En av de främsta angreppspunkterna mot SD och andra konservativa partier och aktörer är att koppla samman dem med utvecklingen i Polen och Ungern. Det påstås att dessa länder håller på att gå i en ”auktoritär” och icke-demokratisk riktning. ”Forskningsinstitutet” V-dem, vilket är knutet till statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, gick förra året så långt att de hävdade att Ungern inte längre är en demokrati utan en ”elektoral autokrati”.
När anklagelser av den har typen undantagsvis specificeras brukar kritiken handla om statlig inbladning i mediebranschen eller regler för hur domare utses. Denna kritik klingar minst sagt falskt i ett land som Sverige, vilket fram till 80-talet hade statligt TV-monopol, och där Högsta domstolens ledamöter, så kallade justitieråd, utses av regeringen.
Kritiken bortser också från att det skulle kunna finnas anledning att rikta mycket allvarligare kritik mot demokratins funktionssätt i många västländer. Genom att selektivt rikta blicken mot öst, blir det många frågor som inte blir ställda. Jag tänkte i det följande ställa några frågor om vår granne i syd, Tyskland, vars demokrati sällan ställs undan lupp.
Utmärkande för Tysklands politiska system är den starka ställningen för författningen, vilken upprättades med den nationalsocialistiska historien i åtanke och anses vara ett skydd för tendenser i denna riktning. Till skydd för författningen finns säkerhetstjänsten Bundesamt für Verfassungschutz (ung. ”Riksmyndigheten för författningsskydd”). Denna har på senare tid ägnat sig åt att bevaka Alternative für Deutschland, ett demokratiskt parti som, mutatis mutandis, kan jämföras med SD. Detta har lett till partiinterna förändringar, bland annat att en internorganisation för mer högerinriktade medlemmar lösts upp.
Är inte detta något mycket anmärkningsvärt? Att en tysk säkerhetstjänst övervakar ett demokratiskt parti och lägger sig i deras interna arbete, framstår för en opartisk bedömare som ett långt värre ingrepp i demokratin än mediepolitik och domstolsutnämningar. Grundläggande för demokratin är att opposition ska vara möjlig, att det ska vara möjligt att organisera sig i ett parti som utgör ett alternativ till den rådande makten. I förlängningen av BvF:s hotelser ligger hot om partiupplösning, någon som drabbat mindre rörelser och partier i Tyskland. I en annan västlig demokrati, Belgien, drabbades ett stort parti, Vlaams Blok, av detta 2004 – något som inte fått det politisk-mediala etablissemanget att ifrågasätta Belgiens demokratiska status.
Om nu demokrati stod så högt i kurs varför ifrågasätts aldrig totalitära tendenser i liberala västeuropeiska länder?
När man lyssnat ett slag på retoriken om demokrati, inser man dock att demokrati inte är det huvudsakliga ärendet. Det som saken verkligen gäller är i stället liberalismen. Därför ser man allt oftare hos politiker, i media och i statsvetenskapliga rapporter formuleringen ”liberal demokrati”. Denna försåtliga formulering innebär att liberalismen blir ett grundvillkor för demokratin, som blir långt viktigare än demokratin själv. Också inskränkningar i demokratin kan motiveras med hänsyn till den ”liberala demokratin”, vilket egentligen bara är ett annat ord för liberalismen.
Den som studerar pressklipp från tiden för demokratins genombrott ser att formuleringen inte förekom då. Då gällde saken folkligt inflytande genom allmän och lika rösträtt – det var där striden stod och vanns. Nu försöker demokratin omdefinieras till att bli ett annat ord för liberalism.
Talet om demokratin har blivit ett fikonlöv för liberalismen.
