tisdag, 18 januari, 2022
tisdag, januari 18, 2022

Kaos är granne med Gud

Den senaste veckans regeringskaos saknar motstycke. En positiv tolkning är att kaoset bereder vägen för en ny politisk ordning, för något bättre än det nuvarande politiska etablissemanget.

Den senaste veckans tumultartade regeringsbildningsprocess har så många bisarra inslag, att det är svårt att ens beskriva vad som har hänt. Jag gör ett försök: Magdalena Andersson valdes till ny statsminister, efter att Stefan Löfven avgått mitt i mandatperioden utan att ha angivit ett vettigt skäl. Detta skedde efter en förhandling med Vänsterpartiet. Förslaget understöddes av Centerpartiet, som samtidigt hävdade att Vänsterpartiet inte fick ha något inflytande.

Centerpartiet såg på samma gång till att en budget framförhandlad av Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna bifölls, även om det sagts av samma parti att Sverigedemokraterna inte får ha något inflytande och att man tidigare på dagen sett till att en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering fick tillträda. Miljöpartiet avgick då från regeringen, då det inte ville regera på en budget som framförhandlats under medverkan av Sverigedemokraterna. Det är oklart varför det inte kunde meddela detta innan det satt sig i regeringen, då Centerpartiets inställning i budgetomröstningen redan var känd. Det är också oklart om Socialdemokraterna hade kännedom om Miljöpartiets inställning. Det ledde hur som helst till att regeringen var tvungen att avgå samma dag som den valdes. Magdalena Andersson kunde dock återkomma och vinna stöd för en rent socialdemokratisk regering, vilken tvingas regera med oppositionens budget.

Det kan förefalla som något taget ur Gilbert och Sullivans operett Mikadon, men det måste på något sätt gå att analysera. Först och främst tolkar jag det som att Miljöpartiet och Centerpartiets strategi brakat samman, den visade sig inte klara mötet med verkligheten. Den bygger i hög grad på ett moraliskt poserande, att ta avstånd och visa hur mycket man ogillar sina motståndare. Detta har ofta visat sig som en framgångsrik strategi för att upprätthålla den ideologiska hegemonin och att få genomslag i sina frågor, men i detta fall har resultatet blivit närmast katastrofalt för framför allt Centerpartiet. Det har understött en regering och en annan budget, men saknar inflytande över bägge. Partistrategerna förefaller här vara drivna av en djupgående irrationalism, de har blivit offer för sin egen propaganda. Också Miljöpartiets, förvisso fullt försvarliga, sorti ur regeringen kunde ha hanterats mycket bättre. Nu framstår Miljöpartiet som direkt oseriöst.

En annan sak som är blir mycket uppenbart är att det politiska etablissemanget är svagt. Det visar ingen handlingskraft och lyckas inte ens hantera en regeringsbildningsprocess på ett sätt som inger förtroende. Kaos är den adekvata termen och det är bara att välkomna. Ur kaoset kan något nytt födas, något som är bättre och mer livskraftigt än den nuvarande politiska ordningen. ”Natten är dagens mor / Kaos är granne med Gud”, som det heter i dikten.

En antydan om något nytt är att det blågula blocket, eller vad det nu skall kallas, lyckades få igenom en budget. Det är en historisk händelse att Sverigedemokraternas isolering är bruten på allvar och det kan ses som en generalrepetition för kommande regeringsförhandlingar efter nästa val.

Samtidigt bör segern inte överdrivas. Många viktiga frågor, exempelvis rörande migrations- och kriminalpolitiken, kan inte hanteras i budget. Sverigedemokraterna fick in några skrivningar om detta, men det är först när man sitter med lagstiftningsmakten som det är möjligt att se hur det konkreta resultatet blir. Det positiva som finns i budgeten, främst satsningar på rättsväsendet, kan inte direkt kallas något systemskifte. Det skall sägas att många frågor är komplicerade och kan hanteras betydligt bättre efter ett eventuellt regeringsskifte, inte minst med de resurser som Regeringskansliet förfogar över. Men några lakuner är ändå svårsmälta. Varför såg man exempelvis inte till, som i den senaste borgerliga budgeten som blev antagen, att lägga ned Jämställdhetsmyndigheten? Det borde inte vara kontroversiellt att lägga ned en myndighet som är instiftad i syfte att sprida feministisk propaganda.

Men det förefaller som att främst Moderaterna håller emot i alla frågor som andas kulturkrig, att det finns en stor ängslighet inför vad inte minst media skall tycka. Detta illustrerar ett problem inför den kommande mandatperioden. Sverigedemokraterna kommer, även om de skulle hålla en systemkritisk kurs, bli tvungna att styra tillsammans med två partier som på många sätt accepterar den rådande politiska diskursen. Även om tanken skulle vara att driva dem framför sig, kommer det inte bli en enkel uppgift.

Detta visar också att de som vill se en verklig förändring inte bör sätta sitt hopp till att ett regeringsskifte på ett omedelbart och mirakulöst sätt skall lösa alla problem. Oppositionen måste verka på en rad olika sätt och nivåer, inte minst genom opinionsbildning och långsiktigt institutionsbyggande. Bara så kan en ny dag randas, en ny ordning födas i spillrorna av en som sedan länge tjänat ut.  

Senaste