På många håll vädjas nu till känslor som ytligt sätt skulle kunna kallas för nationalistiska. Magdalena Andersson sade exempelvis på en presskonferens nyligen: ”Som statsminister är min första och sista fråga inför varje beslut: Vad är bäst för Sveriges säkerhet?”. Det är nästan så att man hör ekon av Donald Trumps slogan ”Amerika först”.
Det hela är svårsmält. Andersson är ledare för en regering som bedrivit, och alltjämt bedriver, ersättningsinvandring mot sin egen befolkning. Hon är den högste företrädaren för ett parti, där många, åtminstone fram till nyligen, tvivlade på att det fanns något som över huvud taget kunde kallas svenskt.
Hur skall detta förstås? Det finns vissa historiska förebilder att gripa tillbaka på. Franska revolutionen kan uppfattas som det mest antinationalistiska som tänkas kan. Allt traditionellt franskt skulle kastas över ända, den historiska identiteten betydde ingenting. Samtidigt talades det en hel del om ”patrie” (fosterlandet) och vikten att kämpa för sitt land. ”La société patriotique du Luxembourg” tillhörde den franska revolutionens mest fanatiska anhängare. Värnplikt och massmobilisering såg dagens ljus.
Paradoxen upplöses om vi inför en distinktion mellan patriotism och nationalism. Patriotism kan då förstås som en lojalitet med staten snarare än folket. Denna lojalitet med staten kan snabbt bli en lojalitet till de värden som staten anses upprätthålla, vilket kan göra att det snart, trots allt tal om motsatsen, handlar om universella värden som inte har något med ett särskilt land att göra. För de franska revolutionärerna var det revolutionens abstrakta idéer som skulle gynnas, snarare än Frankrike som land och kultur.
På liknande sätt är det i dag. Det är den amerikanska, liberala världsordningen som skall skyddas, inte det svenska folket. Det är på grund av detta som Magdalena Andersson kan mena att det är patriotiskt, ja, i Sveriges intresse, att skicka vapen till Ukraina, trots att det försämrar vårt eget säkerhetsläge. I denna paradoxala värld är det patriotiskt att sätta Ukrainas upplevda intressen före Sveriges.
Ännu värre låter det hos Nato-högern, som trots att de aldrig brytt sig om massinvandringen eller det svenska folket, närmast vill framställa allt annat än ett fullkomligt underordnade under Nato som på gränsen till landsförräderi. För att ta ett av väldigt många exempel kallas den verserade och konciliante före detta diplomaten Sven Hirdman för ”tyranniets taltratt” av en borgerlig opinionsbildare, för att han dristat sig att inte reservationslöst hylla Nato.
Patriotismen maskerar sig ofta som nationalism. För att inte bli fullständigt abstrakt och renons på känsla ikläder den sig nationalismens klädedräkt, den viftar med flaggor och talar om Sverige.
Jag kan bara uppmana läsaren: syna bluffen! Förr eller senare visar sig vem som bryr sig om det svenska folket.
