Ulf Kristersson försökte redan före valet att skapa en bild av ett enigt regeringsalternativ. Genom högst allmänna formuleringar har djupgående skillnader mellan partierna slätats över. Något annat hade knappast varit möjligt. Det hade inte varit en acceptabel politisk strategi att möta väljarna med budskapet att högerblockets regeringsalternativ är splittrat och kommer ha svårigheter att enas.
Samtidigt har alla vi som har något slags insyn i dessa partiers verksamhet varit väl införstådda med de skillnader som finns; jag har på ledartext i Insikt24 ständigt återkommit till ämnet. I Liberalerna vill många knappast synas på samma bild som en Sverigedemokrat, för inte länge sedan gällde det också för Moderaterna och Krisdemokraterna.
Det rör sig dock inte bara om beröringsångest, utan också om flera sakliga skillnader. Den första svårigheten rör själva formerna för samarbetet. Hur skall Sverigedemokraternas inflytande garanteras om de inte får sitta i regering? Skall de få tjänstemän i Regeringskansliet?
I övrigt är det framför allt två principiella frågor där det är svårt att se att en kompromiss skulle vara möjlig. Det ena rör invandringsfrågan och det andra rör straffrätten. Det som Sverigedemokraterna här anser möter ingen förståelse hos Liberalerna, och endast begränsad förståelse hos Moderaterna och Kristdemokraterna – det avfärdas med hänvisning till bland annat internationella konventioner och ”mänskliga rättigheter”.
När Ulf Kristersson i dag hävdade att det endast är detaljer som återstår att förhandla kan han i någon mening ha rätt. Det rör sig förmodligen om de här uppräknade ämnena, samtidigt som det är betydligt lättare att hitta enighet i annat.
Men det är på dessa detaljer det kommer an. Det är dessa detaljer som kan avgöra Sveriges långsiktiga överlevnad som nation. För Sverigedemokraterna – eller i alla fall för alla i partiet som är fosterlandsvänner – är invandringsfrågan existentiell och det går inte att förhandla om nationens överlevnad. Det faktum att svenskarna blir färre i förhållande till invandrarna är ett faktum som måste förändras.
Ett absolut minimum för Sverigedemokraterna för att acceptera Ulf Kristersson som statsminister, som i någon mån skulle kunna säljas in till SD:s väljare, är ett fullkomligt invandringsstopp. Också det kan tyckas futtigt med tanke på den massiva återvandring som egentligen skulle behövas, men detta kan vara en acceptabel kortsiktig strategi. Sedan får partiet opinionsbilda och lägga förslag för att åstadkomma en mer verksam politik framöver.
Liberalerna särskilt, men också Moderaterna och Kristdemokraterna, har uppenbara svårigheter att acceptera ens detta Sverigedemokratiska minimum. För att förhandlingen skall lyckas måste antingen Sverigedemokraterna eller de borgerliga partierna ge upp sina principer. Detta kan mycket väl ske, men endast efter mycket utdragna förhandlingar.
Jag bedömer att Sverigedemokraterna inte har så mycket att vinna på att sälja sig för billigt, det skulle utlösa en enorm svekdebatt. Detsamma gäller för Liberalerna. Om något parti tvingas svika sina grundläggande principer är det bättre att detta sker efter mycket långa förhandlingar, då går det i alla fall att säga att alla andra alternativ var uttömda.
Sverigedemokraterna bör inse att denna mandatperiod kommer vara en ständig strid. Även om Kristersson skulle kunna tillträda nästa vecka måste Sverigedemokraterna ägna hela mandatperioden åt att försöka få regeringen att hålla sina utfästelser. Det kan verka som ett hopplöst företag, men det finns inget alternativ.
