torsdag, 8 december, 2022
torsdag, december 8, 2022

Hur länge skall vi fortsätta jaga tidigare nazister?

I dagarna har ännu en Sverigedemokratisk lokalpolitiker visat sig vara en före detta nazist. Trots att det inte finns något som tyder på att hon i dag är nationalsocialist avgick hon från alla uppdrag och tas också, i alla fall tillfälligt, ur tjänst från sitt arbete som lärare. Hur länge och varför skall tidigare nazister förföljas? Denna fråga ställs alldeles för sällan.

Med tanke på att det finns ett antal journalister, eller politiska aktivister förklädda till sådana, som arbetar del- eller heltid med att avslöja Sverigedemokratiska politiker, upplever vi inte sällan så kallade nazistskandaler. Någon, oftast lokalpolitiskt aktiv, Sverigedemokrat visar sig ha varit nationalsocialist, populärt kallad nazist.

Nu har det hänt igen. Rebecca Ädel, lokalpolitiskt aktiv för SD i Nynäshamn, har i dagarna av Expo och Expressen avslöjats vara en före detta nazist. Hon skall framför allt ha varit aktiv inom nationalsocialismen genom att skriva för Nordfront som är närstående Nordiska Motståndsrörelsen. Efter att hon slutat skriva på Nordfront 2013 förefaller hennes kontakter med den nationalsocialistiska rörelsen varit ytterst sporadiska och hon har därefter inte givit uttryck för en sådan åskådning.

Hennes egen berättelse om hur hon blev aktiv i rörelsen, genom att ha utsatts för brott och sökt tröst och skydd hos ett antal skinnskallar och där funnit en nationalsocialistisk man som övertygat henne, bär trovärdighetens prägel. Likaså hennes uppgifter om att hon senare lämnat nazismen bakom sig för ett engagemang i det måttfullt patriotiska Sverigedemokraterna.

Trots detta avgick hon från sina politiska uppdrag, så snart saken uppdagades. Det skedde förvisso formellt sett självmant, men i förvissningen att hon knappast skulle få något stöd av sitt parti om hon framhärdade. Sverigedemokraterna kastar i stort sett alltid sina egna under bussen under sådana omständigheter – möjligen med undantag för vissa personer som står ledningen mycket nära.

Det går att förstå Sverigedemokraternas perspektiv. Partiet vill minst av allt förknippas med nazism och tycker inte att det är ett högt pris att göra sig av med en lokalpolitiker. Samtidigt, hur länge skall Sverigedemokraterna låta medierna diktera hur man bör förhålla sig i dessa situationer?

För om vi spegelvänder perspektivet finner vi något intressant. Det hade inte uppfattats som särskilt graverande om det upptäcktes att någon socialdemokratisk eller vänsterpartistisk politiker skulle ha ett tidigare vänsterextremt engagemang. I Vänsterpartiets fall kan till och med aktiva kontakter med vänsterextrema miljöer, inom vissa gränser, accepteras. Att någon vänsterextrem person avskiljs från en lärartjänst är i alla fall ingenting jag hört talas om.

När det gäller vänsterextremt engagemang framhävs ofta också förmildrande omständigheter, att tanken egentligen var god, men på något sätt, kanske genom ungdomligt oförstånd, blev det fel. Jag ser egentligen inte varför inte ett sådant tankesätt skulle kunna utsträckas till nationalsocialistiskt engagemang. Ibland kanske drivkraften framför allt är missnöje med samhällsutvecklingen och invandringspolitiken, snarare än en utvecklad bedömning av nationalsocialismens historiska roll.

Frågan är alltså varför vi skall döma nationalsocialisterna extra hårt, förvägra dem politiskt engagemang och normal yrkesutövning, också efter avslutat engagemang. De enda som tjänar på detta synsätt är Europahatarna, de som vill misstänkliggöra varje form av nationalistiskt eller konservativt engagemang, och alltid menar att den största faran kommer högerut.

Men så är inte fallet. Att någon idag skulle förverkliga nationalsocialismens historiska projekt, att vi skulle se ett världskrig med 50 miljoner döda under förevändningen att Stortyskland skall förverkligas och judebolsjevismen skall utrotas, är helt enkelt bortom varje realistisk bedömning. Till sist börjar hetsjakten på nazister bli lika absurd som om vi skulle jaga alla de som uttryckt en alltför positiv uppfattning om Caesar och inte fördömt hans folkmord på galler.

Ett mycket större hot mot Europa idag är multikulturalismen, den hotar Europas existens på allvar. Tanken måste alltså våga tänkas: ett multikulturalistiskt engagemang bör bedömas hårdare än ett nazistiskt.

Senaste

Experimentekonomin