Förra torsdagen var den franske presidentkandidaten Éric Zemmour liksom alla andra snabbt ute med sitt reservationslösa fördömande av det ryska anfallskriget mot Ukraina.
Kriget var, förklarade han, absurt och fratricidalt. Valet av en militär intervention var omöjligt att rättfärdiga. Ryssland var varken attackerat av eller utsatt för något direkt hot från Ukraina.
Men vad som gör just Zemmours fördömande viktigt, vad som gör att han här framträder som ett stort franskt statsmannalöfte, är den unika, distinkt franska och europeiska linje mot kriget som han förespråkar.
Konflikten kommer ha allvarliga konsekvenser för Frankrike och Europa, för vår säkerhet och vårt välstånd, konstaterade han. “Europa från Atlanten till Ural får inte vara ett slagfält.”
Vi hade kunnat undvika katastrofen, fortsatte han. Liksom andra, inklusive ukrainarna, hade han trott att Putin inte skulle ta detta steg. En fredlig lösning var möjlig, och Zemmour själv hade framfört sitt förslag till en sådan.
Den akuta nödvändigheten nu är att få krigshandlingarna att upphöra. Förande vidare en distinkt fransk tradition hävdar han, förvisso något överdrivet men på intet sätt anstötligt utan inte minst i detta läge bara sympatiskt, att endast ett Frankrike som fullt ut spelar sin roll som en jämviktens makt är i stånd att åstadkomma detta resultat. Frankrike har nu en plikt att spela denna roll.
Zemmour uppmanar president Macron att, i likhet med Sarkozy under krisen i Georgien 2008 och i överensstämmelse med vad han själv skulle göra som statsöverhuvud, utan dröjsmål åter resa till både Moskva och Kiev för att få till stånd ett omedelbart eldupphör, etablera en medling och en starta en fredsförhandling.
Det för mig avgörande, det som gör Zemmours uttalande så angeläget, är avslutningen på den skrivna versionen: “La France doit se soumettre ni aux États-Unis, ni à la Russie, ni à personne. Elle doit reprendre le contrôle de son destin pour pouvoir contribuer au retour de la paix”: Frankrike bör underordna sig varken Förenta Staterna eller Ryssland eller någon annan. Hon bör återta kontrollen över sitt öde för att kunna bidra till fredens återställande.
I sitt muntliga framförande förtydligade Zemmour detta, och tillade sådant som så beklagligt lyser med sin frånvaro i alla europeiska ledares fördömanden av den ryska aggressionen:
“Jag har i många år hävdat att väst har ett ansvar för eskalationen av våldet i öst, och att det måste förstå de ryska kraven på upphörandet av NATO:s utvidgning. Tyvärr har vi inte gjort någonting för att undvika denna eskalation. Vi är alla ansvariga: förvisso Ryssland, och denna morgon är det de som främst är ansvariga. Men väst är det också, med den oavbrutna expansionen, i många år, av NATO i kontinentens östra del, och icke-tillämpningen av Minskavtalen. Jag har i åratal upprepat att för att göra sin röst hörd måste Frankrike återställa balansen i sin relation till Ryssland och Förenta Staterna.”
Vidare:
“Sedan den 14 februari har jag föreslagit att Frankrike, trogen sin tradition av stormakt för jämvikten, i denna krissituation framförhandlar ett avtal med de europeiska staterna och Ryssland om ett slut för NATO:s utvidgning. Detta förslag skulle ha flera korollarier: Lösningen av de territoriella konflikterna i Östeuropa, respekten för friheten och suveräniteten för alla berörda stater, i synnerhet Ukraina, och tillbakadragandet av de ryska trupperna från Ukrainas gränser. Det är inte för sent. Ett fredsfördrag bör framförhandlas vid en fredskonferens i Paris.”
Och slutligen:
“Frankrike är en kärnvapenmakt, medlem av FN:s säkerhetsråd vid sidan av Ryssland och Förenta Staterna. Hon kan därför med all rätt träda fram och skapa förutsättningarna för en jämställd dialog…Frankrike måste återfinna sina egentliga egenskaper som politisk makt, och måste kunna tala kraftfullt och med en oberoende, självständig röst.”
Denna europeiska hållning är idag lika sällsynt som den är nödvändig. Vi anar den i bakgrunden av Macrons agerande, i hans insisterande på det s.k. Normandieformatet och hans uttalanden under sina senste besök i Moskva och Kiev. Men Zemmour uttalar öppet och kraftfullt denna franska hållning, gör den just så explicit och tydlig som den idag måste bli.
Han går därmed också i spetsen för att göra den till den europeiska populistnationalismens hållning. Är det någon konkret politisk fråga som en gång för alla kunde lyfta upp denna stora och starka rörelse till att bli en entydigt positiv och ljus kraft, en kraft för det goda, så är det denna.
Linjen formuleras inte i termer av en politik för EU, eftersom han givetvis är mot EU, ja är det i högre grad än Rassemblement National. Det hindrar på intet sätt att den blir en paneuropeisk politik, den annorlunda paneuropeiska politik som endast populistnationalismen idag kan utveckla och förverkliga.
Zemmour kan dra hela den europeiska populistnationalismen bort från den fatala och historiskt överspelade, alltmer krampaktiga atlanticism som många kvarhåller och nu inför kriget tenderar att återfalla till. Den inte bara motverkar Europas intressen utan också fredens mer allmänna syfte. Den representerar ett farligt vägval som bara kan förvärra den allvarliga situationen.
Många har länge talat om en ny multipolär världsordning som efterträder den unipolära atlanticistiska hegemonin efter kalla krigets slut. Men ett Europa som i en kris som den som nu uppstått vänder sig till NATO och därmed USA på det sätt vi nu ser, samtidigt som Ryssland vänder sig till Kina, leder bara till en ny bipolär ordning och riskerar som det nu ser ut att snabbt kunna leda till ett nytt storkrig, och inte bara ett “kallt”.
Det måste undvikas. Och bara Europa kan se till att det undviks. Den linje Zemmour förespråkar borde därför nu gälla även för andra europeiska länder. De partier som ansluter sig till den måste framträda som kontinentens ledande. Den franska hållningen måste bli Europas.
Och inte minst Sveriges. Vår ambition att upprätthålla en neutralitet och alliansfrihet är en viktig och värdig motsvarighet till den franska traditionen. De bör idag lätt kunna förenas, och tillsammans forma en större, gemensam, självständig europeisk linje – den linje kriget i Ukraina kräver och den linje vår tid kräver.
