Jimmie Åkesson hade redan tidigare riktat kritik mot Ebba Buschs öppningar mot S. I sommartalet gick han längre och ställde frågorna rakt ut. Går det att lita på Ebba Busch? Riskerar en röst på KD att bli en röst på Magdalena Andersson? Jag menar att svaren ligger i det hon själv har sagt under valrörelsen, och att det inte går att lita på Busch fullt ut. Mot den bakgrunden gör SD helt rätt i att ifrågasätta hennes lojalitet.
I Radio Aftonbladet den 26 augusti sade hon att det är bra att kunna göra upp med Socialdemokraterna om Sverige hamnar i ett ”väldigt svårt läge”. Samtidigt sade Ebba Busch att utgångspunkten vid en valförlust är opposition, och att en valförlust i sig ”inte är ett exceptionellt läge”. I en TT-intervju strax före sommartalet preciserade Busch att hon kan tänka sig att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister vid ”krig, kris och exceptionellt läge”. Busch har alltså avgränsat vad som inte räcker, men inte gett något konkret besked om vad som faktiskt skulle räknas som ett ”exceptionellt läge”.
Öppningen mot Socialdemokraterna kom inte ur tomma intet. Under Almedalsveckan kom Magdalena Andersson förbi när Ebba Busch satt och åt glass vid kajen, ett möte som sedan dess beskrivits som deras “glassmöte”. Andersson har sträckt ut handen i välfärdsfrågan och förklarat att hennes dörr står öppen om Busch vill kroka arm. Busch svarade att hon är beredd att ”spela boll”, men inte bli något stödhjul. Sammantaget ger det KD-ledaren möjlighet att hålla flera dörrar öppna.
Efter Jimmie Åkessons tal styrde Busch om sin valturné och åkte till Sölvesborg. Där träffade hon Åkesson i hans hem över kaffe och sockerkaka. Men det blev ingen reträtt. Hon tog inte tillbaka beskedet. Jag kan inte se besöket som något annat än ett medialt jippo för att dölja problemet.
Det positiva är att SD nu sätter press på KD att klargöra var gränsen faktiskt går. Ebba Busch har sagt att en vanlig valförlust inte räcker och att KD då i utgångsläget går i opposition. Men när hon efter mötet med Jimmie Åkesson fick frågan om ett läge där det lutar åt nyval skulle vara exceptionellt gav hon inget tydligt ja eller nej. Så länge gränsen är odefinierad går det inte att utesluta att öppningen kan påverka vem som blir statsminister.
Det är här regeringsfrågan blir konkret. Centerpartiet har redan föreslagit ett mittenalternativ där S, C, MP och KD ingår, även om både KD och MP hittills har avvisat en sådan regeringskonstellation. Om blockgränserna börjar lösas upp skulle MP, och beroende på mandatfördelningen även V, kunna få större inflytande över migrationspolitiken. Därför måste SD säga ifrån.
Jimmie Åkesson gjorde det offentligt, i sitt eget sommartal. Det är bra. Ett parti som slutar ställa obekväma frågor till sina samarbetspartier för att hålla sams upphör till sist att driva sina egna frågor.
Vi har rätt att veta vilken statsminister vår röst kan komma att stödja. Att SD markerar mot KD tycker jag därför visar på lojalitet mot väljarna. Det tyder på att partiet inte har glömt varför det en gång växte: inte för att sitta i regering till varje pris, utan för att vända den negativa utvecklingen i Sverige.
Åsikterna som framförts i texten är debattörens egna.
