Vi lever i en tid av internetopposition och tangentbordskrig. Den som ägnat sig det minsta åt politik eller annan samhällskritisk verksamhet vet, hur svårt det är att få människor att komma på möten och aktiviteter. Trots detta samlades över 10 000 människor i Stockholm och flera tusen i Göteborg för att demonstrera mot vaccinpass. Vad säger detta?
Det säger en hel del om vilket engagemang det finns i dessa frågor, hur stor kraften i frihetsbudskapet är. De som demonstrerade gjorde detta på grund av en törst efter frihet, efter ett liv utan godtyckliga covidbegränsningar och masshysteri.
Vad är då frihet? Frågan är lika svår som Pilatus fråga ”vad är sanning?”, men alla demonstrationsdeltagare kände nog intuitivt att det var det de slogs för. Jag personligen accepterar inte det liberala frihetsbegreppet, att frihet innebär en frånvaro av alla slags begräsningar. En sådan frihet är röets frihet för vinden.
Jag skulle säga att frihet är ett sant uttryck för en persons eget väsen, att en människa lever under sådana omständigheter att de motsvarar hennes egen natur. Coronahysterin skapar ett slags onatur, ett konstlat och artificiellt liv. Det är ett liv där ett helt rum kan frysa till is av en nysning, där man inte ens vågar ta en vän i hand. I sina värsta uppenbarelseformer har coronahysterin till och med lett till att det inte är möjligt att gå utanför dörren utan att fylla i en blankett.
I längden kan inte detta accepteras, längtan efter det normala livet blir för stor. Det börjar födas en insikt om att något centralt håller på att tas ifrån oss, något som fram till nyligen ingen tänkte särskilt på, utan som helt enkelt var en del av livet.
Visst finns det de som tjänat på covid-hysterin. Restriktionerna har varit ett sätt för det politiska etablissemanget att visa handlingskraft. Den har också blockerat möjligheterna till politisk debatt i andra frågor, och gjort det svårt för oppositionella krafter att över huvud taget komma fram.
I längden tror jag dock att det kan visa sig som en farlig strategi för det politiska etablissemanget att fortsätta på denna väg. Corona-restriktionerna fungerar endast som politiskt verktyg så länge de är förhållandevis populära, så länge de kan samla folket. Om de börjar bli till en stötesten, kan de tvärtom bli utgångspunkt för politisk opposition, något som försvagar regeringen och de etablerade partierna.
Det finns indikationer på att stödet för restriktionerna är på väg ned, från förvisso väldigt höga nivåer. Helgens demonstrationer visar kraften i oppositionsrörelsen.
Den nya omikron-varianten med dess minskade dödlighet bidrar ytterligare till att försvaga corona-narrativet. Till slut känner nog allt fler: slut med tramset! Friheten kan i längden inte undertryckas.
