fredag, 18 juni, 2021
fredag, juni 18, 2021

Islam utifrån ett teologiskt och politiskt perspektiv

Vad är islam och vad kan dess etablering i Sverige komma att betyda? Erik Lindström tar i första delen av en ny artikelserie upp några kontroversiella och förtigna fakta om islam.

Det är svårt att närma sig ämnet islam utan att flera lyfter på ögonbrynen. Ämnet är kontroversiellt eftersom det inte bara handlar om en religion bland religioner. Säg att jag skulle skriva en artikelserie om Diamantfarkosten inom buddism, eller Advaita Vedanta inom hinduism. Skulle även detta vara kontroversiellt? Nej, det skulle det inte vara, eftersom islam inte är vilken religion som helst. Islam har nämligen sedan religionens begynnelse haft mycket att säga om andra religioner som kristendom och judendom. I dess eskatologi (lära om de yttersta tingen) skall exempelvis Jesus återkomma till jorden, men inte för att bekräfta kristendomen utan för att ”bryta korset”, förinta kristendomen, bekräfta islam, gifta sig och sedan begravas vid sidan om Muhammed. Inom modern islamsk apologetik framgår också att Muhammed är den Hjälpare som utlovades av Kristus i ett tal till apostlarna. I kristendomen har denne Hjälpare otvetydigt tolkats som den Helige Ande vilken kom över apostlarna på Pingsten (andra kapitlet Apostlagärningarna). Enligt en modern islamsk lärare och apologet som Shayk Zakir Naik är det i själva verket Muhammed som åsyftas. Jesus skall sedan inte bara återkomma och omintetgöra kristendomen. Han skall dessutom slakta alla grisar.

Islams urkunder, koranen och haditherna (Sunnan), handlar i mycket hög grad om hur relationen mellan islam och kristendom och judendom bör se ut och det är vanligt att sekulära liberaler i Västvärlden återkommande citerar de mer pacifistiska delarna av Koranen mot bättre vetande. En snabb överblick över både historien och världen idag ger nämligen en mer nyanserad bild. Man kan inte måla islam med vare sig svarta eller vita penseldrag utan bör snarare dra lärdomar och hålla sig till fakta, även när dessa är kontroversiella.

Ett sådant faktum är att islam historiskt aldrig har separerat religion från politik och lagstiftning. Denna separation är ett västerländskt och kristet fenomen. Det är klart att det går att separera alla former av religiöst tänkande från politik och lagstiftning i tankevärlden, men i islams fall blir separationen en mänsklig tankekonstruktion då det finns rena juridiska påbud i Koranen. De olika skolor som formar islamsk rättslära härleder nämligen juridiska rättsprinciper från koranen och haditherna. Det de olika lagskolorna inom Sharia har gemensamt oberoende om det är Hanafi, Shafií, Maliki, Hanbali eller de shiitiska som avses, är vidare att civilrättsliga principer om arvsrätt, familjerätt och avtalsrätt regleras av rättslärda som tillämpar Fiqh (själva juridiken) och att även straffrättsliga principer regleras av detta. Islams juridik baseras, utöver Koranen (Guds egna ord via ärkeängeln Gabriel) och Sunnan (det vill säga profetens ord och gärningar) på Idjma (de lärdas konsensus) och Qiyas (analogislut). Det är framförallt Hanbali som idag tolkas som en mer rigid skola, men samtliga skolor har ett strängt förhållande till exempelvis om en muslim lämnar islam eller om en kristen försöker omvända en muslim i ett samhälle där islam dominerar.

Ett omedelbart problem inträder då man snart inser att juridiken tycks utgå från sociala förhållanden som ligger långt ifrån moderna västerländska. Det verkar som om Gud inte uppenbarade en universell lagstiftning, även om den tolkas som i högsta grad universell inom islam, mot bakgrund av att Sharia reglerar förhållanden inom ett stamsamhälle. Detta innebär
att det finns en diskrepans mellan europeiska rättsordningar och islam, oberoende av om dessa är utformade utifrån kontinental rätt, sedvanerätt eller en skandinavisk rättsmodell och de islamska rättsskolorna. Ytterst vilar dessutom europeisk rätt på romersk-rättsliga principer och applicering av allmänna rättsfilosofiska principer vid rättsskipning och inte på teologi eller en teokratisk ordning.


Ett annat faktum, som man bör ha i åtanke när islam diskuteras, är att Europas yttre geografiska gränser är formade i krig och konflikter med islam. Snart efter islams etablering hade dess anhängare erövrat de kristna länderna Libanon, Irak, Syrien och Egypten. Västmongolerna tog till sig islam under början av 1300-talet och tillsammans med de turkiska khazarerna regerade islam över ena halvan av den europeiska delen av Ryssland fram till mitten av 1500-talet då Tsar Ivan återerövrade landet. 1453 intog osmanska styrkor den stora staden Konstantinopel som var ett kristet centrum för Östkristendomen i Europa och lyckades därmed fortsätta den islamska expansionen över Östeuropa. Osmanerna erövrade de områden som idag utgör Grekland, Makedonien, Albanien, Bosnien, Serbien, Rumänien, Kosovo och Ungern. Den svenske historikern Sture Linnér skriver i Bysantinsk Kulturhistoria (2004): ”Nyåret 1449 kröntes Johannes bror Konstantin XI, till kejsare. Hans femåriga regering blev
ingenting annat än en väntan på slutet. Turkarna belägrade Konstantinopel med en väldig övermakt. Mot deras artilleri var försvararna hjälplösa och 1453 stormade Mehmet II staden. Konstantin stupade med svärd i hand. Efter femtiotre dagars ursinniga strider utspelade sig nu fruktansvärda scener. Med sultanens tillåtelse massakrerade turkarna stora delar av befolkningen och plundrade kyrkor och hem. Några invånare hade barrikaderat sig i Hagia Sofia för att en sista gång begå nattvarden. Soldaterna bröt sig emellertid in oh tog dem till fånga som slavar, utom barn och åldringar som de högg ner på stället. Flickor och pojkar våldtogs på altarborden.”


Under den osmanska eran bedrev turkarna slaveri med européer. Konstantinopel hade förvandlats till en stad där slavar såldes på marknader. Inte bara sexuellt slaveri förekom utan även det så kallade Janisarsystemet där unga pojkar från Östeuropa indoktrinerades och fick tjänstgöra som frontsoldater. Syftet med denna praktik var att stävja uppror. Man tänkte sig att serber, ungrare och greker inte skulle göra uppror om det var deras egna söner som man tvingades att bekämpa. Mot slutet av det osmanska imperiets storhetstid hindrade det Habsburgska riket turkarnas expansion utanför Wiens murar och ett fredsfördrag slöts 1699. Osmanerna förlorade därmed alla sina besättningar i Centraleuropa, medan flera länder på Balkan fortsatte att vara ockuperade fram till 1800-talet. I Västeuropa intogs Sicilien av en arabisk och berbisk styrka redan 652 och 711 föll Spanien under umayyaderna. Umayyaderna kallade sitt nya rike Al-Andalus, vilket även kom att omfatta Portugal. Under 900-talet uppskattar man att Al-Andalus hade en muslimsk majoritet bland befolkningen. År 722 inledde kungen av Asturien ett kristet Reconquista efter slaget vid Covadonga år 722. Umayyaderna började emellertid inte att retirera på allvar förrän de blev svårt besegrade av Karl Martell i samband med slaget vid Tours den 10 oktober 732. År 1236 var endast Granada kvar som en islamsk region. En annan viktig strid var slaget vid Lepanto den 7:e oktober 1571 – ett slag den “heliga ligan” bestående av Spanien, Kyrkostaten, Genève, Malteserorden och Savojen vann över den numerärt överlägsna osmanska flottan där man räknar med 10 000 döda på den kristna sidan och över 25 000 döda på den osmanska. 

Det tredje som är av betydelse att känna till är att denna historieskrivning ser annorlunda ut beroende på perspektiv. I många islamska läroböcker heter det att det var Europa som orättfärdigt fördrev islam från Spanien och Portugal och som å andra sidan med Gud på deras sida lyckades befria Konstantinopel och göra staden islamsk. Västvärlden betraktas som orsak till korstågen och skyldig till invasionerna i Afghanistan och Irak. Här har man givetvis flera goda poänger, även om det bör erinras att de första korstågen var i syfte att försvara det på den tiden kristna landet Syrien och kristna pilgrimer till Jerusalem från angrepp.


Att denna historia är värd att känna till, liksom relationen mellan kristendom och islam på ett mer teologiskt plan, vittnar flera skeenden i samtiden om. Att vi har en president i Turkiet som i fjol åter utropade den kristna kyrkan Hagia Sophia till moské i Istanbul (Konstantinopel) samtidigt som vi på hemmaplan har haft islamister i regeringsställning vilka umgåtts med de turkiska Grå Vargarna (en fascistisk rörelse), gör ämnet oundvikligt och påkallat. Bör exempelvis svenska skattemedel gå till att finansiera förbund som är allierade med Muslimska Broderskapet? Och vad kan man säga om Svenska Kyrkans linje i exempelvis Syrienkonflikten där mycket litet kritik framfördes mot de mord och förföljelser som landets minoriteter utsattes för?

Senaste