onsdag, 5 oktober, 2022
onsdag, oktober 5, 2022

Socialdemokraternas negativa kampanj är en sällsynt tunn soppa

Socialdemokraterna har nu lanserat denna valrörelses stora negativa kampanj: att koppla samman Sverigedemokraterna med Vladimir Putins Ryssland. Det övertygar på sin höjd de redan övertygade och substansen i anklagelserna är generande låg.

Det finns olika sätt att bedriva politisk kampanj. Ett sätt är att tala om sin egen politik, att föra fram politiska förslag för att lösa olika samhällsproblem. Det finns dock också en annan metod, känd framför allt från amerikanska presidentvalskampanjer: att identifiera svagheter hos motståndaren och blåsa upp dem.

I förra valrörelsen bedrev Socialdemokraterna en sådan kampanj gentemot Sverigedemokraterna i åtminstone två frågor: den ena gällde abortfrågan, där SD förespråkade en sänkning av veckogränsen, och den andra gällde att SD felaktigt påstods vilja inför marknadshyror. Internt i SD gjordes analysen att abortkampanjen var framgångsrik, medan jag personligen tror att kampanjen om marknadshyror bet hårdare på de väljare som kan tänka sig att rösta SD.

Att Socialdemokraterna, som nu också missgynnas av debatten om kriminalitet och elbrist, skulle lansera något slags negativ kampanj också i denna valrörelse var helt självklart. Sedan några dagar står det klart att denna kommer att handla om SD:s förhållande till Ryssland, men idag briserade den under en presskonferens med migrations- och integrationsminister Anders Ygeman och Peter Hultqvist.  

I ett läge där Sverige håller på att utvecklas till en knähund till USA och där samtliga riksdagspartier tycks benägna att understödja den linjen kan ett sådant resonemang kännas direkt löjeväckande, men jag tycker ändå att det är värt att fundera över om Socialdemokraternas taktik kan bli framgångsrik. För klart är att neutralitetspolitiken i Sverige har allt färre anhängare och Sverige är ett av de länder där den Rysslandskritiska opinionen är som störst enligt aktuella opinionsundersökningar, vilket skulle kunna skapa en mylla för denna taktik.

Först till substansen i anklagelserna som presenterades vid presskonferensen. Jag identifierade fem punkter som skulle bevisa det påstådda förhållandet:

1. Jimmie Åkesson vägrade att svara på en antingen-eller-fråga, där Vladimir Putin och Joe Biden ställdes mot varandra. Åkesson var tydlig med att orsaken till detta var att han inte accepterade detta slags frågelekar, som endast syftar till att kompromettera respondenten, snarare än att skapa någon verklig förståelse av något. Tidigare statminister Stefan Löfven svarade på liknande sätt, när han fick en fråga där han tvingades välja mellan Donald Trump och Vladimir Putin.

2. Roger Richthoff, tidigare försvarspolitisk talesman för Sverigedemokraterna och numera utesluten, delade ett klipp som förvisso innehöll en del tvivelaktiga påståenden av propagandakaraktär. Detta är möjligen den svåraste försyndelsen i detta syndaregister, men det rör sig inte om någon konkret kontakt med den ryska regeringen eller direkt påverkan därifrån.

3. SD:s Europaparlamentariker lade ned sina röster i EU-parlamentet, när frågan om stöd till Ukraina behandlades. Motiveringen var att det inte var lämpligt att betala ut pengar till en stat vars ekonomi var så till den grad illa skött. Detta argument tycks ha som utgångspunkt att den som nekar någon form av stöd till någon stat nödvändigtvis måste vara emot den.  

4. Egor Putilov var tidigare anställd vid SD:s riksdagskansli. Det finns en del frågetecken kring honom och hans person, men han flydde Ryssland på grund av att han skrivit kritiska artiklar om Vladimir Putin.

5. En polack anställd vid SD:s riksdagskansli skrev en besynnerlig och studentikos inbjudan till att fira andra världskrigets inledning med kardemummalängd. Detta kan synas omdömeslöst, men har inget med Ryssland att göra.

6. Två riksdagsledamöter från SD besökte Syrien 2016. Förutom att det är gamla nyheter blir kopplingen till Ryssland minst sagt indirekt.

För att summera finns det i allt detta inget konkret bevis för någon kontakt med Ryssland. Att mena att det här skulle föreligga ett säkerhetshot kan knappast ens Ygeman och Hultqvist själva tro på. Det hela fick karaktären av det slags bisarra och osammanhängande skådespel som presskonferenserna från DDR kunde vara.     

Kan någon trots det svälja betet? Möjligen skulle en och annan kunna acceptera argumenten genom ren auktoritetstro, att de litar på Socialdemokraternas bedömning utan att analysera argumenten.

Min bedömning är dock att det som valstrategi inte är särskilt effektivt. Väljare bryr sig över lag inte om säkerhetspolitiska och utrikespolitiska frågor, som ligger långt bortom deras vardagserfarenheter. Att få valrörelsen att handla om dessa luddiga, och dessutom gamla, anklagelser förefaller också svårt.

Väljarna engageras av konkreta sakfrågor och detta lär inte bli mer framgångsrikt än det vanliga fascist- och rasistylandet, som bara övertygar de redan övertygade.

Senaste