Det som vänstern lyckats med trots sina splittringar och karaktäristiska vilja att bilda undergrupper med olika bokstavskombinationer, är att stödja varandra vad avser tjänstetillsättningar på akademier, offentliga tjänster, tidningar och tidskrifter. Frågan som borde ställas är vilken tidning som sedan 1968-revolutionen inte har gått i vänsterradikal riktning. Hur kommer detta sig? Om vi backar tillbaka till sekelskiftet 1900 förknippades den svenska vänstern med namn som August Strindberg, Knut Wicksell, Karl Staaff, Hjalmar Branting, Bengt Lidforss och Ellen Key. På deras agenda stod rationalism, kosmopolitism (en föregångare till globalism), antiklerikalism (motstånd mot kyrkan och kristendomen) och vänsterintellektualism. Denna vänster kom att vara en högljudd röst under mellankrigstiden och uppvisade stor spännvidd från vänsterliberaler till marxister och vad som kan beskrivas som kaviarvänster eller intellektuella med vänstersympatier. De samlades på Dagens Nyheter, i Clarté, i kvinnorörelserna och i den nya vågen för sexualupplysning som Elsie Ottesen-Jensen gick i bräschen för. Här fanns även nihilisten och socialisten Axel Hägerström och Per Meurling.
Parallellt med detta blev svenskt 1900-tal ett sekel för socialdemokratin som byggde upp ett folkhem med inspiration från Rudolf Kjelléns idéer (fast utan nationalism). Folkhemmet blev basen för den sociala ingenjörskonsten som med tiden kom att påverkas i vänsterradikal riktning. Socialdemokratin gav så till vida utrymme och möjligheter för att kulturradikala visioner kunde etablera sig. Skolan kom med tiden att bli ett experimentområde. Det fanns förslag på avskaffade betyg och skolan skulle motverka klassamhället. Senare tillkom sexualupplysningsfrågor, feminism, mångkultur, normkritik, HBTQ-frågor och nu till sist muslimska bönerum och könsneutrala toaletter.
Frankfurtskolans teoribildning kallas kritisk teori och fick ett mycket stort genomslag vid akademiska institutioner i Västvärlden från 60-talet och framåt. Kritisk teori introducerades i Sverige bland annat av sociologen Joachim Israel som kommit till Sverige som flykting 1938 på grund av nazismens förföljelser i Tyskland. Under sina första tio år arbetade Israel som lantarbetare och därefter som barnterapeut. Under denna tid kom han att intressera sig för psykoanalysen och skrev boken: ”Det finns inga elaka barn”. Israel blev sedermera professor i sociologi vid Lunds universitet (1971–1987) och under hans tid förekom en intellektuell debatt vid universitetet mellan de kritiska ”västmarxisterna” och de mer traditionella, strukturalistiska, marxisterna. Israel hävdade, i likhet med sina amerikanska kollegor, att barnuppfostran måste vara fri och att konservatism i alla dess former var något förtryckande.
Israel menade att den radikala rörelsen måste arbeta för att nå makt och inflytande på alla väsentliga samhälleliga institutioner. I en artikel i Stockholms-Tidningen den 27:e februari 1966 hette det: ”Vi måste bygga vår strategi på en sociologisk analys av samhällets maktcentra och gå in för att använda den politiska makten till att systematiskt skaffa oss inflytande över alla samhällets institutioner.” I samma artikel skrev Israel om att målet med denna kamp över kulturen och dess institutioner är: ”det obegränsade socialistiska inflytandet”. 1980 var Israel handledare åt Per Gahrton när denne skrev sin avhandling om riksdagen. Mot slutet av sitt liv var Israel en av initiativtagarna till miljöpartiet. Israel medverkade även i den pornografiska filmen ”Kärlekens XYZ” som hade premiär 1971.
I Sverige utgav de kritiska marxisterna tidsskriftserien: ”Häften för kritiska studier”. I Sverige förenades kulturradikalism med den sexuella revolutionen. En av dem som drev dessa frågor hette Lars Ullerstam, känd för boken: ”De erotiska minoriteterna” (1964). Ullerstam menade att det samtiden många gånger uppfattade som ”perversioner” som tidelag, pedofili och nekrofili i själva verket var normala företeelser. Man bör hålla i minnet att detta var samtidigt som västmarxister som Adorno och Marcuse kritiserade kärnfamiljen och den amerikanska kristna kulturen.
En annan förkämpe för den sexuella frigörelsen i Sverige hette Michael Holm. I boken ”Udda eros” (1971) ställer Holm frågan om pedofili: ”En grupp som har det ännu mycket svårare än de homosexuella att finna en partner, är pedofilerna. De som älskar barn sexuellt. På dem ligger ett fruktansvärt samhälleligt tryck. Ändå är det i alla kulturer vanligt att vuxna känner sexuellt för barn. I vår kultur finns det många, som undviker kontakter med barn, för att slippa bli oroade. Det sitter så djupt rotat i oss att barn skulle ta skada av intim fysisk kontakt med vuxna. Ändå finns det inga bevis för att det är så. Vi vet att barn kan bli chockade av närmanden. Men vi vet också, att barn som uppfostrats med en naturlig sexualsyn, inte blir chockade. Ett barn kan naturligtvis bli skadat om en vuxen man försöker inleda ett regelrätt samlag. Men kärleken kan ta sig många andra uttryck. Är den skadlig då också?”
1972 tillsatte socialdemokraten och justitieministern Lennart Geijer, senare känd för sin inblandning i den så kallade Geijeraffären där han misstänktes ha köpt sex av prostituerade, en statlig utredning i syfte att utreda bland annat fördomar om människors sexualliv. När utredningen presenterades 1976 (SOU 1976:9) rekommenderade den bland annat att åldern för sexuellt umgänge skulle sänkas och att frivillig incest skulle legaliseras. (SOU 1976:9)
En institution som drev liknande frågor om sexualupplysning var RFSU och deras tidsskrift ”Ottar”. RFSU grundades 1933 av bland andra Elsie Ottesen-Jensen som var förbundets ordförande fram till 1959. Förbundets viktigaste sexualpolitiska fråga blev den ”fria aborträtten” och motstånd mot alla former av konservatism på sexualpolitikens område. Förbundets valspråk är fortfarande: ”Att vara, välja och njuta.” Ottesen-Jensen åkte ofta land och rike för att undervisa om preventivmedel, aborter och sexualupplysning. Hon turnerade även bland den svenska arbetarklassen och spred kunskap om aborter och preventivmedel. RFSU var drivande bakom legalisering av aborter 1974/1975. Ottesen var även med att grunda International Planned Parenthood Federation (IPPF) och var organisationens ordförande under några år.
1970-talet blev på det stora hela inte bara det decennium där 68-vänsterns idéer övergick från revolterande opposition utanför systemet till att bli en institution. Det var ett sätt för socialdemokratin att kontrollera vänstern, men det blev även något som vänstern vann på långsiktigt i fråga om makt på utbildningar, bibliotek och i tillsättandet av viktiga tjänster som påverkar samhällsdebatten, exempelvis som expertis inom kriminologi och sociologi.
Utsugningshypotesen blev en dominerande hypotes inom postkoloniala studier och fattigdomen i världen förklarades inom detta fält med att Västvärldens marknadsekonomier och teknologier exploaterat Afrika och Asien. I själva verket var och är det tvärtom, det vill säga att västerländsk infrastruktur möjliggjort ekonomisk utveckling i dessa länder och att västerländsk medicin räddat miljoner från sjukdomar som malaria och ebola. Västvärlden byggde skolor och vägar och än idag möjliggör dessa projekt ekonomisk framgång för världens sämst ställda.
Även ledande socialdemokrater började vid denna tid emellertid betrakta det revolutionära våldet bland annat i Latinamerika som legitimt, trots att socialdemokratin i Sverige alltid bekämpat det vänsterradikala våldet på hemmaplan. Nyvänsterns lösning på kolonialismen var att de fattiga länderna skulle göra sig oberoende av den kapitalistiska världsmarknaden vilken man ansåg enbart tjänade de rika länderna. Dock kollapsade denna teori i takt med att asiatiska och afrikanska ekonomier utvecklat marknadsekonomi och blivit ledande exportörer. Trots detta lever den postkoloniala utsugningshypotesen än idag kvar inom akademisk debatt och på det statliga biståndsorganet SIDA.
Under 1970-talet kom den vänsterradikala barnlitteraturen. De förlag som inte ville ge ut politisk barnlitteratur anklagades på kulturredaktionerna för ”politisk censur”. Barn- och ungdomsteatern såg en liknande utveckling och som exempel turnerade Sven Wernström med den socialistiska föreställningen ”Ett spel om plugget”, som också gavs ut som pocketbok. Bonniers förlag gav ut småbarnsböcker som ”Sprätten på toaletten”, ”Dagar med Knubbe”, ”Dahlberg demonstrerar”, ”Bolaget”, ”Pluttarna” och ”Moskrogsfolket”, ”Jag vägrar” med flera titlar. Förlag som Rabén och Sjögren, Gidlunds och Verdandi utgav under denna tid kulturradikala barn- och ungdomsböcker med motiveringen om att sprida samhällsinformation. Som exempel på innehållet i denna barnlitteratur handlar ”Sprätten på toaletten” om en direktör som sitter på sin toalett och skiter ner alla vattendrag medan folket som får illaluktande och smutsigt vatten gör revolution, tar makten och gör naturen ren igen. Flera kulturradikala barnböcker handlar om latinamerikanska bönder som gör revolution mot rika jordägare i Förenta staternas sold. Andra handlar om Vietnam och hur ensamma revolutionärer reser sig mot förtrycket. SVT-redaktören Kerstin Allroth var en av dem som omfamnade och lyfte fram den nya litteraturen. I en artikel i Ord och Bild framhöll hon att motståndet mot den politiska barnboken inte erkänner dess sakliga kvalitéer. Särskilt lyfte hon fram ”Historieboken” som utgivits på förlaget Ordfront och ger den som exempel på en politiskt klartänkt, pedagogiskt framställd och rolig litteratur. I själva verket propagerar boken för marxism-leninism där alla historiska händelser pressas in i ett ideologiskt ramverk. Om första och andra världskriget står det i samma bok: ”Arbetarna tror att dom slåss för sitt fädernesland, dom fattar inte listen. Dom skulle vägra skjuta varann, dom skulle skjuta kapitalisten.” [Ord och Bild, nr 5, 1971.]
