fredag, 13 november, 2026
fredag, november 13, 2026

SD tappade proteströsterna och engagemanget uteblev – därför förlorade Tidö

Att försöka utröna varför Tidöpartierna och framför allt Sverigedemokraterna förlorade valet får mig att tänka på historien om en grupp blinda män som skulle beskriva en elefant. Var och en kände på var sin del av elefanten och kom fram till helt olika beskrivningar. För att vi ska förstå vad som hände måste vi lyfta blicken och gör vi det kan vi se att det inte handlar om en egentlig valförlust, utan snarare om en utebliven seger med marginal. Huvudansvaret för det ligger faktiskt hos Sverigedemokraterna, vilket Per Björklund nu går igenom hur det kunde bli så.

De stora övergripande förklaringarna till att Sverigedemokraterna tappade över tre procentenheter i riksdagsvalet var att deras väljare stödröstade på något annat Tidöparti, lade en proteströst på ett parti utanför riksdagen eller helt enkelt stannade hemma på soffan. Vad alla dessa kategorier har gemensamt är att det bygger på något form av missnöje eller brist på engagemang efter att SD som parti inte stuckit ut tillräckligt i valrörelsen. Och när SD, som i alla val setts som ett missnöjesparti, inte längre tycks vara det så är ett valnederlag nästintill oundvikligt. Man skall också komma ihåg att det finns de som röstade på SD bara för att de ansåg att SD var det minst dåliga alternativet och på grund av det jämna opinionsläget. Även dessa väljare behöver SD vinna tillbaka förtroendet från, och det görs i princip på samma sätt som för de som man helt tappade.

Se vår intervju med SD-toppen Jörgen Fogelklou om valresultatet.

Stödrösterna

Även om stödrösterna förmodligen är en mindre del av tappet hade det varit viktigt för Sverigedemokraterna att upplysa väljarna om att en stödröst på ett annat parti är en röst på en bromskloss. Sett i backspegeln hade det faktiskt varit bättre att Liberalerna försvann ur riksdagen och inte återkom, eftersom de i viss konkurrens är den största bromsklossen i Tidöregeringen. Även en röst på Moderaterna och Kristdemokraterna leder till större risker för en suboptimal politik för Sverigevänner. SD borde varit tydliga med att de varit motorn i Tidösamarbetet och de borde ha kritiserat de andra partierna mer. Det hade för övrigt också motiverat proteströstarna.

Proteströsterna

Huvuddelen av proteströstarna torde vara människor som är besvikna på det faktiska utfallet av inrikespolitiken och det är bland dem man måste vinna förtroende och engagemang igen. De här människorna når man däremot inte genom vänsterliberala medier, eller ens genom Riks, eftersom de anser att kanalen är för SD-trogen. Man måste i stället nå ut i andra alternativmedier. Det finns så klart undantag för mer obskyra medier som bör undvikas, men de går egentligen inte att betrakta som alternativmedier. För de faktiska alternativmedierna kan däremot en reviderad och förtydligad kommunikationsplan vara användbar för SD-företrädare. Som exempel på att alternativmedier fungerar för att öka antal röster kan nämnas att Richard Jomshof tredubblade antalet personkryss i årets val. Anledningarna är troligtvis virala utspel och att han även tagit emot kritiska frågor, såsom han gjorde i en intervju med Insikt24 strax före valet där ett kryss på Jomshof framfördes som ett alternativ till att en proteströst på ett parti utanför riksdagen. Utfallet blev att ett personkryss på Jomshof även det sågs som en proteströst mot delar av Tidöregeringens politik. Hade fler företrädare för SD steppat upp och ställt upp i fler alternativmedier som Jomshof inför valet och tagit emot kritiska frågor hade också SD fått fler proteströster.

Läs även: Richard Jomshof populärast i SD efter Jimmie Åkesson

En del av de som räknas in i kategorin proteströster är välinformerade människor som ser att även om takten avtagit så har folkutbytet, myndighetsaktivismen och försvagandet av de medborgerliga fri- och rättigheterna fortsatt under Tidöregeringen. Det är mestadels inte Sverigedemokraternas fel, men partiet har varit dåliga på att kommunicera vad man faktiskt gjort. Det underlättar inte heller att företrädare går ut med att man i princip är klara med migrationspolitiken när väljarna inta alls upplever den som färdig.

Det skall dock noteras att en liten grupp av de som proteströstar är svåra att nå då deras hjärtefrågor, förutom migration, ofta är något som varken Sverigedemokraterna eller något etablerat parti överhuvudtaget har på dagordningen. Således har oftast denna lilla grupp direkt diametralt motsatt uppfattning, inte bara gentemot de etablerade partierna och Sverigedemokraterna, utan gentemot en förkrossande majoritet av svenska folket. Man kan diskutera vilka som har rätt, dessa få dissidenter eller svenska folket, men att anpassa sin politik till dem är ingen valvinnare för SD. Ett litet svinn till övriga partier får man därför räkna med, men att över en procent av väljarna röstade på något annat invandringskritiskt parti är ett misslyckande för SD.

Soffliggarna

Soffliggarna är dels människor som är missnöjda av samma anledningar som proteströstarna, men också brist på engagemang. De har av olika anledningar inte blivit tillräckligt motiverade för att pallra sig ut och rösta. Det handlar oftast om att det inte funnits en stor protestfråga som diskuterats. Tidigare val har Sverigedemokraterna kunnat vara en protest mot hela etablissemanget när inte det inte är på samma sätt längre behöver SD hitta andra vägar för att få upp entusiasmen bland dessa. Det bästa förslaget jag har är att hitta det på migrationsområdet och mer specifikt kring återvandring då detta av allt fler ses som en ödesfråga.

Utöver det finns här också ett antal soffliggare som är traditionellt vänster i grunden, men samtidigt invandringskritiska. Problemet med denna grupp av människor som är att de har en tendens att efterfråga något som Sverige inte har råd med samtidigt som vi sitter med kostnaderna för massinvandringen, eller som inte ens är önskvärt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det gäller för övrigt även vänsterväljare som går och röstar. När det gäller sådana frågor måste Sverigedemokraterna lära sig av Socialdemokraterna, lova runt och håll tunt. Man hade kunnat gå ut med att man vill slopa karensdagen väl medvetna att efter förhandlingar med Tidölaget hade det möjligtvis blivit särregler för vårdpersonal, men inte mycket mer. Man hade fått släppa den frågan i utbyte mot något viktigare, som ytterligare skärpningar inom migrationspolitiken till exempel. Så dags hade valet varit över och det hade varit långt till nästa, samtidigt som man levererat för kärnväljarna då migrationspolitiken är deras hjärtefråga. På sikt är detta också enda vägen att skapa mer välfärd.

Slutligen finns de egentliga soffliggarna, människor som helt enkelt inte bryr sig om att rösta, eftersom de upplever att valet inte är tillräckligt viktigt för att de ska bry sig om att gå och rösta. För att nå dem krävs en avsevärt förbättrad kommunikation och eftersom public service inte kan förväntas ge korrekt information hänger det på partiorganisationen att göra det. Dock inte bara genom alternativmedier. Här handlar det också om att ringa upp folk, knacka dörr, lägga material i brevlådor med valsedlar och möta folk i verkligheten.

SD:s organisation och kampanjarbete

Tyvärr är Sverigedemokraternas lokala organisation svag på många håll, och nationellt har det inte heller varit helt problemfritt. Lokalorganisationerna har inte fått kampanjmaterial i tid och att helt plötsligt byta ut den välkända blåsippan mot en okänd humla är kanske inte det bästa sättet att använda resurserna. Bättre hade varit att skicka ut valsedlar med post till alla hushåll. Att partiet inte gjorde det var ett stort misstag. Jag är medveten om att det kostar att göra detta, men det är det är helt enkelt värt. Principen ska vara att alla svenskar ska få valsedlar i handen.

Att de lokala organisationerna är svaga på många håll har historiska skäl som det skulle bli alltför omfattande att gå in på. Ska man istället blicka framåt kan man konstatera att det är nu man måste börja rekrytera för att få den mankraft som behövs för nästa val, och på sikt trovärdiga kandidater som kan bidra till att knappa in gapet mellan resultatet i riksdagsvalet och de lokala valen.

Man bör försöka hitta former för det politiska arbetet som gör att det är roligare för medlemmarna att vara aktiva. Graden av aktivitet måste också vägas in vid nomineringar. Den som inte ens är beredd att helhjärtat genomföra en valrörelse ska inte heller stå på valbar plats. Att inte ledarna föregår med gott exempel minskar också engagemanget bland de som skulle kunna göra en större insats, och som kanske rentav dessutom vore bättre företrädare för partiet.

Nationellt måste man också ta sig en funderare på vilket budskap man vill förmedla. Sverigedemokraterna är traditionellt svaga bland unga kvinnor, men nu tappade man också rejält bland unga män som i stället gick till Moderaterna. SD och Tidöregeringen har gjort att många fler unga ser möjligheter till framgång och då är det kanske inte EPA-dunk och Fröken Snusk som är den absoluta bästsäljaren bland förstagångsväljarna. Det krävs att SD:s frågor står dagordningen. SD har fortfarande många av de unga männen som sympatiserar med partiet, men då gäller det att man sticker ut från exempelvis Moderaterna, annars kommer trenden gå dit igen för unga män som vill ha lägre skatt.

Sverigedemokraternas partistyrelse. Foto: Sverigedemokraterna

Enskilda politiska frågor som påverkat valresultatet negativt för SD och Tidölaget

Det är några enskilda sakfrågor som har påverkat valresultatet negativt för Sverigedemokraterna. Ett par av dessa har gått emot kärnväljarna, andra har varit för att man tillgodosett dem på bekostnad av nya potentiella väljare.

På migrationsområdet finns det ett missnöje med att invandringen inte helt har stoppats och att återvandringspolitiken mer eller mindre uteblivit. Det är visserligen inte Sverigedemokraternas fel att över 200 000 medborgarskap delades ut under den gångna mandatperioden, utan det ligger på de andra Tidöpartierna som enligt uppgift ska ha varit omöjliga att få med på ett moratorium för medborgarskap som SD ville ha. Konsekvensen är dock att en stor del av de som fått medborgarskap, som dessutom har tvivelaktiga bakgrunder, senare har röstat som klanen gör, det vill säga på något av de rödgröna partierna. Detta i sig kan faktiskt vara en förklaring till att vänsterblocket fick fler röster än det blågula laget. Det här får Tidöregeringen ta på sig ansvaret för.

När det gäller frågan om public service är det ännu värre. Samtliga partier i det blågula laget har underlåtit att avfinansiera vänsterblockets främsta valarbetare. Sverigedemokraterna har visserligen lagt några ganska lama motioner. Den enda som egentligen har stuckit ut och gjort det bra i denna fråga är återigen Richard Jomshof. De faktiska framsteg Tidöregeringen åstadkommit har mer eller mindre mörkats av public service, och istället har väljarna fått propagandakampanjer och ibland rena lögner till livs. Med stramare ekonomiska tyglar och tydligare krav på objektivitet, följt av faktiska konsekvenser när de inte uppfylls hade en stor grupp människor som lever avskärmade från verkligheten fått veta vad som händer. Det i sig hade mycket väl kunnat leda till inte bara en valseger utan en förkrossande högermajoritet på lång sikt i takt med att bildningsnivån hos svenska folket ökar och desinformationen avtar. Detta var därför en väldigt allvarlig miss.

Läs även: Richard Jomshof (SD) undrar ”vad i helvete regeringen håller på med” efter förslaget om miljonstöd till SVT

I det sammanhanget kommer också underlåtenhet att gallra bland myndigheter och fokus på kärnverksamheten in. Denna underlåtenhet leder inte bara till pengar som kunde lagts på till exempel vård, skola, Polisen och försvaret förslösats, utan det ger också grogrund för myndighetsaktivism direkt riktad mot det blågula laget. Även här borde Sverigedemokraterna drivit på betydligt mer så att man haft något att visa upp för väljarna.

När det kommer till frågan om AR-15 är det en fråga som överhuvudtaget aldrig borde ha väckts och där resultatet inte bara går emot Sverigedemokraternas kärnväljare, utan faktiskt en stor andel av svenskarna. Det var ingen som efterfrågade denna försämring av vapenlagsstiftningen och det fanns heller ingen anledning, inte ens på grund av skoldådet i Örebro, att förändra den. Förmodligen tänkte man sig att något tusental väljare som personligen är intresserade av att ha ett halvautomatiskt gevär lämpat för taktiskt bruk skulle reagera, men att den stora allmänheten av någon outgrundlig anledning skulle känna sig tryggare. Så blev inte fallet, eftersom detta är en principfråga för många vapenägare och andra. Att vapenlagstiftningen generellt sätt har blivit bättre under Tidöstyret spelar då mindre roll när förtroendet redan förbrukats.

Vad kommer att hända framåt?

Med ovan föreslagna åtgärder hade Sverigedemokraterna inte tappat och därmed hade den blågula sidan vunnit och haft en god chans att en gång för alla åtgärda de grundläggande problemen som skapats i decennier av vänsterliberala politiker. Nu kommer vi stället att se försämringar på i stort sett alla områden och framför allt fler invandrare som röstar fram vänstermajoriteter i kommande val med klanpolitiker och det kan i sin tur leda till ett oåterkalleligt tillstånd med ständiga vänstermajoriteter. Blir inte både SD och övriga Tidöpartier bättre så kommer detta att vara ett faktum. De behöver därför leverera i opposition. Jimmie Åkessons senaste debattartikel bådar gott. Går SD den vägen ser framtiden lite ljusare ut.

Läs vidare: Jimmie Åkesson: ”SD kommer att vara det parti som står på Sveriges och svenskarnas sida”

Denna artikel är en ledartext. Åsikterna som framförts är skribentens egna.

Senaste