Sverige är ett land som drabbats av massimporterad systemhotande kriminalitet och omfattande bidragsturism. För att reversera denna utveckling krävs ett starkt och närvarande ledarskap i det enda riksdagspartiet som idag kan göra skillnad. Många har arbetat hårt i Sverigedemokraterna för att ta partiet dit de är idag. Dock är en ständigt frånvarande partiledare som omger sig med nära medarbetare vilka misslyckas med att få politiskt genomslag i förhandlingar, och som driver igenom impopulära förslag över huvudet på riksdagsgruppen, en partiledare som tappat greppet och som försvårar för andra i partiet att bidra till framgång.
Jag har respekt för vad Jimmie Åkesson har åstadkommit. Han har varit en ledande kraft i att påverka den berömda åsiktskorridoren i rätt riktning, men det finns också en gräns för när en person vare sig orkar eller besitter de egenskaper som krävs för att driva något hela vägen in i mål. I slutändan handlar politik om sakpolitiska segrar, snarare än om vi tycker att en partiledare är en god retoriker. Partipolitik är vidare en lagsport, partiledaren är dess yttersta företrädare och politiska samordnare, men det är kollektivets samlade insats som till sist avgör om partiet når framgång eller ej.
Jag var tidigare en del av Sverigedemokraterna och satt som riksdagsledamot för partiet mellan 2014 till 2018. Jag lämnade partiet när jag förstod att större delen av ledningen ville gå med på att bli ett stödparti som skulle nöja sig med smulor från en borgerlig regerings bord, något jag inte skulle kunna stå till svars för inför väljarna. Trots det röstade jag på partiet i EU-valet 2024 och kryssade Swexit-kandidaten Denice Westerberg. Jag hade till nyligen för avsikt att rösta på Sverigedemokraterna 2026, då partiet åstadkommit vissa mindre segrar och successivt byggde upp ett momentum för större genomslag. I stället har det kommit flera bakslag på senare tid som gör att jag tvekar.
Partiets yttersta ledning har misslyckats i att driva igenom sin återvandringspolitiska agenda i förhandlingar med den borgerliga regeringen. I SVT:s Agenda, direkt efter att Tidöavtalet signerats, påstod Jimmie Åkesson att det i princip var Sverigedemokraternas migrationspolitik som genomsyrade avtalet.
De faktiska migrationssiffrorna visar dock något helt annat. Förra året fick totalt 65 591 invandrare svenskt medborgarskap, där den överväldigande majoriteten dessutom bestod av utomeuropeiska invandrare. De tre största grupperna var syrier, eritreaner och afghaner.
Sverigedemokraternas ledning ville, efter press inifrån samt utifrån från olika debattörer och väljare, få igenom ett tillfälligt stopp för utdelade medborgarskap till dess nya lagar var på plats. Partiets förhandlare vek tyvärr ner sig efter förhandlingar med regeringen. Resultatet ser vi idag, för januari månad är antalet utdelade medborgarskap fortsatt skyhögt då närmare 6 000 invandrare fick medborgarskap. Syrier, afghaner och eritreaner är fortsatt i topp tre. Detta är bara ett av flera exempel där partiledningens utsedda förhandlare misslyckats.
Som migrationspolitiska misslyckanden inte var nog skapades en onödig intern konflikt i SD. Detta efter att ledningen körde över vedertagna processer för viktiga beslut och viktiga topprepresentanter rundades i en symbolfråga; frågan om AR15 ska kunna användas vid jakt eller ej. En symbolfråga som för många sverigedemokratiska väljare, och potentiella väljare likt mig själv, blev droppen som fick bägaren att rinna över. Frågan i sig är inte en avgörande fråga. Många med mig finner det däremot irriterande att det helt plötsligt gick att fatta ett resolut beslut i en fråga som enbart slår mot laglydiga medborgare. Samtidigt har det varit segt som klister att få igenom knappt mätbara förändringar i migrationspolitiken.
Partiveteranen Richard Jomshof lämnade i protest platsen som ordförande för riksdagens justitieutskott, detta på grund av det hastiga och ogenomtänkta beslutet avseende AR15. Richard Jomshof uppvisar en ryggrad när han vägrar anpassa sig till den borgerliga regeringens rädsla för konflikt med det mediala etablissemanget i vapenfrågan. Han visar också att han tar väljarnas irritation på allvar och att det gått för långt.
Läs mer: Richard Jomshof avgår som justitieutskottets ordförande i protest mot förslaget om skärpt vapenlagstiftning
Richard Jomshof är en person som skulle sätta mycket större press på regeringen i migrationsfrågan än vad som nu är fallet. Han har i flera uttalanden gett uttryck för att han vill se betydligt mer långtgående politik. Richard Jomshof är dessutom ständigt närvarande och synlig i debatten. Han utstrålar också energi som kan ge en injektion till andra såväl i som utanför partiet att bidra till en sverigedemokratisk valseger 2026. Partiet får inte upprepa besvikelsen som EU-valet 2024 blev.
En klok ledare inser när det är dags att lämna över stafettpinnen. Jimmie Åkesson har med all ära förändrat svensk politik. Att ha tid att njuta av livet är honom förunnat. Richard Jomshof vore den mest lämpade efterträdaren. Kanske får vi se Richard Jomshof ta över redan i höst?
Åsikterna som framförts i texten är debattörens egna.
