Carl-Vincent Reimers från Tankesmedjan Timbro beskriver i sin debattartikel i Svenska Dagbladet med skärpa hur EU har blivit en märklig hybrid: tillräckligt mäktigt för att detaljstyra medlemsländerna, men för svagt för att lösa de stora gemensamma frågorna. Där är vi överens. Men när makten flyttats långt bort från folken är lösningen inte att flytta ännu mer makt ännu längre bort.
En federal konstitution skulle inte skydda det nationella självstyret. Den skulle låsa fast maktförskjutningen permanent. Med direktvald EU-president, europeisk senat, gemensam utrikesminister och federalt försvar tar EU steget från mellanstatligt samarbete till statsbildning. För ett litet land som vårt vore det ett historiskt vägval: riksdagen skulle i fler centrala frågor underställas en federal ordning där svenska väljare alltid är en liten minoritet.
Federalister hävdar att tydligare maktdelning skyddar delstaterna. Men Europa saknar ett gemensamt folk, ett gemensamt språk och en gemensam politisk offentlighet. Demokrati är mer än konstitutionella konstruktioner – den kräver en verklig gemenskap där medborgarna kan utkräva ansvar. En EU-president vald av hundratals miljoner skulle bara öka avståndet till makten ytterligare.
Carl-Vincent Reimers vill federalisera den inre marknaden. Det kan verka effektivt på pappret, men Sveriges och övriga nordiska länders samhällsmodeller bygger på hög tillit, partsförhandlingar och politiska kompromisser som vuxit fram över tid. Ett enda europeiskt regelverk skulle pressa in fungerande lösningar i en kontinental mall som inte passar oss.
Även migrationspolitik och yttre gränsbevakning nämns som federala kärnuppgifter. Det rimmar illa med erfarenheterna av den omfattande invandring som Europa haft under senare år och de negativa ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser som följt. Tvärtom visar det att Sverige och övriga europeiska länder måste ha full nationell beslutsrätt i frågor som rör invandring, återvandring och gränskontroll.
Tankesmedjan Heimr menar att vi behöver ett samarbete som bygger på en hållbar grund. Därför anser vi att Sverige bör lämna EU och långsiktigt prioritera ett starkare nordiskt samarbete. Norden delar samhällsmodell, säkerhetsintressen, språklig och kulturell närhet samt djupa historiska band. Här finns förutsättningar för konkret samarbete om försvar, energi, infrastruktur och forskning – utan att inskränka den nationella suveräniteten. Ett enat Norden skulle dessutom utgöra en betydligt starkare röst internationellt än vad de enskilda länderna kan uppnå var för sig.
Det är den typen av mellanstatligt samarbete som fungerar och kan vara oss till gagn: handel och avtal som utgår från svenska och nordiska intressen, men makt och beslut kvar hos folken. Låt vår framtid bli ett starkt nordiskt samarbete där makten finns där den hör hemma – nära medborgarna.
Åsikterna som framförts i texten är debattörens egna.
