Tre år in i sin första mandatperiod stod president Barack Obama inför det australiska parlamentet och skissade upp sin vision för USA:s strategi för Asien. Hans tonfall var optimistiskt: Konflikterna i Afghanistan och Irak höll på att avvecklas; ”krigets tidvatten är vikande”, sade han till parlamentsledamöterna i Canberra. Denna utveckling skulle göra det möjligt för Washington att flytta sitt fokus. ”Efter ett decennium där vi utkämpade två krig som kostade oss dyrt, i blod och pengar”, sade Obama, ”vänder USA sin uppmärksamhet mot den stora potentialen i Asien och Stillahavsområdet.”
USA, lovade han, skulle koncentrera sig på insatser för att ”främja säkerhet, välstånd och mänsklig värdighet i Asien och Stillahavsområdet”. Detta skifte understöddes av en charmig personlig anekdot som Obama ofta berättade på resor till regionen: Han hade bott i fyra år som pojke i Jakarta, där han, enligt egen utsago, tillbringade sina dagar med att spinga genom gatorna med ett gäng vänner, fånga syrsor och flyga med drakar, innan han flyttade till Hawaii.
”The Pivot”, som det kallades, ”Vändpunkten” välkomnades till stor del av regionala ledare, men Obamas självförtroende gällande sin förmåga att ändra USA:s utrikespolitiska apparat visade sig vara överskattad. Det gjordes ansträngningar, som ett återupptagande av relationerna med Myanmar, förbättrade relationer med flera andra sydostasiatiska länder, och ett förtydligande av USA:s ståndpunkt i stödet av Japan i en territoriell tvist med Kina. Men något fullständigt engagemang för regionen förverkligades aldrig. USA kunde inte helt extrahera sig från Irak och Afghanistan, IS expanderade kraftigt, och Obama-administrationen överraskades av Kinas president Xi Jinpings aggressiva och expansionistiska styre. USA:s deltagande i Trans-Pacific Partnership, ett frihandelsavtal, föll i praktiken när till och med Obamas partikamrater vände sig emot det, och Donald Trump drog sig formellt ur det under sina första dagar vid makten. The Regional Comprehensive Economic Partnership, ett enormt asiatiskt frihandelsavtal mellan Kina och 14 andra nationer, undertecknades i söndags utan USA. ”Pivot i Asien var en bra idé, men den blev aldrig ordentligt genomförd”, säger Bilahari Kausikan, en tidigare ständig sekreterare i Singapores utrikesdepartement.
Under sin kampanj spelade Joe Biden på sin före detta chefs arv. Men Obama-eran präglade särskilt Stillahavsområdet och alla minnen är inte rosiga. Trots att många länder kommer att välkomna en återgång till mer normalitet efter fyra år av Trumps ”America First-doktrin”, finns det också en försiktighet i delar av Asien över en eventuell återgång till Obama-erans politik och personer under Biden, särskilt när det gäller att konfrontera Kinas växande makt och inflytande.
Obama, säger Kausikan, utmärkte sig inom diplomati, men var ”obekväm med att utöva makt”, och som ett resultat ”kommer Biden att bli intensivt granskad för alla tecken på svaghet, och han kommer att granskas av både vänner och fiender”. Det, fortsatte han, ”är en verklighet han inte kan fly från”.
Regionen står inför en mängd utmaningar, bland annat handel, Nordkoreas fortsatta kärnvapenrustning och klimatförändringar. De flesta hänger ihop med Kina, som under de fyra år som gått sedan Biden senast var i ämbete, har agerat för att hävda sin dominans över regionen, utmana Indien gällande territoriella anspråk längs gränsen, öka sina hot mot Taiwan, och fortsätta sitt hotfulla beteende i Sydkinesiska havet. Biden skrev i år i Foreign Affairs att landet representerar ”en särskild utmaning” för Washington. Den tidigare vicepresidenten föreslog ett försök att ”bygga en enad front av amerikanska allierade och partners för att konfrontera Kinas kränkande beteenden och kränkningar av de mänskliga rättigheterna”.
Men läget är ändå nervöst. Regeringstjänstemän i Taiwan och prodemokratiska aktivister i Hongkong, till exempel, har uttryckt sina tvivel för vad som händer när Trump lämnar ämbetet och oroar sig för att Biden markerar en återgång till en mer försonlig hållning mot Kina. Belackare i Hong Kong pekar ofta på Obamas otydliga position under protesterna 2014 som bevis för att hans administration ignorerade varningar om Kinas infiltrering av staden, och noterar att Trumpadministrationen har flyttat konsensusåsikten om Kina i en mer hökaktig riktning, intensifierat vapenförsäljningen och skickat högt uppsatta regeringstjänstemän till Taiwan. Trump själv har däremot ibland varit vänlig mot Xi Jinping, och har ofta vägrat att stödja Hong Kongs proteströrelse.
Eric Sayers, en adjungerad senior fellow för Asien-Stillahavsområdets säkerhetsprogram vid Center for a New American Security, sade att Biden har en ”lång historia med Kina som återspeglar den centristiska syn på de tidsperioder där han har varit i regeringen” men konstaterade att situationen har ”förändrats snabbt under de senaste fem åren och så har Bidens retorik”. Noterbart är att en talesman för Biden-kampanjen i år kallade förtrycket av den uiguriska minoriteten i Kinas Xinjiang-region för ett ”folkmord”. Washington har också upplevt en djupgående förändring under de senaste åren i hur Kina uppfattas, något som exemplifieras av en stor mängd lagstiftning som riktar sig mot landet, varav några har gått igenom med nästan enhälligt stöd, en tendens som förmodligen kommer att fortsätta. Republikanerna behåller sannolikt kontroll över senaten, vilket innebär att det är sannolikt att trenden håller i sig, eftersom Bidenadministrationen behöver senatens bekräftelse för sina utnämningar, även utöver de i traditionella utrikespolitiska roller.
Det kan tvinga Biden att utesluta vissa personer som ses som för Kinavänliga. Ta Susan Rice, Obamas tidigare nationella säkerhetsrådgivare, vars namn har nämnts i ett antal publikationer som en kandidat till ett jobb i en Bidenadministration. Hon personifierar den typ av Obama-erans tjänstemän vissa i Asien är tveksamma till att se återvända till den amerikanska regeringen, som Kinakritiker både i USA och utomlands ser med allvarlig skepsis på. I ett allmänt delat Facebook-inlägg i augusti skrev Kausikan att Rice skulle vara ”en katastrof”, när hennes namn dök upp som en möjlig vicepresidentkandidat för Biden, med argumentet att hon har mycket lite intresse i Asien och ingen lust att konfrontera Kina.
Även bland allierade som skulle välkomna mer uppmärksamhet från Washington måste en balans uppnås. Sydostasien erbjuder ett typexempel: Få områden fick så mycket uppmärksamhet av Obama, som två gånger besökte Myanmar-där han hälsades med myller av flaggviftande skolbarn och en kram från Aung San Suu Kyi i hennes hem, och blev den förste sittande amerikanska presidenten att besöka Laos. Trumpadministrationen har däremot till stor del försummat regionen och aldrig utsett en ambassadör till Sydostasiatiska nationernas förbund, ett regionalt block av tio länder, eller till Singapore. Regionala möten ignorerades, och ett planerat toppmöte med sydostasiatiska ledare i USA, liknande ett som hölls av Obama, förverkligades aldrig på grund av pandemin.
Tanken på att bara visa sig ”låter mycket simpel och formell, men det spelar roll i regionen”, anser Marty Natalegawa, som tjänstgjorde som Indonesiens utrikesminister från 2009 till 2014, Antony Blinken, en Biden-rådgivare som tjänstgjorde som biträdande statssekreterare under Obama, twittrade i augusti att den tillträdande presidenten kommer att ”dyka upp och använda sig av ASEAN i kritiska frågor av gemensamt intresse”. Även när Trump-administrationens tjänstemän besökte regionen, eller höll möten på hög nivå, var deras budskap ofta att sydostasiatiska länder måste välja mellan USA och Kina. Denna ståndpunkt var så uttalad under utrikesminister Mike Pompeos senaste besök i Indonesien och Vietnam att Associated Press kallade det en ”anti-Kina turné” i regionen. De flesta ledare ser detta ultimatum som ”ett falskt val” säger Natalegawa, ett som han anser bortser från geografin i regionen. ”Det är en onödig komplikation som uppstår när USA gör en sådan förenkling av vad valen är för vår region. Det är inte binärt.”
Trots att denna krigiska anti-Kina retorik störde regionala ledare, vann de åtgärder som åtföljde den ändå en del beröm från dem som ansåg att Obama var alltför beroende av ”mjuk makt” och ovillig att tala kraftspråk. Antonio Carpio, en före detta domare i Högsta domstolen i Filippinerna som lovordade Obamas första insatser för att hjälpa landet att försvara sig mot Kinas försök att göra anspråk på Sydkinesiska havet, klagade på att ”konceptet [av] ’pivot’ var bra, men utförandet var det inte”. Insatsen, sade han, saknade den militära komponent som Trump har varit mer villig att sätta in, med fartyg som ofta navigerar genom de omtvistade vattnen. Utan tydliga röda linjer – särskilt kring ytterligare kinesiska militariseringar av territorialvatten –riskerar Biden att stå inför en situation som liknar Obamas, sade Carpio. Och i så fall, ” kommer USA:s rykte i Filippinerna och i Sydöstra och nordöstra Asien att drabbas av ett fruktansvärt slag”.
Den kommande Biden-administrationen står inför en enorm uppsättning utmaningar i Asien enligt Natalegawa. Att bara adressera några eller att försöka använda samma strategi för att ta itu med dem alla kommer helt enkelt inte att räcka. ”På något sätt”, sade han, ”måste man kunna gå och vissla på samma gång.”