fredag, 3 december, 2021
fredag, december 3, 2021

Falsk och äkta renässans

Renässansen hade många facetter. Carl Johan Ljungberg, fil. dr. i statsvetenskap, betonar i denna artikel vikten av att tillvarata dess högre insikter.


Den som närmar sig staden Urbino i italienska Marche kommer i det kuperade landskapet att urskilja en höjd. Han får snabbt förbiilande glimtar av stadsmurarna och anar det furstliga palatset innanför dem. Det är väl uttänkt, som om vägen med avsikt hade anlagts så, att besökaren skall känna allt större nyfikenhet på den plats som han närmar sig. Väl framme vid staden möts han av en infartsgata som är spikrak och dessutom beskriver en ganska brant stegring. Ungefär som om denna gata – till skillnad från landsvägen som fört honom dit – hade skapats i en önskan att låta besökaren utan krumbukter färdas rätt upp och in i staden, eller varförinte katapultera in i den.

När man gjort sig lite bekant med Urbinos gator och torg, stöter man snart på furstens bild, han som på 1400-talet via sina arkitekter och byggare har gett staden dess yttre anlete. Fursten heter Federico da Montefeltro, och när man möter hans bild, är det en högst fängslande profil vi ser. Kort panna, markerad näsa och haka, och fast blick. Själva gestalten är kort och satt. Allt tyder på att han aldrig behövt tveka om, eller ifrågasätta sina beslut.  

Federico var son till den förre fursten av Urbino – men han var illegitim son, och stämmer därmed väl på Jakob Burckhardts kända beskrivning av renässansen som en epok då bastarderna – de furstebarn som fötts utom äktenskapet – erkändes och jämställdes med äkta furstesöner.

Att Federico ansågs sig vara en furstes son och agerade som en sådan står utom tvivel. Han tillbringade några år vid ett större hov – det legendariska hoset i Florens – där han lärde sig tidens styrande tankar och varifrån han återvände med en bokstavligen furstlig uppfostran. Han gifte sig därefter med en dam ur Milano-släkten Sforza, vilket gav honom välkomna inblickar i en av Italiens mest inflytelserika familjer. De bistra yttre drag som han uppvisar leder tankarna rätt – för Federico kom att bli krigare och kondottiär, alltså en anförare av legotrupper, en syssla som var mycket efterfrågad i hans oroliga tid. Att styra Urbino var heller inget för lättjefulla. Anfall och ränker från tänkbara fiender måste förekommas och i en duglig härskares blick måste ett vaksamt drag ingå.

Trots  Federicos bakgrund har han främst ihågkommits för andra än sina militära insatser. Han gjorde sitt Urbino till en mönstergill renässansstat, med en kompetent ledning, med en stadsplanering på tidens högsta nivå, och dessutom med ett bibliotek vars omfång och kvalitet enbart överträffades av Vatikanbiblioteket i Rom.

I Urbino verkade i Federicos anda även renässansmålaren Rafael, vars hem och ateljé ännu kan besökas invid en smal gata i centrum. Och staden blev känd inte bara för sin ljusa bildkonst. Där skrev också Baldassare Castiglione sin klassiker Il Cortegiano– Boken om hovmannen, där idealet för en furstetjänare i upphöjd dialogform beskrivs. En hovman skall äga förmågan att ta till sig och kombinera medeltidsriddarens och den skolad humanistens livsattityd. Boken är överraskande kvick och träffsäker och ännu mycket läsvärd.

Fast vi lätt kan ta del av alla renässansens uttryck, allt från dess statskonst till dess försök att fånga människans egenart och begänsningar, svävar nog de flesta numera i okunnighet om hur den uppkom och likaså om vad den åstadkom. Att den främst verkar på dagens människor på det estetiska planet är inget djärvt påstående. Hur en rörelse är beskaffad, hur dess människor tänker och ser på världen har vi nog då som nu lättast att fånga med blicken och dess direkta impulser.

Och i få genrer har denna viktiga period fångats så som av målare och skulptörer. På Norditaliens ljusa försommarvägar penslar denna tids konstnärer fram rader av pånyttfödda gestalter, kvinnorna älskliga och samtidigt oförvägna, männen ofta till häst och med ansikten som lyser av intelligent, koncentrerad äventyrslust. Till och med hos de religiösa målarna råder en liknande tro på människan, och i stället för medeltidens plågade Kristus’ träder den segrande frälsaren fram, mer som en förebild än som ett offer. Rafaels Jungfru Marie kröning får i sin varma innerlighet också något mjukt stilbildande över sig. I konungsligt harmoniska färger som vitt, blått, rött och guld träder oss renässansens livsstil till mötes.

Fast ljus var tiden inte enbart. Med sin krassa syn på makt och statskonst (det var som man vet de italienska inbördeskrigens och de utstuderade lönnmordens tid) kom renässansen också att legitimera och frigöra krafter som vetter mot arrogant realism och beräknad okänslighet – Bodin och Machiavelli skulle tillhöra deras mest viktiga vägröjare.

Som en motvision mot onda och våldsamma krafter i tiden fick renässansen sentimentala och idylliserande drag. Man drömde om ett fridsrike där lamm skulle vila vid sidan av vargar, men där också nöd och brist skulle vara avhjälpta och allt gott i tillvaron räcka åt alla. Här förebådas obotliga idylliker, men också senare folkförförare som Rousseau och Marx.

Alltså handlar renässansen i dess goda mening om att hitta den rätta balansen. Det fanns många goda ansatser att bygga på – för dem som insåg deras betydelse och utvecklingskraft. På 13-och 1400-talen uppstod en ny bild av människan. Individen, men inte isolerad utan som person invävd i ett samband av symbolskapande och kumulativ erfarenhet, stod på ett nytt sätt i centrum. Med sin ohämmade kraft och sina friställda talanger, utan falsk auktoritet men med förnuftets och fantasins hjälp, skulle hon förena himmel och jord. Att den lärde Pico della Mirandola, väl insatt i latin och grekiska, och med djupa insikter i kanonisk rätt och i Kabbalah, tillhörde dem som först formulerade renässansmänniskans särdrag, gjorde också att han tillstod individens risker att sänka sig till det inhumanas nivå, likaväl som hon enligt hans mening äger förmågan att närma sig änglarna.

Att därför påstå att  renässansen var dömd på förhand, en rörelse som nödvändigt måste upplösas i harmlösa idyller och en skadlig övertro på människan vore fel.

Det är klart att renässansens budskap lätt går att banalisera, men att inget gör detta oundvikligt. Se bara på de kristna humanister allt från Jean de Montreuil till Erasmus som föreställde sig ett fredligt och ordnat samhälle, styrt av hängivna furstar och upplyst av en renare ’tidigare’ kristendom, och inte minst stöttad av omdömesgilla lärda. Avsikten var här att åter gripa tillbaka på och återställa evangeliet och dess insikter för att därigenom rena kyrkan och förädla samhället. Att andra samtidigt såg mer till naturen än till klassiskt förnuft och kristen tro är en annan sak, då de längtade till en tid som befriats från död vana, sedvänja och lag, en gemenskap vars människor är fria att göra som de vill enligt den gamla tron på ett jordiskt paradis. Givet är att den senare tron fick stöd i de upptäckter av exotiska kontinenter och öar som då började göras är klart. De nya samhällena troddes av europeerna vara fria från de hämmande band som de själva tyngdes av.

Att sådana drömmar vann spridning tyder på att den värld där renässansen uppstod var fylld av spänningar och våld, varför en stark önskan uppstod att finna former för att lösa spänningarna på ett mer varaktigt sätt. Men de rådande kristecknen gynnade inte alltid lugn eller klarsyn.

Så när renässansen lyckades förnya en gammal humanistdröm förutsatte det nog först av allt att man såg problemen som de första kristna liksom antikens vägledare Platon och Sokrates uppfattade dem. Då måste existensen av en högre källa, livets beroende av dess egenskap av skapelse, åter sättas i högsätet. Det förutsatte även att de beskrivningar som sofister, materialister och nyttotänkare hade gjort avvisades. När den tyske 1900-talsförfattaren Gerd-Klaus Kaltenbrunner i en essä (1989) skärskådar platonismen menar han sig finna dess tidlösa impuls i en längtan till en högre värld, personligt manifesterad hos en rad efterföljare till Platon. Det är personer som Goethe inte minst, men även andra vilka i flera fall liksom han har utövat naturvetenskapen. Platon bildar det hellenska förebudet till evangeliet; Sokrates pekar på ett djupt plan mot Kristus. Att utan att förneka skapelsen och dess gränser våga det filosofiska och spekulativa språng som kan öppna vår insikt och göra oss seende, är det avgörande. Allt i vår ofulländade värld löper risken att ”förtingligas”, att reifieras. Också renässansen fastnar så lätt i de populära former i vilken dess budskap spritts och sprids. Ständigt måste vi vaka på oss själva, så att vi inte förråder de värden som vi vill bevara.

Senaste