På senare tid har det talats en hel del om så kallad bussning. Upplägget går ut på att elever från ett välmående svenskt område ”bussas”, tvångsförflyttas, till en skola i ett sämre fungerande invandrarområde. Tanken är att detta skall bryta segregationen och integrera människor från invandrarområden i Sverige. Det har redan genomförts i Danmark och på lokal nivå i Sverige.
Socialdemokraterna har frenetiskt dementerat att de skulle förespråka en sådan modell, samtidigt tycks hela målet med deras skolpolitik vara just att bryta segregationen – vilket gör att deras ideologiska utgångspunkt i alla fall ligger nära dessa idéer.
Ett uppmärksammat uttalande från Anders Ygeman i en DN-intervju nyligen går i samma riktning: ”Jag tror att det är dåligt att ha områden där majoriteten har utomnordiskt ursprung.” Uttalandet är försåtligt, då det intuitivt kan verka vettigt. Självklart är det ett problem att det i stora delar av Sverige finns en majoritet med icke-nordiskt ursprung.
Vi bör dock vara vaksamma på problemformuleringen. Är problemet massinvandringen eller var invandrarna bosätter sig?
Om problemet förklaras vara det senare riskerar vi att hamna väldigt fel. Lösningen mot mångkulturen kan då bli att vi skall utsättas för ännu mer mångkultur. För många svenskar bosätter sig i dag medvetet i områden, där det finns en låg andel invandrare, helt enkelt för att slippa mångkulturen i så stor utsträckning som möjligt.
Så kallad ”white flight”, att européer flyr områden där allt för många icke-européer bosatt sig, är ett väl belagt fenomen i den internationella forskningen. En avhandling från Linköpings universitet, Alex Giménez de La Pradas Local Social Exposure and Inter-Neighborhood Mobility (2021), har studerat fenomenet i Sverige. Den visar att den vita flykten inträder vid ungefär 5–10 % utomeuropeiska invandrare och eskalerar vid över 10 % individer från denna kategori.
Detta beteende från svenskarnas sida bör inte på något sätt misstänkliggöras, utan det rör sig om en helt naturlig reaktion för att undkomma mångkulturen. Det finns inget konstigt i att den som påtvingas mångkultur gör vad den kan för att undvika mångkulturen.
Det förefaller dock minst sagt djävulusiskt att svenskarna inte bara skall påtvingas mångkultur, utan också förvägras alla möjligheter att hantera den. Att välja en monokulturell skola eller bostadsort är det som återstår att göra, när massinvandringen är ett faktum.
Visst går det att säga att vi inte borde ha det på detta sätt, att vi borde införa invandringsstopp och massåtervandring. Men ingenting tyder på att det mångkulturella samhället inom överskådlig framtid kommer att upphöra, och på något sätt måste vi leva under tiden.
Den enda realistiska lösningen under tiden är att segregera sig. Det är också så det med all sannolikhet kommer att bli. Samhällsplaneringen kommer alltmer att ta hänsyn till detta, den kommer att utforma områden, skolor, kollektivtrafik och så vidare med särskild hänsyn till detta. Utvecklingen mot s.k. gated communities, som redan är fullt genomförd i många andra länder, kommer att tillta.
Jag tror därför att Socialdemokraterna kämpar ett förlorat slag, det finns inget folkligt stöd för bussning och andra tvångsåtgärder. Talet om att ”bryta segregationen” kommer framför allt bli en del i den retoriska arsenalen, ett slags regndans, i syfte att inte behöva prata om invandringen och dess följder.
Segregation är enda möjligheten.
