Det torde vara helt uppenbart att den ryska befolkningen kortsiktigt drabbats hårt av sanktionspolitiken. Priserna stiger snabbt, börsen kraschar, tillväxten förväntas bli kraftigt negativ. De vars arbeten på något sätt berodde på västerländskt affärsutbyte riskerar att i alla fall tillfälligt bli arbetslösa.
Till detta kommer inskränkningar i yttrandefriheten, att utländska hemsidor stängs av och ett i allmänhet repressivare samhällsklimat, vilket kommer som ett brev på posten i krigssituationer. Det är svårt att veta exakt var denna utveckling slutar, men det är osannolikt att det ryska samhället i närtid kommer att återgå till den syn på yttrandefrihet och medier som rådde före invasionen i Ukraina.
Men vad händer på längre sikt? Klart är att Ryssland kommer att försöka att i stället knyta affärskontakter i andra delar av världen för att kompensera de varubrister som nu torde uppstå. Den övriga världen, inklusive Asien med sin stora varuproduktion, ligger helt öppen.
Det är lätt att se de negativa konsekvenserna av detta, de stora ekonomiska problemen som åtminstone kortsiktigt kommer uppstå. Men kan det komma något positivt av detta, finns det några möjligheter för Ryssland? Förutom ett större maktpolitiskt oberoende måste frågan ställas om det västerländska inflytandet bara varit av godo.
Ryssland är förvisso ett primärt europeiskt land, trots mongoliskt inflytande har de aldrig blivit ett fullt ut asiatiskt land. Hur mycket som än sagts av slavofiler om den ryska egenarten, kan det inte fördunkla det faktum att den europé som läser klassiska författare som Fjodor Dostojevskij och Leo Tojstoj känner sig på hemmaplan. Det vore också synd om det positiva utbyte som sker inom exempelvis scenkonst och klassisk musik mellan Ryssland och Europa upphör. Men det utländska inflytandet har också varit av ett helt annat slag.
Jag antar att jag inte var den ende som tänkte, när jag hörde att McDonalds, Starbucks och Netflix skulle avsluta sina verksamheter i Ryssland, ”vad skönt för ryssarna”. Den amerikanska kulturimperialismen har varit svår för Ryssland att värja sig emot, de ekonomiska incitamenten har varit för starka. Försök har gjort att skydda sig ifrån den värsta värderadikalismen, från den så kallade woke-kulturen, men frågan är om detta hade kunnat gå i längden, om de multinationella företag som driver ideologin obehindrat kunnat verka i Ryssland.
Det går att göra en parallell till det undergångna Östtyskland. Trots det på många sätt förljugna och repressiva samhällsskick som där rådde, hade DDR också sidor som kunde fascinera och väcka sympati. Som germanisten Per Landin fint skildrat kunde DDR för en västlig besökare uppfattas som en tidskapsel, ett samhälle som erinrade om en tid före kommersialismen och den själsdödande underhållningskulturen. Det var också ett samhälle där litteraturen och bildningen, inom ramarna för en viss ideologisk och estetisk ensidighet, främjades och togs på allvar. Det finns flera östtyska författare som ännu går att läsa med behållning.
Det stämmer också till eftertanke att de länder som levt under kommunismen på många sätt klarat sig bättre än de som levt under den västeuropeiska liberalismen. Flera östeuropeiska länder har nu konservativa regeringar och AfD, Tysklands motsvarighet till SD, noterar betydligt bättre resultat i de östliga delarna av Tyskland än i de västliga.
Historien kommer inte att upprepa sig exakt, men poängen är detta: Ryssland har nu en unik chans att forma sitt eget öde, att välja en annan väg än den ”västerländska” liberalismen. Om dess ledare kan slita sig några minuter från det hemska som händer i Ukraina, borde de noga överväga dessa möjligheter.
