Under fredagen greps Ahmed, 22, på sannolika skäl misstänkt för mord på sin 17-åriga flickvän Wilma Andersson i Uddevalla. Vi vet ännu inte säkert vad som har hänt Wilma och vem eller vilka som är gärningsmän men nyheten har gett nytt bränsle till den ständigt återkommande debatten om riskbeteenden hos brottsoffer och huruvida detta är ett skuldbeläggande ämne att ens röra vid.
Egentligen orättvist så eftersom det i nuläget inte finns något som styrker uppfattningen att Wilma skulle ha utsatt sig för onödiga risker genom att inleda ett förhållande med den drygt fem år äldre invandraren från Irak. Inget som har framkommit tyder på att Ahmed är någon ”värsting”, ”muslimsk fundamentalist” eller ens dåligt integrerad. Däremot förekommer det uppgifter om att han ska ha varit ”extremt svartsjuk”, men om detta stämmer och huruvida det i sådana fall enkom handlar om personlighetsdrag – eller om det även finns kulturella aspekter bakom – kan vi ännu bara spekulera i.
Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att när jag genom åren har läst förundersökningar och domar i grova vålds- och sexualbrottsmål så är det beklämmande ofta som det framkommer att offren – i regel unga svenska tjejer – har utsatt sig för mycket stora risker. Detta för inte på något sätt över skuld från gärningsmän till offer – men det är för den skull inte en oviktig aspekt att uppmärksamma och prata om.
ofta har offren – i regel unga svenska tjejer – utsatt sig för mycket stora risker
Tyvärr kör denna diskussion nästan alltid fast och det bildas två läger som gräver ned sig i varsin djup skyttegrav. På ena sidan har vi de okänsliga och kategoriska, med kommentarer i stil med ”Hur kunde hon ha ihop det med en ’sådan’?!” eller ”Vilken svensk tjej åker nattbuss i ett sådant område?!”. På andra sidan har vi de överkänsliga och lättkränkta som anser att varje försök att över huvud taget diskutera riskbeteenden per automatik är ett skuldbeläggande av offren.
Som så ofta i dagens svenska samhällsdebatt så är polariseringen stor och bristen på nyanser, konstruktivt utvärderande, lärdomstagande och informationsöverförande påtaglig. Det finns framförallt två sätt att minska grova överfallsbrott. Det ena är så klart att minska antalet gärningsmän på våra gator, vilket kan åstadkommas genom längre straff, mer polisiära resurser, minskad invandring och ökat antal utvisningar.
Men så länge som Sverige har våldsbrottsstatistik som ett sämre u-land så bör även hederliga medborgare förhålla sig till detta faktum. Det är inte säkert för en svensk tonåring att knata igenom ett av landets getton/utanförskapsområden. Det är klokt att vara försiktig med vem man ger sig i lag med och vissa attribut bör väcka varningsklockar. Det kan till exempel handla om unga killar som umgås i gäng, har en aggressiv attityd, ägnar sig åt bruk eller handel med knark eller vapen, har bakgrund i Afrika eller Mellanöstern och bor eller rör sig i getton.
så länge som Sverige har våldsbrottsstatistik som ett sämre u-land så bör även hederliga medborgare förhålla sig till detta faktum
Det betyder inte att det inte finns pålitliga och goda människor som bär ett eller fler av dessa attribut – men räkna inte blint med det. För många är detta kanske självklarheter, men utifrån de omständigheter som allt för ofta framkommer i aktuella våldsbrottsfall så är naiviteten fortfarande utbredd i Sverige. Detta är så klart inte brottsoffrens fel, utan snarare ”samhällets” i en vidare bemärkelse.
Skulden för brottsoffers och andra medborgares naivitet vilar främst på de makthavare inom media och politik som direkt efter att Ahmed hade blivit gripen publicerade ett hyllningsreportage till den misstänkte mördaren. De makthavare som nu säger att Malmö är ”tryggare än någonsin” och att de bombdåd som förekommer i staden kan vara utförda av sverigedemokrater. Skulden ligger på de makthavare som lyfter fram tungt kriminella i TV på bästa sändningstid och på vår statsminister som leende poserar med en illegal invandrare dömd för sexbrott mot en 14-årig konfirmationsflicka.
Så tala för all del om brottsoffers riskbeteenden. Men gör det med lite finkänsla och ha framförallt skuldbilden klar för dig. För gärningsmannen är alltid ansvarig för sin handling. Och brottsoffers naivitet bör framförallt våra makthavare skuldbeläggas för. Låt dem höra det.
