Ja, det är inte helt lätt att förstå, men av något skäl brydde sig den samlade ”liberalkonservatismen” helt plötsligt om ingenting annat än afghanska tolkar. Svenska Dagbladets tidigare ledarskribent Ivar Arpi, klart bidragande till att normalisera invandringskritiken i Sverige, skrev: ”Sätt tolkarna som hjälpt Försvarsmakten på några flygplan hit och ge dem asyl. Hur svårt kan det vara?”
Den borgerlige debattören Thomas Gür, till vars Facebook-sida ett visst segment av det politiska spektrumet vallfärdar, har upprepat fört en kampanj i denna fråga. Men viktigast av allt, verkar Moderaterna inte ha brytt sig om någon annan fråga, de senaste veckorna.
Det hela är för mig gåtfullt. Varför är det så viktigt att just afghanska tolkar skall komma till Sverige? Om man anser att det är en dålig lösning på problemen i världen att flytta en person från den ena sidan världen till den andra, varför förändras detta just när det gäller afghanska tolkar? Det påstås att de har hjälpt oss, men den, förvisso mycket tvivelaktiga, idén med operationen i Afghanistan var ju att hjälpa dem, afghanerna.
Över huvud taget går man vilse, på det sätt som mångkulturförespråkare alltid gör, om man bara utgår från det individuella rättighetsperspektivet. En afghan i Sverige, tolk eller inte, utgör ett problem för Sverige, redan genom att den bidrar till den etniska splittringen. En utbildad tolk kan däremot vara en tillgång för Afghanistan eller någon av dess grannländer. Både Afghanistan och Sverige förlorar alltså på transaktionen.
Mystiken tilltog, när Försvarsmakten lät meddela att den inte hade haft några egna tolkar sedan 2014. Det skulle alltså röra sig om några tolkar som varit kontrakterade för närmare ett decennium sedan och inte sökte asyl då. Det är mycket oklart varför Sverige skulle ha något ansvar för dem nu och hur många det över huvud taget rör sig om.
Intrycket väcks att de som engagerar sig i denna debatt egentligen inte är intresserade av sådana sakförhållanden. Engagemanget i denna högst perifera fråga måste handla om något annat. För det första rör det sig om en möjlighet att trycka till regeringen och för det andra handlar det om att framstå som human och vidsynt.
De som tänker så gör ett avgörande strategiskt misstag. Föreställningen att regeringen skall kritiseras till varje pris, också när den gör rätt, är inte en bra metod för att uppnå sina politiska mål. Att verkligen få inflytande innebär nämligen, att också motståndaren anpassar sig eller helt förändrar sin världsbild. Om regeringen börjar göra det vi vill, är det ett mycket gott tecken. Det finns också åtskilliga frågor, där regeringen undkommit kritik alltför enkelt. På senare tid kan Ann Linde-affären och den nya asyllagstiftningen nämnas.
Det är inte heller lyckat att framställa liberal migrationspolitik som human, även om det bara skulle leda till att försumbart antal tolkar kommer till Sverige. Ett sådant perspektiv ger näring till en migrationsliberal inställning över lag och stöder våra motståndares världsbild. I ett läge, där 40 % av alla svenskar mellan 0-44 har utländsk bakgrund måste all energi inriktas på att minska invandringen; invandringspositiva narrativ har inget berättigande.
Jag ser frågan om de afghanska tolkarna som ett lackmustest. Den skiljer de som verkligen bottnar i sin invandringskritik från de som inte gör det, agnarna från vetet.
