måndag, 25 november, 2024
måndag, november 25, 2024

Ledare: Polisen vänsterradikaliseras

När biträdande Rikspolischefen Mats Löfving gjorde offentligt att gängvåldet i Sverige främst drivs av ett 40-tal klaner, så var det en stark signal om att polisen tröttnat på att tassa runt. Kriminalitet och invandring hänger ihop.

Även Rikspolischefen och andra höga polischefer uttalade sig, beslutet att offentliggöra den bistra sanningen var alltså väl förankrat. En signal skickades att vi nu kanske kunde börja hoppas på en verklig förändring.

Att polisen har tröttnat på att låta vilsna politiker och vänstergängad journalistik styra – det var signalen, och Löfving upprepade den även i TV. Till och med statsministern tvingades backa från regeringens officiella mångkultursutopi och bekräftade – motvilligt. Härligt. Befriande.

Särskilt eftersom en av de största polisskandalerna på åratal inträffat under försommaren. BLM-demonstrationen i Stockholm, med tusentals vänsterradikaler, som trotsat gällande Coronarestriktioner.

Man må tycka vad man vill om dessa restriktioner, men regler är till för att följas av alla – särskilt sådana som gäller karantän för att mota ett dödligt virus. Ett enda avsteg kan då räcka. Och om vi hade haft otur hade BLM fått allt att starta igen.

Mångas för tidiga död och enorma samhällskostnader riskerades, allvarligheten i detta brott bör rubriceras som direkt samhällshotande. Och polisskandalen? Den bestod i att en kvinnlig polis som skulle hjälpa till att skingra massorna istället valde att sympatisera med dem.

Hon höll upp ett plakat någon påpassligt gav henne, ”White Silence is Violence”, och – så gick hon ner på knä. Välregisserat och uppenbart organiserat på förhand. En signalpolitik som sade att BLM:s politiska mål är viktigare än dödsoffer på äldreboendena. Och viktigare att sympatisera med, än att lyda order.

En livsfarlig signal för både vårt rättssystem och samhället överhuvudtaget, som vi möjligen nu hade vissa förhoppningar skulle dementeras. JO hade nämligen valt att låta denna sak blir ett disciplinärende för Polisen att hantera på egen hand.

Redan JO:s räddhågsna agerande ingav väl dock knappast anledning till ovationer. Privata anmälare hade också polisanmält saken, men ingen åklagare hade velat ta i den. Beskedet från polisens internutredare kan därför inte sägas vara oväntat, trots att det är skandalöst:

Ingen påföljd. Poliskvinnan anses ha varit ”mycket utsatt” och ”knappast kunnat ana” alla konsekvenser av sitt handlande.

Det här beskedet blir alltså en ännu starkare signal. Att man får orsaka hur stor skada som helst, bara målet är politiskt korrekt. Som vi skall komma till, så verkar insiktströskeln också ha handikappanpassats och vara som klippt och skuren för nyblivna poliser.

När Peter Springare för några veckor sedan intervjuades av Exakt24 så berättade han över lunchen om hur de mest kvalificerade arbetsuppgifterna, även utredningar av grova våldsbrott, mycket väl kan hamna i knäet på helt oerfarna poliser.

Om din dotter har blivit våldtagen så vill du nog inte att utredningen leds av någon som jobbade i kassan på Konsum alldeles nyligen, men den risken finns alltså. Troligen vill du inte heller att polisen ifråga är utbildad vid Södertörns Högskola. Men risken för det växer för varje år som går.

Sedan polishögskolan i Solna lades ned är det nämligen här som utbildningen fortgår. Första kullen startade 2015 och för närvarande är det 1 000 polisaspiranter som går här.

Eftersom kraven för att klara utbildningen sänkts, först 2012 och sedan igen 2016, så sitter den låga standarden redan i väggarna, kan man säga. Ingen historik som förpliktigar eller kan jämföras med.

Tidigare ställdes krav på att den som ville bli polis skulle ha gjort högskoleprovet, genomgått ett prov i läsförståelse och vara fri från kroniska sjukdomar. Man har sänkt ålderskravet och de fysiska testerna för män har lagts på samma nivå som för kvinnor.

Kraven för kondition är ”medel” vilket innebär att du duger om du kan simma 150 meter bröstsim på sex minuter och gå runt med 12 kilo på ryggen under ett arbetspass. Skall det vara en utmaning, på riktigt!? Ja, kanske för min 80-åriga mamma.

Ingen kan därmed längre kräva att en polis skall kunna springa ikapp en pigg pensionär, brotta ned en pundare i bantamviktsklassen eller ens kunna läsa en icke-illustrerad bok.

Men att kunna svenska är faktiskt avgörande, inte minst när man skriver rapporter. Som Peter Springare avslöjar, så är rapportformuleringarna ibland så usla att det inte går att få mening alls i vad som står. På sånt går det inte att bygga ett åtal.

Man missar väsentligheter, skapar öppna dörrar för försvarsadvokaten att slå in och ett antal kryphål att ta sig ut igenom. En kombination av lika svag analys som förmåga, att sätta sina lätt dimmiga tankar på pränt.

Även kravet på begåvning har nämligen sänkts. Eller mer korrekt är att säga att underbegåvningen har tillåtits öka; från en fyra på den niogradiga skalan räcker det nu med tre.

Det betyder i klartext att en polis bara behöver vara smartare än den dummaste tiondelen av befolkningen; översatt till IQ, nivån just över 80, vad som kallas ’borderline’ på engelska och signalerar avsevärda svårigheter att ta sig igenom läsförståelsen i årskurs tre.

2012 hade man 6 000 sökande på 300 platser per termin. Men 2016 när antalet platser ökats till 550 visade det sig att knappt två tredjedelar av dem som antagits hade klarat det gamla begåvningsprovet.

Stopp! Slutsatsen behöver tyvärr inte alls vara, som Sveriges Radios artikel antar, att det saknades fler som uppfyllde högre begåvningskrav.

Mer sannolikt är faktiskt att man medvetet fyllde på med dem som inte gjorde det. Syftet med hela reformen var ju att ”bredda” gruppen som söker in, vilket är en eufemism för att ta in ”positivt särbehandlade” minoritetsgrupper. Eller gissa varför just svenskatestet ströks?

Det här var 2016, så den kullen har nu kommit ut och jobbat ett år. Kanske var det också en i den som knäböjde vid BLM-demonstrationen. En uppenbart begåvningsbefriad handling kan man tycka, eftersom en polis ju skall upprätthålla lagen, inte gå armkrok med dem som bryter den.

Men den BLM-sympatiserande polisen behöver faktiskt inte alls vara fullt så dum, även om det – med hänsyn till den nämnda intelligenstest-statistiken – finns viss risk för det.

Det handlar mer troligt om politisk indoktrinering, sådan som fullt öppet och med polisledningens goda minne pågår vid Södertörn. Där har nämligen så kallad genusvetare anlitats för att introducera ett ”normkritiskt intersektionellt perspektiv” på polisarbetet.

Det innebär i klartext att polisen inte skall behandla svarta som vita, att kvinnor skall hanteras annorlunda än män, och att särskild hänsyn skall tas till den man misstänker kan vara en HBTQ-person.

Vår ordningsmakt skall nu alltså präglas av ren – och lagstridig – rasism. Byggd på fördomar och kollektiv skuld. Minoriteter skall behandlas med silkesvantar, eftersom det är synd om dem. Alla. Tvärtom gäller följaktligen för alla vita heterosexuella män. Ja, alla.

Tre års duvning i kulturmarxistiskt flummeri, innan poliserna kommer ut; det var förstås något sådant många befarade, när utbildningen flyttades. Hittills har bara tre kullar gjort det, men vi kan räkna med att poliskåren snart kommer bestå av en majoritet av dessa vänsterdrillade.

För i rättvisans namn skall sägas att det inte ser stort bättre ut på polisutbildningen i Malmö, eller nödvändigtvis någon annanstans heller. Utbildningen innehåller samma moment. På bekostnad förstås, av fysisk träning – och svenska.

Och det är den politiskt ack så ängsliga polisledningen som medvetet driver den här agendan. Man har till varje pris inte velat valsa runt i pressen, med rubriker som ”polisbrutalitet” eller rasism. Det här målet har därmed prioriterats framför uppgiften att motverka brott.

Nu är det inte bara en hop med konditionssvaga och begåvningsfattiga kulturmarxister som man på det här sättet vaskar fram bland sina rekryter, de är med all sannolikhet även ganska fega dessutom.

Polisyrket innebär risker. Nu mer än någonsin. Det vet alla. Att ställa sig upp mot ett gäng knarkpåverkade återfallsförbrytare, empatiskt avtrubbade psykopater, beredda att döda för en förolämpning, det kräver sin man.

Gärna någon med betydande livserfarenhet och pondus. Med en vilja att visa buset vem som bestämmer. Satt i den rollen så är det knappast fel om man upplever risk som något positivt. Den här ledaren är tvärtom övertygad om att den preferensen är helt enkelt nödvändig.

Förr var poliser ofta av samma skrot och korn som dem som intresserade sig för fallskärmshoppning, bungyjumping och – varför inte – att arbeta som FN-soldat i krigszoner.

Men det är helt enkelt inte dem man sållar fram när man istället vill locka politiskt korrekta, kvinnor och ”mångfald”. Man får rekryter som inte är intresserade av att ta risker, eftersom man ser sådana just som risker – och inte som kickar.

Förutom de uppenbara fysiska skillnaderna så skiljer sig kvinnor från män allra mest på en punkt: nämligen att man är avsevärt mindre riskbenägna. Det är förstås oftast en klok strategi när man är mindre till växten. Men småväxta killar har inte samma självbevarelsedrift.

Det handlar nämligen om testosteron, som vi män har i snitt tjugo gånger mer av. Somliga ännu mer än så. Inte alltid bra. Men när de unga kicksökarna mognat omvandlas detta till manliga värderingar. Inte en vilja att slåss, men en beredskap att göra det om och när det behövs.

Att bevara lugnet i farliga situationer. Att inte lämna sin partner i sticket. Att våga ingripa när ingen annan gör det. En förmåga och vilja att ta konflikter. Det är såna människor – av båda könen – som enligt den här ledarens uppfattning systematiskt sorteras bort i den nya polisutbildningen.

För de politiskt korrekta ÄR inte såna. De drag som förenar dem är istället ovilja att sticka ut från gruppnormen. Rädslan för att göra bort sig. Förträngning av en verklighet som är jobbig att konfrontera. En mentalitet som hellre slickar uppåt och sparkar nedåt. Kort och gott, feghet.

Skulle det alltså kunna bero på ren feghet när polisen sitter kvar i sina bilar mitt under pågående kravaller, där skyltfönster krossas och människor misshandlas?

Det är det förstås ingen som säger, men den här ledaren är övertygad om att det är en viktig delförklaring, kanske den viktigaste. Om inte nu, så i en nära framtid, då alla riktiga snutar har ersatts av dem som skolats på Södertörn.

Fysiskt och mentalt underlägsna individer, vars självbevarelsedrift säger dem att de har goda skäl att gömma sig. Troligtvis en riktig bedömning. Men det förändrar inte det krav vi har satt: De har faktiskt ett förmodat våldsmonopol att upprätthålla, vem skall annars göra det?

Den erfarne polisen Daniel Löwenhammar har i en tidigare intervju på Exakt24 berättat att poliserna idag är mycket mer ängsliga än för några år sedan. Få vågar använda sig av det utrymme lagen ger för att möta och förhindra våld.

Till listan över de nya polisernas tillkortakommanden kan vi alltså även lägga detta faktum: Att de dessutom är bakbundna. Av sina itutade normer, satta av den lika fega polisledningen.

Ingångslönerna ligger nu nära 30 000 kronor i månaden, samtidigt som det ändå är svårt att locka fler till yrket.

Enligt den här ledaren visar det här att de könlösa genusteoretiker man försöker locka har insett riskerna. De gömmer sig. Och det visar också att den lika verklighetsfrånvända polisutbildningen inte appellerar till den personlighetstyp vi nu är i akut behov av.

Vi behöver riktiga hjältar, sådana som äger ett sant polishjärta. Sådana som nu istället lämnar polisen. Om dessa skall sluta att sluta, så krävs det nya och helt andra signaler från ledningen.

Senaste