torsdag, 8 december, 2022
torsdag, december 8, 2022

Fjättrade vid EU:s bojor

Alltmer av Sveriges politik handlar om att förhålla sig till och förhandla med den Europeiska Unionen. Det gäller exempelvis två av den nytillträdda regeringens profilfrågor: migrations- och energipolitiken. Trots detta är EU-frågan i hög grad frånvarande.

Regeringen skall, enligt en formulering som snabbt fick vingar, anpassa sin politik till den strängaste nivån enligt EU-rätten. Vad det exakt innebär vet vi inte, särskilt som EU just nu håller på att förhandla om en så kallad asyl- och migrationspakt som skall bli klar 2024. Förhandlingarna kan komma att beröra både nivån av asyl, men också vilka villkor som asylsökande måste anses ha.

En annan punkt i Tidöavtalet som nu diskuteras är gränskontroller. Enligt avtalet ska en skärpning av de tillfälliga gränskontrollerna utredas. Utredningen kan behövas, då det sägs strida mot det europeiska gränssamarbetet, Schengen, att ha permanenta gränskontroller.

Ett annat område där EU har ett mycket stort inflytande är energimarknaden. Även om vi i Sverige sköter vår elmarknad bättre än i nuläget kommer vi påverkas av de europeiska elpriserna. Vänsterpartiets förslag om att införa en svensk marknad för el avfärdades som stridande mot EU-reglerna. Magdalena Andersson har menat sig kunna lösa elproblemen genom en bättre förhandling med EU. Ett sätt att skylla ifrån sig förvisso, men det går inte att komma ifrån att det också finns en viss sanning i detta förhållningssätt.

EU:s sanktionspolitik och förhållningssätt mot Ryssland, den nu kanske viktigaste utrikespolitiska frågan, har dikterats från EU och det har varit svårt för ett mindre medlemsland i EU att driva något slags självständig linje.

Det är uppenbart att alltmer av politikens innehåll i Sverige handlar om att förhålla sig till EU:s regler och att förhandla med EU. Också en helt central fråga som invandringspolitiken, och därmed det svenska folkets överlevnad, får inte svenskarna bestämma själv över.

Det finns ingenting som i dagsläget tyder på att det skulle bli annorlunda. I de ledande EU-länderna Frankrike och Tyskland sitter två ytterst federalistiska regeringar. EU-kommissionen leds av Ursula von der Leyen, som uttryckt en vilja att bestraffa länder som inte anpassar sig till den av EU:s herrar påbjudna linjen.

Den så kallade sociala pelaren som antogs 2017 gör att EU:s regelverk utvidgas till arbetsmarknadens område – och öppningar finns för expansion på vård- och omsorgsområdet. Det finns ingen uppenbar gräns för hur mycket EU:s makt skall utvidgas. Bara för att ett område tidigare inte berörts av EU:s långa arm, så finns det ingenting som säger att det inte kommer göra det i fortsättningen.

Trots detta finns det ingen större debatt om EU i Sverige. Sverigedemokraterna har tonat ned EU-kritiken till förmån för vad som uppfattas vara viktigare inrikespolitiska frågor, men paradoxen är förstås att inrikespolitiken i hög grad dikteras av EU. Om inte Sverigedemokraterna tar striden med EU kommer exempelvis inte SD:s migrationspolitik vara möjlig att genomföra.

Ja, hela högerblocket sitter nu i EU:s knä och har till och med byggt in det i Tidöavtalets konstruktion. Det heter bland annat att asylpolitiken skall anpassas till EU:s rättsliga miniminivå.

I praktiken kan den kommande regeringens politik alltså avgöras av godtyckliga beslut av aktivistiska domare i EU-domstolen.

Senaste

Experimentekonomin