2010-talet har utgjort slutet av en vänsterliberal cykel som inleddes för ett halvt sekel sedan. De nuvarande migrations-, välfärds- och trygghetskriserna är konsekvenser av ett samhällsbygge grundat i vänsterliberala drömmar. Decennier av målmedvetet arbete inom media, utbildningsväsende, politik och civilsamhälle har lett oss hit. Men nu har detta projekt nått vägs ände – vänsterns privilegium att få tolka verkligheten har nyligen peakat efter åratal av allt mer uppenbart förfall.
Att så är fallet har märkts tydligt de senaste 2-3 åren. Det är nu de konservativa och vetenskapsbaserade perspektiven som vinner mark. I migrationsfrågan började svängningen komma redan 2016, i trygghetsfrågorna och kriminalpolitiken 2018 och i klimat- och energifrågorna kan vi nu se att det vetenskapsbaserade perspektivet äntligen börjar ta plats – efter en vänsterliberal slutoffensiv genom den känsloladdade Greta-rörelsen.
När vänstern nu börjar bli trängd på allvar kan vi vänta oss att aktörer och agendor som fram tills nu ofta dolts bakom fasader och förskönande paroller, kommer att kläs av. När Sverige under 2020-talet får sin första riktiga högerregering i modern tid kan vi också vänta oss ett mer aggressivt motstånd från vänstern och en ökad polarisering.
20-talet kommer i framtiden att ihågkommas genom en våldsam maktkamp och uppgörelse mellan å ena sidan globalister och den liberala vänstern, och å andra sidan nationalister, konservativa och i viss mån även den traditionella vänster som länge har fått stå tillbaka för liberalvänstern. Ett tydligt exempel på det sistnämnda är det nya, socialistiska utbrytarpartiet från Kommunistiska partiet. Även gårdagens utspel av den före detta S-ministern Aida Hadzialic som vill att svenska Socialdemokraterna går samma väg som sitt danska systerparti (som i invandringsfrågan har gått längre till höger än Sverigedemokraterna).
I praktiken kommer 20-talets stora politiska strid framförallt stå om demografin: Vilka ska bo i vårt samhälle? Vilkas värderingar, traditioner och kultur ska lyftas? Vilka ska gynnas av vår sociala och ekonomiska politik? Under vänstern samhällsbygge har svaret genomgående varit ”invandraren” och ”den sexuella minoriteten”. Efter det politiska paradigmskifte vi nu är på väg in i kommer det istället vara ”majoritetsbefolkningen”, ”den breda medelklassen” och ”familjen”.
Det politiskt mest perfekta samhälle är ett där medelklassen har kontrollen och utnumrerar båda de andra klasserna. – Aristoteles
Med det nya samhällsbygget kommer även en ny ordning i välfärdsstaten behöva etableras. Den gamla modellen är just nu på väg att kollapsa helt, trots skattehöjningar. Och det kommer bli svårt att återskapa den gamla modellen i ett nytt Europa där andra länder redan kan konkurrera med både lägre skattetryck, bättre skola och bättre tillgänglighet i välfärden.
När vänstern inledde sitt samhällsprojekt omkring 1970 så hade Sverige bland de högsta lönerna i världen, vilket gjorde att vi kunde beskatta medborgarna hårt och ändå erbjuda konkurrenskraftiga nettolöner. Där är vi inte längre. I takt med att lönegapet mot omvärlden minskar är Sverige ett land som allt mindre ter sig attraktivt för den med högre utbildning och kompetens. En kommande svensk högerregering kommer behöva bygga en samhällsmodell som istället är oattraktiv för den som har lite eller inget att tillföra, för att gynna den som vill och kan bidra.
10-talet var invandringens decennium – 20-talet kan bli återvandringens
Ombygget av välfärdsstaten är också nyckeln till den humana och fungerande återvandring som är helt nödvändig. Om Sverige inte längre framstår som ett smörgåsbord av bidrag, ”gratis” välfärd och statligt subventionerade jobb så försvinner den dragningskraft som har legat bakom en stor del av de senaste decenniernas välfärdsinvandring. Och om denna förändring kombineras med generösa återvandringsbidrag så kanske en återvandring i storleksordning uppåt en halv miljon inte är helt orealistisk.
En stor återvandring skulle också frigöra fler bostäder än vi behöver, vilket i sin tur möjliggör den definitiva uppgörelsen med 68-vänsterns magnum opus: Miljonprogrammet. En omfattande återvandring kombinerat med en konservativ kulturpolitik bör möjliggöra ett program för rivning av Sveriges miljonprogramsområden – kanske med undantag för några få avskräckande exempel som kan lämnas för eftervärlden att beskåda.
Förändring kommer inte om vi väntar på någon annan person eller tid. Vi är de vi har väntat på. Vi är förändringen vi söker. – Barack Obama
Om det konservativa blocket lyckas gripa regeringsmakten om tre år, efter nästa riksdagsval, så lär de få ett optimalt utgångsläge att ta över styret av Sverige. När allting är så vanskött som det rimligen kan bli, när ekonomin är i botten och välfärden krisar – då är det också som lättast att åstadkomma förbättring. Tar man tillfället i akt och vågar sig på så omfattande reformer som ett sådant momentum möjliggör – då har man också potential att bli den nya normen i svensk politik och bli omvalda både en och två gånger.
Det ligger i korten att 2020-talet blir det decennium då ett sekel av socialdemokratisk status quo ersätts med något nytt. Och det ligger ett tungt ansvar på Jimmie, Ulf och Ebba att bygga en solid och långsiktig grund för detta nya.
