måndag, 30 januari, 2023
måndag, januari 30, 2023

Renässans för Tage Lindbom

En av Sveriges mest originella politiska tänkare genom tiderna var Tage Lindbom (1909–2001). Lindboms författarskap verkar på senare tid uppleva ett slags renässans. Ett tecken på detta är en ny liten skrift av Martin Lindström. Simon O. Pettersson tycker att den ger en god introduktion till Lindboms tänkande.

Jag skrev för ett antal år sedan en bok om svensk konservatism, Svenska konservativa profiler (Realia förlag, 2017). Bland de personer som lyser starkast bland de där biograferade är Tage Lindbom, en socialdemokratisk arkivman som bytte spår och i stället kom att utveckla ett traditionalistiskt och konservativt författarskap med tydlig särprägel.

Lindboms tänkande har länge varit en angelägenhet för en mindre krets entusiaster, men ett bredare kulturellt genomslag har han knappast fått. Det har länge saknats nyutgåvor av hans centrala verk, liksom någon ordentlig sekundärlitteratur.

Detta håller nu på att förändras. Hans son Tomas Lindbom har påbörjat publiceringen av nyutgåvor av hans verk (en utgivning som det kan finnas anledning att återkomma till). Han publicerade häromåret också boken I otakt med tidsandan : en personlig biografi om Tage Lindbom (2021, TLR). Tanken med boken var att ge en sons skildring av människan Tage Lindbom, en uppgift han lyckades väl med.

En mer systematisk idéframställning saknas dock ännu. Ett embryo till detta är Martin Lindströms nygamla lilla skrift Tage Lindbom och konservatismen (Recito förlag, 2022). Lindströms nya bok är en reviderad återpublicering av en artikel i statsvetenskaplig tidskrift från 1997. Artikeln var vid sitt publicerande den mest systematiska framställningen av Lindboms tänkande som fanns och har förblivit det till denna dag.

Lindström anlägger ett statsvetenskapligt perspektiv på Lindbom. Han avser att diskutera konservatismen som ideologi i relation till Lindboms tänkande. Till detta fogas också en allmän diskussion av konservatismen som ideologi, om den nu över huvud taget bör kallas så.

Författaren beskriver på ett sätt som jag tycker är välfunnet konservatismens historia som tudelad: å ena sidan som ett försvar för världen före ideologerna och som en kritik mot ideologierna, men å andra sidan som ett försök att formulera ett motprogram på ideologiers sätt.

Konservatismen delas också upp i två huvudinriktningar, där den ena konservatismen kallas liberal och representeras av Edmund Burke, och den andra kallas metafysisk och representeras av Joseph de Maistre. Den liberala kännetecknas av att kopplingen till den metafysiska verkligheten förlorats. Den bestående ordningen beskrivs snarare i termer av välfungerade institutioner som bör utvecklas organiskt än som en Gudagiven ordning. I den metafysiska konservatismen är det i stället den gudomliga ordningen som är själva legitimeringsgrunden.

Personligen tycker jag att Lindström gör det något för enkelt för sig, med tanke på att det finns metafysiska sidor också hos Burke och institutionella argument hos de Maistre, men som två idealtyper fungerar det väl. Dessa två idealtyper blir sedan utgångspunkten för analysen av Lindboms verk.

Lindboms resa från socialdemokrati till konservatism började med insikten, som liknande många i 68-vänsterns tankar, om att välfärdssamhällets materiella trygghet inte ledde till det slags djupare lycka som många kanske tänkt sig, utan tvärtom till vad Lindbom senare skulle formulera som ”ett vegetativt träsk”. Hans lösning blev dock en annan. Han såg Gud i katedralen i Chartres 1958 och kom sedan att diskutera modernismens problem i termer av ett avfall från Gudsriket och ett inrättande av människoriket. När den yttersta auktoriteten Gud har fallit faller också alla andra auktoriteter, i samhället liksom i familjen. I många snillrika böcker försöker han sedan att genomföra en idéhistorisk kartografi över detta fall från antiken fram till våra dagar.

Det kommer alltså knappast som en överraskning att Lindström placerar Lindbom i det metafysiska och inte i det liberala facket. Tage Lindboms konservatism är själva motsatsen till det slags konservatism som framför allt fokuserar på institutioner och former. Det kan till och med ses som ett slags renodling av denna tendens i konservatismen, som hos Lindbom går djupare och längre än hos de Maistre.

Lindström påtalar uttryckligen att han med detta inte vill ha sagt att Lindbom skulle ha varit påverkad av de Maistre, vilket är en tolkning – framförd av Lundaakademikern Sten Hidal – av hans arbete som han uttryckligen tar avstånd ifrån. Men personligen tycker jag idén vore värd att pröva. Lindbom har nämligen själv skrivit ett utförligt kapitel om de Maistre i en bok som heter Konservatism i vår tid (1998). En sådan slutsats vore alltså inte alls orimlig.

Lindström menar att detta drag som kan verka otidsenligt på många sätt gör Lindbom tidsenlig. Med tanke på att hans konservatism inte var beroende av institutioner och historiska förhållanden har den en överlevnadspotential också i vår tid, när det inte finns mycket kvar av de gamla institutioner som äldre tiders konservativa satte så starkt hopp till. Han menar vidare att Lindboms kritik av rationalismen, sekulariseringen och materialismen har bevarat sin relevans.

Om detta kan jag bara hålla med och jag tycker det är utmärkt att det nu finns en god introduktion till hans tänkande i bokform.

Senaste