Undantagstillstånd har införts i Armenien och allmän mobilisering har tillkännagivits. Den armeniska sidan anklagar den azerbajdzjanska militären för att beskjuta befolkade områden. I sin tur hävdar regeringen i Baku att myndigheterna i Armenien och Artsach själva sätter sin civilbefolkning i riskzonen.
Azerbajdzjans president Ilham Alijev talade till landets folk och uttryckte sin vilja att äntligen få ett slut på ”Nagorno-Karabach-problemet”.
Den nuvarande uppblossningen av den militära konflikten i Artsach är den mest akuta sedan ”fyradagarskriget” i april 2016, då Azerbajdzjan lyckades återta ungefär 20 kvadratkilometer territorium längs linjen mot de armeniska trupperna.
Rötterna till konflikten
Konflikten i Artsach har pågått sedan slutet av 1980-talet. Traditionellt har förbindelserna varit spända mellan de armeniska och azerbajdzjanska samhällena i Transkaukasien under åtminstone de senaste 100 åren under perioder då ingen stormakt hade kontroll över regionen. Så var det under de armeniska-Tatarmassakrerna 1905-1907, som sammanföll med den första ryska revolutionen och inbördeskriget i Ryssland.
I Artsach proklamerade det armeniska samfundet sin självständighet 1988 med planen att ansluta sig till Armenien. Som ett resultat bröt ett krig ut som slutade med undertecknandet av en vapenvila 1994. Azerbajdzjaner utvisades från Artsach och i sin tur lämnade nästan hela den armeniska diasporan i Azerbajdzjan också landet.
Nu är det enda diplomatiska forumet för konfliktlösning OSSE:s Minskgrupp, som leds av Ryssland, USA och Frankrike.
Samtidigt har alla fredsinitiativ nått ett dödläge. Under de senaste 10 åren har den så kallade ”Kazan-lösningen” diskuterats, och sedan 2016 finns den så kallade ”Lavrov-planen”: Rysslands förslag om att börja trappa ned konflikten.
”Kazan-lösningen” handlade om att Armenien skulle återlämna de sju ockuperade distrikten i Azerbajdzjan runt Artsach i utbyte mot ett upphävande av den ekonomiska blockaden från Azerbajdzjan. Dessa sju distrikt utgör det så kallade Nagorno-Karabachs säkerhetsbälte, där det praktiskt taget inte finns någon befolkning. Det andra initiativet gällde fem av de sju distrikten, vilket skulle lämna en landkorridor mellan Artsach och Armenien.
Men när den pro-västerländska politikern Nikol Pashinyan kom till makten i Armenien efter en folklig revolution, vägrade den armeniska sidan denna kompromiss.
År 2018 blev den liberale politikern Nikol Pashinyan Armeniens premiärminister. Tidigare var han parlamentsledamot som förespråkade Armeniens tillbakadragande från den framväxande eurasiska ekonomiska integrationen.
Den nye premiärministern i Armenien intog en dubbel hållning i frågan om Artsach. Å ena sidan provocerade han Azerbajdzjan genom att förespråka direkta förhandlingar mellan de två länderna, vilket de azerbajdzjanska myndigheterna inte kunde gå med på. Å andra sidan gick han in i en politisk konflikt med Artsachs ledarskap.
Pashinyan gick också i en konflikt med den armeniska diasporan i Ryssland genom att inleda rättsprocesser mot sina politiska motståndare. En av dem var den tidigare presidenten i Armenien och den första presidenten för Artsach, Robert Kocharyan, som när han hade varit ledare för landet hade etablerat goda personliga band med Vladimir Putin. Samtidigt kom företrädare för västerländska liberala stiftelser och icke-statliga organisationer in i Armeniens styrande strukturer under Pashinyan.
Det är möjligt att denna faktor också spelat en roll i Azerbajdzjans beslut att med våld lösa Artsach-problemet: Pashinyan vägrade att kompromissa, samtidigt som förbindelserna med Ryssland försämrades. Azerbajdzjan kan mycket väl ha trott att Ryssland inte skulle stå upp för Pashinyan.
Den turkiska faktorn
Under lång tid förblev Artsach-konflikten en tickande bomb som skulle kunna sätta regionen i brand. Anledningen till att Artsach-konflikten är så viktigt är att stora regionala makter kan dras in i den, främst Ryssland (på Armeniens sida som en allierad) och Turkiet (som en traditionell allierad till Azerbajdzjan).
Turkiet, genom president Recep Tayyip Erdoğan och många av hans tjänstemän, har redan med alla möjliga medel aviserat fullt stöd till Azerbajdzjan. Efter sammandrabbningar vid gränsen mellan Armenien och Azerbajdzjan i juli i år höll Turkiet och Azerbajdzjan en rad gemensamma övningar, bland annat nära gränsen till Armenien.
De utländska och ryska medierna rapporterade om en eventuell överföring av pro-turkiska soldater från Syrien till Azerbajdzjan (”Sultan Murad-divisionen”). Förutom Syrien självt använder det turkiska legosoldatföretaget SADAT denna styrka i den libyska kampanjen. Armeniens ambassadör i Ryssland, Vardan Toganyan, anklagade också Turkiet för att ha skickat 4 000 stridande till Azerbajdzjan.
Om rapporterna om syriska soldater åtminstone delvis är sanna kan Turkiets aktiviteter i området inte bara bero på en önskan att hjälpa de azerbajdzjanska ”bröderna”, utan också för att pressa Ryssland nära dess gränser för att tvinga dem att göra eftergifter både i Syrien och i Libyen.
Möjligheten till en konflikt med Ryssland raserar det komplexa system för förhandlingar och maktbalans som Moskva och Ankara har byggt upp under de senaste åren. Trots de taktiska motsättningarna och stödet från olika parter i specifika konflikter i Syrien och Libyen har detta system i praktiken isolerat andra aktörer, främst västländer som leds av USA. Enligt de västerländska tankesmedjorna har Turkiet och Ryssland blivit de viktigaste styrkorna i Syrien och Libyen.
Ekonomiska projekt och energiprojekt, i första hand gasledningen ”Turk Stream”, är också ömsesidigt fördelaktiga för Ryssland och Turkiet. Tvärtom är det viktigt för Washington att underminera detta projekt precis som har skett för ”Nord Stream 2”.
Om Ankara dras in i en öppen konflikt med Moskva om Artsach kommer Turkiet att befinner sig i en situation som liknar nedskjutningen av det ryska stridsplanet i november 2015. De kommer att förlora en viktig partner, men de kommer inte att få någon uppskattning av väst (särskilt med tanke på styrkan av den armeniska lobbyn i USA och i europeiska länder).
Nato-fälla
Ryssland upprätthåller sin allians med Armenien, och den enda ryska militärbasen i Transkaukasien ligger nu i Armenien, i Gyumri. Azerbajdzjan är dock en viktig geopolitisk och ekonomisk partner till Ryssland. Moskva är inte intresserat av en storskalig konflikt i regionen.
Oavsett vilken sida Ryssland väljer om konflikten förvandlas till ett fullskaligt krig, blir Ryssland en förlorare.
Om Moskva stöder Armenien i konflikten kommer landet att förlora Azerbajdzjan och projektet nord-sydkorridoren, som skulle förbinda Ryssland med Iran och Indien, kommer att kollapsa. Natobaser kan dyka upp vid Kaspiska havet.
Vägran att stödja Armenien riskerar att Armenien drar sig tillbaka från eurasiska integrationsprogram. I så fall måste den ryska militären lämna Armenien och amerikanerna kommer att ta deras plats. Armeniens närhet till Iran är en ytterligare motiverande faktor.
Turkiets eventuella protester räknas inte, eftersom amerikanerna redan har erfarenhet av att vara i Syrien, nära de turkiska styrkorna, och att stödja de anti-turkiska kurdiska styrkorna, som Turkiet anser vara terrorister. Och ett sådant fientligt beteende ledde inte till några allvarliga konsekvenser för den amerikanska sidan.
Slutligen kan man inte utesluta möjligheten att amerikanska eller europeiska ”fredsbevarande styrkor” dyker upp i konfliktzonen, på Rysslands bakgård.
Det är Natosfären som skulle dra nytta av ett storskaligt krig i regionen med utomregionala styrkor.
Det är noterbart att aktiveringen av konflikten i Artsach sammanföll med andra händelser: upplopp i Vitryssland, påtryckningar på Tyskland att överge ”Nord Stream 2”, och den mystiska förgiftningen av Alexej Navalnyj.
Det ligger i särskilt Rysslands intresse att göra allt för att scenariot med ökad närvaro från Nato inte förverkligas och att konflikten avslutas så snart som möjligt.
Därigenom bör det ryska målet vara satt till att avskaffa alla nätverk av Nato-inflytande i regionen, både i Armenien och Azerbajdzjan, liksom i Ryssland och Turkiet. Inblandning av utomregionala krafter i konflikten kommer att försöka stoppas.
OSSE:s Minskgrupp har visat sig vara oförmögen att lösa konflikten. Ryssland anser att den har fungerat som ett verktyg för att legitimera amerikansk och europeisk inblandning i regionen. Valet av en vice ordförandena i gruppen enligt principen att representera världens största armeniska diasporor är också tveksamt. Detta orsakar misstänksamhet i Azerbajdzjan.
Förutom Armenien och Azerbajdzjan påverkar konflikten direkt sådana makter som Ryssland, Iran och Turkiet. I Syrien kunde dessa tre makter genomföra en effektivare förhandling, Astana-modellen, som avsevärt minskade västvärldens och länderna i Persiska vikens inflytande
