängre mening. Relativt perifera rörelser som Svenska Motståndsrörelsen, senare Nordiska Motståndsrörelsen, och Svenskarnas parti beskrivs mycket utförligt, medan flera viktiga skeden i SD:s historia beskrivs betydligt mera flyktigt. Utförligt beskrivs också Christoffer Dulny, som förvisso inte var en helt oviktig tjänsteman i SD, men här beskrivs framför allt hans roll som nätkrigare och förmedlare av den amerikanska alternativhögern.
Något slags historik, om än långt ifrån heltäckande, presenteras dock. Som den store ideologen bakom SD och dess föregångare BSS framhävs Leif Zeilon. Zeilon är knappast okänd för den som intresserat sig för SD:s historia, men betoningen blir här starkare än ibland annars – på motsvarande sätt tonas betydelsen av Johan Rinderheim med flera ned. För mig är det något dunkelt varför det anses så viktigt för Baas att lyfta fram just honom, men en funktion som han har i Baas berättelse är som förbindelselänk mellan SD och korporativisten Per Engdahl. Engdahl, ledare för Nysvenska rörelsen, argumenterade enligt Baas på ett liknande sätt som Zeilon, på det viset att han ansåg att nationalister i lägre grad borde tala om ras, och sådant som påminde om andra världskriget, och i högre grad borde tala om invandringens mänskliga och ekonomiska kostnader.
Visst kände Engdahl och Zeilon till varandras verksamhet, men det går att hitta en mycket enklare förklaring till likheterna i deras tänkande. Den enkla förklaringen är att en ny tid kräver nya strategier, och det har i stort sett alla framgångsrika invandringskritiska rörelser i Europa insett. Över huvud taget lämnar Baas mycket sällan aktörsperspektivet, utan tesen tycks vara att Sverigedemokraterna kan förklaras genom enskilda personers förment skadliga inflytande. Författaren tycks inte ha något slags förståelse för att massinvandringen tvunget föder en motreaktion, utan Baas verkar i stället hamna i en närmast konspiratorisk föreställning om att enskilda personer kan förklara SD:s framgångar.
Anders Klarströms mer oborstade år av gatuaktivism och Mikael Janssons mer städade år hastas snabbt förbi. Densiteten är i stället som störst kring och efter riksdagsinträdet 2010. Orsaken tycks vara att Baas lyckats komma över partiets mailserver från denna tid, vilken han tidigare frikostigt refererat i Expressen. Vi får i detta avsnitt ta del av långa e-postdiskussioner, framför allt mellan Erik Almqvist och Mattias Karlsson, där den senare söker övertyga den förre om konceptet ”öppen svenskhet”, idén att vem som helst kan bli svensk genom kulturell assimilering. Dessa partier tillhör de intressantare i boken, även om ett källkritiskt problem inställer sig. Jag har inte själv tillgång till mailen och har svårt att bedöma om de är rättvist återgivna.
En idé, i den i övrigt idéfattiga och aktörsdrivna skriften, som Baas ger uttryck för är att något som skulle kunna förklara nationalismens attraktionskraft, är dess existentiella dimension, att det handlar om en kamp för nationens överlevnad. Det är därför boken också heter ”Segra eller dö”, som för övrigt också är en referens till en av Mattias Karlssons berömda, nattliga Facebook-poster. Baas tolkar nog detta som ett negativt drag hos nationalismen, något som leder till fanatism och kompromisslöshet. Själv ser jag snarare det som ett positivt drag. Den politik som inte endast är förvaltning, som verkligen betyder något på riktigt, måste beröra existensens grundfundament. Nationalismens existentiella dimension är en styrka och inte något att misstänkliggöra.
Denna tanke bär jag med mig från denna i övrigt tämligen rapsodiska framställning av SD:s historia, som innehåller en del av intresse, men förlorar den större bilden ur sikte genom sitt fokus på diverse detaljmoment. Dess ständiga sarkasm, uttryckt bland annat genom negativa karaktäristiker av olika personers utseende, utestänger också på ett onödigt sätt personer som är mer välvilligt inställda till SD.
