Viktor Orbáns dominans i ungersk politik saknar motstycke i ett nutida västerländskt, demokratiskt land. Efter 12 år som premiärminister har han kunnat sätta sin prägel på Ungern på ett mera långsiktigt och genomgripande sätt än vad som normalt sett är fallet.
Denna gång skulle det dock bli annorlunda utlovade många politiska kommentatorer. Oppositionen i Ungern, från nationalistiska Jobbik till utpräglade liberaler, hade samlat sig i en gemensam koalition. De hade dessutom enats kring en gemensam kandidat, Péter Márki-Zay, som har vissa konservativa drag och därmed kunde tänkas tilltala vissa Fidesz-väljare.
Men tji fick de. Orbán har hanterat invasionen i Ukraina med omdöme och integritet. Han har å ena sidan varit tydligt med att han inte stöder Rysslands invasion, men har å andra sidan satt ungerska säkerhetsintressen först och försökt att tillse att det gasberoende Ungern inte drabbas på ett negativt sätt. Med tanke på hur mycket Ungern gör för att hjälpa ukrainska flyktingar blir det också svårt att säga att det inte skulle finnas någon solidaritet med Ukrainas folk.
Márki-Zay har genom sina överhettade och föga statsmannamässiga yttranden i stället framstått som oseriös och något av Washingtons knähund. Det är också osäkert i vilken utsträckning det kan sägas ha varit en lyckad strategi med en så bred koalition. Jobbiks kärnväljare vill knappast associeras med liberaler – och tvärtom ännu mindre.
Resultatet blev en jordskredsseger för Viktor Orbáns Fidesz som vann hela 135 av 199 mandat, och de erövrar därmed den två tredjedelars majoritet som behövs för vissa beslut. En kanske ännu större skräll är att det nationalistiska Mi Hazánk, en utbrytning ur Jobbik, klarade sig över parlamentsspärren, vilket visar att Jobbiks samarbete i liberal riktning inte verkar ha gått hem hos de egna väljarna.
Viktor Orbáns framgång visar, för de konservativa i Europa som måhända är litet nedslagna, att en annan väg är möjligt. Orbán har lyckats bedriva en politik till värn för det ungerska folket och den ungerska kulturen. Han har vid sidan av att freda sin gräns förstått demografins andra sida, och med genomtänkt familjepolitik främjat barnafödande och stabila familjer. Han har lyft fram Ungerns kristna identitet, men inte uppfattat den på ett exklusivt katolskt sätt, utan i lika grad främjat protestantiska kristendomsinriktningar.
Orbán har agerat långsiktigt och sökt att inte bara vinna kortsiktiga politiska poänger, utan han har eftersträvat att vinna herravälde över den politiska diskursen, att definiera utgångspunkterna för debatten.
Det är givet att ett parti som under så lång tid dominerar ett lands politik på ett tydligt sätt sätter sin prägel på ett land. Detta får vissa liberaler att tala om bristande demokrati, exempelvis med en lös hänvisning till hur Public Service-bolaget i Ungern fungerar. Men det är egentligen inte märkligare än att Socialdemokraterna i Sverige under sin storhetstid uppnådde en klar makthegemoni.
Tvärtom borde kanske vi i övriga Europa fundera över: hur kan det komma sig att vara regeringar är så impopulära? Är det en naturlag att det skall vara så? Min egen slutsats är att själva politiken som sådan varit splittrande, att det som skulle kunna bygga en gemensam berättelse för våra folk har brutits ned.
Segern för Fidesz kan också ses som ett positivt tecken för konservativa partier i hela Europa, som inte haft någon vidare konjunktur under pandemin. När den politiska dagordningen blir mer normal borde det finnas nya möjligheter att nå ut.
Faktum är det finns några fler, mindre uppmärksammade, tecken på samma sak. Gårdagens val i Serbien gick i samma riktning, vid valet i Portugal i januari kom nationalistiska Chega för första gången in i parlamentet, ett lokalval för spanska Vox gick sensationellt bra härförleden, i förra veckan lyckades AfD i alla fall behålla sitt resultat i Saarland, trots interna strider som överträffar de mest konfliktdrabbade distrikten i Sverigedemokraterna.
Orbán visar vägen för oss övriga.
