Vi vet ännu inte exakt vad som försiggick mellan den 39-årige fadern Mikael och gänget i Skärholmen, men någon form av tillrättavisning skedde mot gänget från Mikaels håll efter att Mikael och hans tolvårige son på något vis trakasserats av gänget när de var på väg till simhallen. Det vi däremot vet är att hederskulturen stipulerar att om mördaren hade låtit tillrättavisningen passera hade han uppfattats som svag av de andra. Det enda sättet att återupprätta sin förlorade heder i dessa kulturer är att reagera med en vedergällning. Vi ser det gång på gång att någon ungdom kritiseras varpå klanen eller det kriminella gänget misshandlar den som de uppfattar har utmanat dem. Tonåringar lär sig i skolan att titta ned i marken, ett underkastelsebeteende som krävs av hederskulturen där allt annat än rädsla ses som brist på respekt.
Det finns en sorts arrogant godhet hos våra politiker, vars självupptagenhet gör att varken de eller för den delen de flesta vanliga medborgare sätter sig in i de kulturer som politikerna bestämt att ge en fristad i Sverige. När vänsterliberala politiker bestämde sig för att infria Olof Palmes löfte om att Sverige skulle bli mångkulturellt har det handlat om att säkra röster. Men genom att inte längre kräva assimilation in i den svenska kulturen lämnade politikerna fältet fritt för värderingar som inte är förenliga med ett öppet demokratiskt och västerländskt samhälle. Fortsatt makt- och karriärhunger gör att politikerna lindar in de uppkomna katastrofläget i termer som gynnar det egna partiet. För det handlar inte om fritidsgårdar, utan det handlar om att mångkultur inte fungerar. Vi kan inte ha ett land där diametralt olika uppfattningar om rätt och fel förväntas leva sida vid sida.
Politiker ursäktar sig med att de har varit naiva, men den här kunskapen har funnits redan på 50-talet. Vad det handlar om är de styrandes nihilism och vilja att sälja ut det egna landet till förmån för en framtida internationell karriär. Detta har skapat ett totalt kaos, då en kulturs värderingar är de vandringsleder som gör det möjligt att navigera i det sociala landskapet. Vår gemensamma kultur gör att vi vet vad vi kan förvänta oss av våra medmänniskor, och vad som krävs av oss. Det förutsätter att alla i landet är en del av samma kultur, och så länge Sverige var homogent var vi ett av världens mest demokratiska och tryggaste land. Sverige fungerade, det var ordning och reda, och sånt som hände i andra länder – hände inte här. Man kunde lita på staten, broar rasade inte, man kunde släppa ut sina barn, och man kunde gå ensam hem mitt i natten från krogen. Fortfarande på landsbygden kunde man ha olåst ytterdörr och glömma sin plånbok i affären och få tillbaka den, men så är det inte längre.
Politiker hävdar ofta att det är allas ansvar att vara delaktiga i ”integrationen”, men den som dristar sig till att vägleda invandrare in i den svenska kulturen, eller ens det svenska språket blir genast klassad som rasist, eller som i fallet med 39-årige Mikael avrättad. Svenskar har fått lärt sig den hårda vägen att den kulturmarxistiska idén om ”alla människors lika värde” inte omhuldas av alla kulturer. Svenskar har lärt sig av våra myndigheter att vi är andra klassens medborgare i vårt eget land. Den svenska kulturens öppenhet och ödmjukhet har drunknat i främmande kulturers chauvinism. Vår hänsyn krockar med människor som är vana att ta för sig och där man hävdar sig genom att ta plats. Svenskar har tvingats vika ned sig, och den som inte gör det blir tillrättavisad av ”de arrogant goda”. Inte så mycket för invandrarnas skull som för den egna förträfflighetens. Dock inser inte de flesta svenskar att de som de vill rädda inte beundrar dem. Tvärtom uppfattas svensken som svag och undermåliga. Medan våldstendensen hos en del invandrare från Mellanöstern och Afrika redan syns redan som barn, som inte kan och förstår bättre, och som sedan i vuxen ålder blir kriminella och springer åttor om svenskar och svenska myndigheter.
Den ofta kritiserade filosofen Friedrich Nietzsche menade, mycket riktigt, att detta det falska medlidandet – ”att tycka synd om någon” på ett sätt var att uttala ett förakt för denne. Vad Nietzsche kritiserade var alltså de arrogant godas ömkande och därmed förminskande av de våldsverkande invandrarna som om de vore outvecklade barn i behov av stöttning. Detta är högsta graden av förnekande och tyder på ett medberoende vilket ger de våldsverkarna frikort från det egna ansvaret. Det är fråga om en frapperande kognitiva dissonans där verkligheten görs om för att bli hanterbar. Den marxistiska maktanalysen som genomsyrar hela samhället i Sverige, från vänster till höger, gör att man ser våldsverkarna – i och med att de är invandrare och därmed lägre stående – som offer för majoriteten svenskars förtryck. Det genomsyrar till och med svenskt rättsväsende med sin betoning på vård och rehabilitering i stället för straff. I Sverige heter det exempelvis inte fängelse, utan i stället ”kriminalvårdsanstalt”. Men våldsverkarna är inte offer för en sjuk västerländsk kultur, de tillhör inte ens den västerländska kulturen, trots att de lever här, de har frivilligt ställt sig utanför eftersom de anser den egna kulturen är bättre.
Våldsverkarna föraktar ”de arrogant goda”, de föraktar all form av icke-konkurrerande förhållningssätt, de ser vår medkänsla som en svaghet som de kan utnyttja, och de gör det i en slags – den som skrattar bäst är den som skrattar sist attityd. Att underskatta de här människornas hot mot den svenska staten och mot de svenska medborgarna kommer kunna bli Sveriges fall. Det har gått så långt att vi behöver ta hjälp av militär för det som pågår är ett lågintensivt krig där de kriminella har tillgång till den större vapenarsenalen. Svensk polis är också bakbunden av den arrogant goda opinionen som inte inser vidden av vad vi står inför.
Åsikterna som framförts i texten är skribentens egna.
