Ordet ”fördom” är ett översättningslån av latinets praeiudicium, en på förhand fastställd dom. Tidigare kunde det användas om alla slags förutfattade meningar, såväl positiva som negativa. ”Den positiva fördom hon hade om min person” var till exempel en möjlig mening i äldre tid. Numera används det väl framförallt om negativa åsikter.
Ibland tänkarnas skara har fördomarna hittat en och annan försvarare. Edmund Burke, konservatismens fader, har ett långt och berömt avsnitt om ämnet i sin väldiga uppgörelse med franska revolutionen, Reflections on the Revolution in France (1790).
Burke skriver där bland annat: ”You see, Sir, that in this enlightened age I am bold enough to confess, that we are generally men of untaught feelings; that instead of casting away all our old prejudices, we cherish them to a very considerable degree, and, to take more shame to ourselves, we cherish them because they are prejudices; and the longer they have lasted, and the more generally they have prevailed, the more we cherish them. We are afraid to put men to live and trade each on his own private stock of reason; because we suspect that this stock in each man is small, and that the individuals would do better to avail themselves of the general bank and capital of nations and of ages.”
Den bakomliggande tanken är alltså att den samlade traditionens vishet, som skapat fördomen, skulle väga tyngre än en enskild persons mera begränsade rationella förmåga. Fördomen blir med detta synsätt något organiskt framvuxet, en historiens lärdom, och inte bara till en tillfällig nyck.
I nyare tid har den originelle traditionalisten och före detta chefen för Arbetarrörelsens arkiv Tage Lindbom (1909-2001) vågat sig på ett försvar för fördomarna. I Lindboms bok Agnarna och vetet (1974), som allmänt handlar om sanningsbegreppet, finns ett passionerat försvar för fördomarna.
Lindbom jämför människornas fördomar med djurens instinkter. Djuren har instinkter för att försvara sig själva och sin avkomma. Människans fördomar har också en skyddsfunktion. Människans försvar sträcker sig dock långt längre. Hennes försvar gäller också den primordiala, transcendentala ordningen, alltså den gudomliga källa som människolivet flyter ur.
Lindbom ser alltså inte bara fördomar som ett försvar för det historisk givna, utan som ett försvar också för det som fanns före all historia. Fördomarna får alltså hos Lindbom en rent religiös funktion.
Man kan då inte fördomarna leda vilse? Göra att vi missbedömer människor och kulturer? Självklart är det så. Fördomen kan leda till förhastade slutsatser, till oförmåga att förstå andras kvalitéer.
Fördomens funktion måste alltså förstås på rätt sätt. Den är en orienteringshjälp, ett sätt att ta beslut, när man inte har möjlighet till en mera rigorös undersökning. Men man måste vara beredd till omprövning av fördomar, när man har fått en mera utförlig bild.
Vidare, är det nog omöjligt att leva utan fördomar. Nya fördomar har kommit i de gamlas ställe. Tidigare fanns tydliga fördomar kring skilda kulturer, den nya fördomen säger att det inte finns några kulturella skillnader. Tidigare fanns det tydliga fördomar kring män och kvinnor, i dag finns det de som menar att det inte finns någon skillnad över huvud taget. Där den äldre fördomen kunde behöva nyanseras, har den nya fördomen blivit fullkomligt absurd och verklighetsfrämmande. En sak kan alltså i alla fall med säkerhet konstateras: gamla fördomar är bättre än nya.
