Spektakelnivån på den svenska politiken är fortsatt hög. Återigen är det upp till den kurdiske aktivisten Amineh Kakabaveh att avgöra om regeringen avsätts eller inte, efter att Magdalena Andersson gjort frågan om förtroendet för justitieministern till en kabinettsfråga. Vi kommer än en gång bevittna hur Kakabaveh på en förhållandevis knagglig svenska skall försöka förklara för det svenska folket hur viktig det kurdiska folkets sak är.
Kommer det leda till att regeringen faller? Med all sannolikhet inte. Det skall mycket till att den starkt vänstersinnade Kakabaveh hjälper en opposition som kommer att vara ännu mera likgiltig för hennes kurdiska krav. Dessutom gynnas regeringen av att negativ parlamentarism gäller i dylika omröstningar – alltså får Johansson sitta kvar om Kakabaveh eller någon ur Liberalernas partigrupp skulle lägga ned sina röster.
Detta innebär inte att detta är en oviktig politisk händelse. Det är en möjlighet att visa politisk handlingskraft, att visa att regeringen misslyckats med att upprätthålla ordningen i Sverige. Alla rimliga medel som kan sätta den egna dagordningen i centrum bör användas.
Magdalena Andersson söker givetvis med hjälp av sin karaktäristiska ilska att ifrågasätta legitimiteten i misstroendeförklaringen. Det är en vanlig metod att av det ena eller andra skälet misstänkliggöra oppositionens försök att bedriva politik som ett onödigt och oansvarigt sätt att skapa splittring. Tidigare skedde detta med hänvisning till corona-krisen, nu med hänvisning till den aktuella Nato-ansökan.
Oppositionen bör självklart inte spela med i spelet, särskilt som regeringen är helt och hållet ansvariga för situationen. Om den inte hade skickat in en Nato-ansökan, om den inte hade skänkt vapen till Ukraina, om den på andra sätt hållit sig utanför konflikten i Ukraina, hade säkerhetsläget inte varit sämre än för ett år sedan. Det är minst sagt anmärkningsvärt att regeringen skapar en kris, för att sedan vilja förbjuda opposition med hänvisning till samma kris.
Det är också en viktig händelse för att den visar vilka som utgör oppositionen och vilka som utgör regeringsunderlaget. Oppositionen, inklusive Liberalerna, har lyckats samla sig för förslaget och visar här en avgörande enhet. Centerpartiet däremot stödjer inte misstroendet och hänvisar till att Johansson inte skulle ha gjort något tillräckligt allvarligt. Allt detta är nys som saknar konstitutionellt stöd och som knappast kan dölja den verkliga orsaken: att det vill vårda samarbetet med Socialdemokraterna.
Vidare framstår Sverigedemokraterna, i och med att det var det som lämnade in initiativet till misstroendeförklaringen, som oppositionens ledare. Att hela oppositionsblocket hakar på detta Sverigedemokratiska initiativ kan nu framstå som självklart, men vi bör minnas att det inte för allt för länge sedan var kontroversiellt att stödja Sverigedemokraternas förslag också i perifera frågor.
Sverigedemokraterna har på sistone i mycket spelat andrafiolen i förhållande till Moderaterna, som uppfattats som oppositionens ledare och som drivit Sverigedemokraterna framför sig i frågor som corona och Nato. Nu är rollerna i alla fall tillfälligt omvända och Sverigedemokraterna har lyckats ta över ledarflaggan.
Sverigedemokraterna har tagit initiativet och nu är frågan om det lyckats behålla det.
